I boken ”I mörka vatten” (Leopards förlag 2009) behandlas ånyo ubåtskränkningarna på 80-talet. Författaren ambassadör Mathias Mossberg deltog som huvudsekreterare i Ubåtsutredningen 2001 och tillhör därmed det inre skikt av ämbetsmän som fått tillgång till hemligstämplat material om kränkningarna.

U-båtskränkningarna i nytt ljus?



Debatten om ubåtskränkningarna har rört sig längs två linjer: frågan om ubåtarnas nationalitet och frågan om regeringens instruktioner till militärens insatser för att hävda territoriet.

Mossberg behandlar nationalitetsfrågan.

Han hävdar att de flesta av kränkningarna härrör från NATO-ubåtar. Indicier är inspelade propellerljud, observerade tornprofiler, färgfläckar på vattnen där sjunkbomber fällts och bottenavtryck.

Av LARS-GUNNAR LILJESTRAND

Dessutom lyfter Mossberg fram uttalanden i intervjuer med före detta amerikanske försvarsministern Caspar Weinberg och före detta brittiske marinministern Keith Speed där båda hävdar att västubåtar i samförstånd med svenska militärer gjorde intrång på svenskt vatten. Avsikten skulle från NATOs sida ha varit att testa hur det svenska försvaret agerade mot kränkningar. För de inblandade svenska militärerna skulle kränkningarna använts för att istället peka ut Sovjetunionen som den kränkande staten och få motiv för ökade militära anslag. Allt detta bakom ryggen på den svenska regeringen.

Mossberg beskriver märkliga företeelser som att dokumentation av viktiga observationer av kränkningarna och militärens loggböcker om insatserna försvunnit ur arkiven. Sammantaget ger det en bild som i mycket styrker Mossbergs tes att det rört sig om en av militären iscensatt konspiration.

Å andra sidan ges inga otvetydiga bevis och i slutändan handlar det om man skall tro på Mossberg och de amerikanska och brittiska före detta ministrarna.
Det kan vara precis som Mossberg säger. Men de västliga stormakterna kan också ha haft sina skäl att ge en uppförstorad bild av ett långtgående militärt samarbete med NATO för att knuffa på ett svenskt medlemskap i Atlantpakten eller att åtminstone diskreditera alliansfriheten i svenska folkets ögon.
Själv lägger författaren in en brasklapp och säger att scenariot med en konspirerande militärledning har mycket som pekar för sig men inte att det med nödvändighet måste vara sant.

Mossberg kräver att försvarsmakten talar klartext om vad som förekommit under kränkningarna och vilka kontakter som funnits med främmande makter för att man slutligen skall få den verkliga bilden klarlagd. I det kan man bara instämma.

Under de 20 år som kränkningarna debatterats har nationalitetsfrågan dominerat. Svenska medborgare som vill värna om alliansfriheten och att Sverige skall hävda sin territoriella suveränitet har bollats mellan Sovjetutpekarna med Bildt och militärledningen i spetsen å ena sidan och å andra sidan ett antal debattörer från skilda håll som hävdat, med hjälp av olika indicier, att det varit NATO som kränkt.

Dessa debattörer från båda håll har ett gemensamt – de berör sällan frågan om vilka order militärerna fått från regeringen att med vapenmakt hävda territoriet.
Den diskussionen har istället förts av en militärer som snarast fronderat mot försvarsledningen, folkrättsexperter samt försvarsvänner utanför det militära etablissemanget.

Mossberg berör på ett par ställen i boken vapeninsatserna men det på ett sätt som inte ger klarhet utan snarare fördunklar. Han ställer frågan om varför vapeninsatser med sjunkbomber och minor gjordes med så stor återhållsamhet. Svaret är menar han ett medvetet val av de högsta militärerna. Så kan det ha varit. Men det han inte upplyser läsarna om är regeringens direktiv till försvaret som gick ut på att inte använda alla till buds stående medel. Det fanns inte då ( och finns inte heller idag) någon stående order om sänkning av främmande ubåtar som påträffades i undervattensläge på svenskt inre vatten.

På ett annat ställe tas upp hur försvaret skulle kunnat använda sina egna ubåtar:
” Att inte svenska ubåtar användes flitigare för att förfölja inkräktare under alla de år som kränkningar förekom är svårt att förstå. Även om Sverige inte har samma kapacitet som amerikanarna skulle det ju inte varit omöjligt att lägga sig i kölvattnet på en inkräktare, och förfölja denne över Östersjön fram till sovjetiskt territorium, om det nu var därifrån den kom. På så vis skulle man ju ha fått en väldigt tydlig indikation, om än inte hundraprocentigt bevis. Men ingenting sådant förekom. Antingen sökte man aldrig upp några spår eller också var det kanske en annan adress?”

