När nyheten spreds att Biljana Plavšic, president i Republika Srpska en tid efter Bosnienkriget (1996 – 98), skulle få lämna fängelset i Hinseberg, villkorligt frigiven efter ett regeringsbeslut, upprepades åter den gamla krigspropagandan kritiklöst i de medier som vänder sig till den breda allmänheten. Kampanjen förlängdes i samband med processen mot Karadžic vid ICTY i Haag kort därefter.

Krigspropaganda under juridikens täckmantel

Det är nu tjugo år sedan västmakterna, främst Tyskland och USA, mer kraftfullt började intervenera till stöd för separatistiska grupperingar i syfte att spränga Jugoslavien. Omständigheterna kring det som blev Balkankrigen är idag väl dokumenterade, om än inte välkända. Trots det fortsätter medierna att upprepa de gamla lögnerna. Inte heller ”public service”-kanalerna SVT och SR försöker ens ge ett sken av objektivitet utan går i spetsen för drevet.

Till exempel skrev text-TV den 22 oktober om Plavšic: ” … hon dömdes som delansvarig för förföljelserna av muslimer och kroater. Kriget krävde omkring 200.000 dödsoffer.” Underförstått ges läsaren intrycket att de döda i huvudsak var muslimer. Enligt ICTY var antalet döda i Bosnienkriget totalt ungefär 100.000, med fördelning efter respektive befolknings storlek. Med andra ord, ett stort antal av krigets offer var serber – och i sin tur mer än hälften av dem civila!

Av JAN HAGBERG

I SRs ”Studio Ett” samma dags eftermiddag framträdde Ekots utrikeschef Christina Gustafsson, som en tid varit korrespondent i Belgrad. Hennes mest famösa insats är en TV-utsändning i mars 2004 från en begravning av tre drunknade albanska pojkar, som påstods ha blivit jagade i floden Ibar av serber. Med ryktet om ett illdåd som förevändning hade kosovoalbanska nationalister hållit igång ett flera dagar långt upplopp över hela Kosovo, varvid ett stort antal serber dödades och serbisk egendom förstördes, däribland ett hundratal kyrkobyggnader av vilka flera utgjorde delar av ett historiskt europeiskt kulturarv. I sändningen från begravningen 2004 sade Gustafsson med patos att man kunde förstå albanernas hämnd efter serbernas grymma dåd.

En påhittad olycksorsak utan all grund serverades okritiskt svenska folket – som ett led i att tycka rätt. Det kvalificerade för en chefspost inom SR!

Bortglömt lidande

”Studio Ett”-programmet inleddes i Gustafssons närvaro av ett kort samtal med SRs nya korrespondent i Belgrad. Korrespondenten påstod att hela Bosnien sörjer över Plavšics frigivning – och intervjuade längs gatan en kvinna, som fick säga den önskade meningen om sin sorg. Reportern lyckades förtränga att mer än miljon serber idag bor i området och har en alldeles annan erfarenhet och sorg från kriget. Men det fordrar också mer av ansträngning att intervjua någon av de 140.000 serber som tvingats fly från Sarajevo, alltså att söka upp någon från den avsevärda del av befolkningen som en gång konstituerade ett mångnationellt Sarajevo. Men då skulle bilden genast kompliceras.

Skulle bosnienserber ändå komma på tal omnämns de alltid med epitetet ”hårdföra nationalister”. Aldrig någonsin används liknande omdömen om kroater eller bosnienmuslimer, vars dominerande partier faktiskt är starkt nationalistiska. Att till exempel premiärministern i Republika Srpska sedan 2005, Milorad Dodik, dessutom är socialdemokrat skulle bara krångla till bilden.

En sidokommentar: Bosnienmuslimer fick status som en egen nationalitet enligt Titoförfattningen från 1974. Själva omtalar de sig som bosniaker medan de med mellantidens svenska uppslagsböcker beskrevs som serber av muhammedansk tro, en befolkningsgrupp som också idag finns företrädd i andra delar av det forna Jugoslavien, främst i Serbien. Benämningen bosniak avser att skapa intryck av en majoritetsbefolkning, som i själva verket inte existerar.

Befogad rädsla

I den nya korrespondentens sinnevärld finns uppenbarligen ingen föreställning om att skräcken hos bosnienserberna skulle ha varit befogad och att de därför försökte värja sig, när muslimerna i april 1992 utropade ett självständigt Bosnien i strid mot republikens författning. Rädslan hade en påtaglig grund i färska erfarenheter från det knappt avslutade Kroatienkriget, där serber just hade fördrivits från sina gamla bosättningsområden, inte minst från det serbiskt dominerade västra Slavonien. Det skedde trots en lång rad – som det skulle visa sig helt verkningslösa – FN-resolutioner till serbernas skydd i Kroatien. Det kriget hade också återuppväckt serbernas minne av kroatiska Ustasjas och nazisternas massakrer i området under andra världskriget.