Mossberg tror visserligen inte att det var sovjetiska ubåtar men synen på hur marinen skulle uppträda är typisk för den svenska hållningen. Vapenmakt är till främst för att bestämma nationaliteten inte för att på effektivast möjliga sätt hävda territoriet.

Frågan om främmande ubåtars nationalitet är inte oviktig. Men den är inte avgörande. Kränker en stat vårt territorium är risken stor att den konkurrerande stormakten också söker sig hit för att undvika att svenska vatten blir en del av motståndarens revir. Egentligen spelar det ingen roll om det är ryska, amerikanska eller norska ubåtar. Sverige måste ha samma målsättning att värna territoriet vid varje kränkning. I det här fallet är det lika med att försöka sänka den främmande farkosten.

Om det sedan flyter upp döda besättningsmän så får väl Sverige bara beklaga om den drabbade staten hävdar att deras ubåt var där av misstag. Regeringen skulle då kunna hänvisa till en strikt order till försvaret att med alla till buds stående medel hävda territoriet. Men det var just på den punkten det brast. Ingen av de socialdemokratiska regeringarna gav försvaret en sådan instruktion och inte heller någon av de borgerliga regeringarna.

Man kan fråga sig vad för åtgärder en nationalitetsbestämning skulle medföra. Svenska regeringen skulle troligen svara med en diplomatisk protest till den utpekade staten. En reaktion som har ganska liten betydelse. Det provades av Palmes regering efter den första ubåtskommissionen 1983 och jakterna i Hårsfjärden. Sovjetunionen pekades då ut som sannolik angripare. Sedan fördes anklagelserna fram än skarpare av regeringen Bildt till Moskva 1991 och därefter i ett brev från Bildt till president Jeltsin 1994. Bildt säger där att fortsatta kränkningar kan få vittgående konsekvenser dock utan att närmare precisera vari de skulle bestå.

Protester av det slaget imponerade knappast på ryssarna och troligen inte heller på amerikanarna. För båda stormakterna visade protesterna snarast Sveriges undfallenhet och oförmåga/ovilja att värna territoriet. Att det nu var ryssarna som pekades ut var inte avgörande. Effekten av en protest mot USA skulle ha lika liten verkan om det istället skulle uppdagats att det var ubåtar från väst som kränkte (vilket Mossberg menar var fallet).

Det svenska politiska etablissemanget visade redan i hanteringen av den strandade ryska ubåten U-137 i Gåsefjärden i Karlskrona 1980 att man inte var beredd att hävda svensk suveränitet. Istället för att ta ubåten under svensk kontroll och göra de nödvändiga undersökningar av fartyget som krävdes för att bringa klarhet i intrånget förhandlade regeringen Fälldin med Sovjetunionen om tillträde till ubåten. Vidare uteslöt regeringen på ett tidigt stadium varje användning av vapenmakt för att ta kontrollen över ubåten. För allmänheten skymdes eftergifterna för främmande makt av en kaskad av protester och skarpa ord från regeringen mot Sovjetunionen. Intrycket gavs att det rörde sig om resolut uppträdande när det i verkligheten var det motsatta förhållandet som rådde.

Hela diskussionen om U-137 fördes från början in på ett sidospår huruvida fartyget avsiktligt trängt in eller felnavigerat. Men inget av dessa alternativ gav fartyget någon rätt till tillträde av svenskt territorium. I bägge fallen handlade det om en otillåten inträngning och Sverige hade rätten att ta kontrollen över fartyget.

Situationen påminner om den svenska regeringens uppträdande mot de krigförande makterna under andra världskriget. Då kränktes svenskt territorium upprepade gånger både i luften och till havs med svenska protester som följd men inte av handfast hävdande av territoriet med vapenmakt. Tecknaren Rit-Ola illustrerade detta på den tiden med en bild av den svenska regeringen som springer runt och viftar med armarna och ropar protest medan bomber detonerar omkring.

Med en stående order till försvaret att sänka främmande ubåtar som påträffas i undervattensläge på svenskt inre vatten skulle flera saker uppnås. Först och främst skulle det visa omvärlden att Sverige var berett att använda alla till buds stående medel att hävda territoriet. Det skulle också för svenska folket visa att regeringen slog vakt om alliansfriheten vilket är viktigt för den allmänna försvarsviljan. Slutligen skulle en sådan order försvåra för alla eventuella konspiratörer att iscensätta kränkningar i samarbete med främmande makt.

Men det här perspektivet saknas tyvärr helt i Mossbergs bok. Den utmynnar istället i en from önskan att höga militärer skall tala ut om det funnits något otillåtet samarbete med främmande makt.

0906