Den befarade utvecklingen kom senare att bekräftas gång på gång, exempelvis genom de muslimska massakrerna på cirka 3.000 serber på landsbygden runt Srebrenica under åren 1992-95! Den ansvarige muslimske befälhavaren Nasir Oric blev av ICTY dömd enbart till den tid han suttit häktad – ”för att inte ha förhindrat de begångna (muslimska) brotten kring Srebrenica”. En annan sak är att Oric idag sitter häktad för kriminell verksamhet (narkotikabrott mm).
Den massmediala beskrivningen av Srebrenicastriderna i juli 1995 har också använts för att dölja den slutliga fördrivningen av mer än 200.000 serber från Krajina, med tusentals döda bland dess oskyddade civila på flykt.

Politisk skendomstol

Det finns anledning att påvisa att ICTY är en rent politisk skendomstol – med yttre attribut av att vara en domstol men med en utomordentligt partisk behandling av de krigförande på olika sidor. Den har ingen grund i någon lagstiftande församling. Domstolsprocessen utformas helt godtyckligt och ändras egenmäktigt av domarna själva. En lång rad juridiska invändningar mot ICTY har framförts och vore värda en större granskning i media.

Det är inte bara muslimernas brott i Bosnien som ICTY har sett genom fingrarna med. Ramush Haradinaj, en av de mer hårdföra kosovoalbanska terroristledarna (han benämns självfallet inte så, eftersom han varit medspelare i västs krigföring), har i en bok själv beskrivit brott begångna mot serber och andra ”för den goda sakens skull” – både av honom själv och av UCK. Det kan finnas skäl att erinra om åklagaren Carla del Pontes försök att reda ut en olaglig organhandel i Kosovo. När Haradinaj ställdes inför ICTY, försvann flera vittnen, andra vägrade vittna efter att ha utsatts för kraftiga hot. Detta godtogs utan vidare av ICTY och hade till följd att Haradinaj friades – efter att dessförinnan ha varit försatt på fri fot under praktiskt taget hela häktningstiden.

Biljana Plavšic förklarade sig inför ICTY skyldig till brott mot mänskligheten och dömdes för det till elva års fängelse. Man kan spekulera över varför hon frivilligt tog på sig en skuldroll. En förklaring skulle kunna vara att hon förmåddes tro att om hon tog på sig serbernas del av skulden för de övergrepp som begåtts under Bosnienkriget, skulle företrädare för de andra befolkningsgrupperna göra detsamma – som ett steg i en försoningsprocess. Men där har hon fått anledning att bli grymt besviken. Ännu har ingen företrädare för vare sig muslimerna eller kroaterna erkänt något som helst ansvar för sina väldokumenterade grymheter. Väst – och därmed ICTY – blundar för sina adepters illgärningar.

TfFR 091107

Artikeln var tidigare publicerad på newsmill.

Jan Hagberg är pensionerad försäkringsmatematiker. Han har sedan Natos bombningar av Jugoslavien 1999 gjort ett flertal resor genom landet, inte minst för att träffa bl. a. flyktingar och politiska företrädare, som aldrig får en röst i svenska media. Han har då rest genom det som idag är Serbien inklusive Kosovo, genom Montenegro samt Bosnien inklusive Republika Srpska.

Se även:
Balkan-krigen og folkeretten Ståle Eskeland 2006
Bok som korrigerar korrekta åsikter (rec. Diana Johnstone: Dårarnas korståg) – Kurt Lundgren 2004
Haagtribunalen och juristerna – Rolf Andersson 2001
Ingen granskning av Natos krigsbrott – Tobias Ridderstråle 2001
Brottstribunalen i Haag uppfyller varken FN:s eller domstolars krav – Erik Göthe 2000
Vi greker och kriget – Margarita Papandreou 2000
Häv sanktionerna mot Jugoslavien!” – Dokument 2000
Norrmän säger nej till det nya Nato – Dokument 1999
Natos bombkrig och juridiken – Lars-Gunnar Liljestrand 1999
Brottsanmälan till Haag-tribunalen – Dokument 1999
Stormaktsintressena på Balkan – Aleksander Micic och Søren Beicker Sørensen 1997
EU:s stöd till krig och nya etniska rensningar – Erik Göthe 1995