Burskap: ett obsolet rättsinstitut eller en mänsklig rättighet?(1)

1.Obsoleta stadganden i allmänhet
Då och då kommer man vid juridiskt studium i kontakt med äldre lagstadganden, som förmodas ha spelat ut sin roll. 1734 års byggninga- och handelsbalkar, vars stadganden till viss del har stått kvar i oförändrat skick sedan de antogs, brukar tas upp. Som paradexempel på ett dylikt s.k. obsolet stadgande anförs ”huru svin må i ollonskog släppas” (11 kap. byggningabalken), som finnes kvar i svensk rätt av pietets- och ”mysighetsskäl”, har det sagts mig. I lagkommentaren Karnov anges att även 3 kap. handelsbalken (HB) – om ”huru burskap vinnas må” – är obsolet, i och med att näringsfrihet numera finns inskriven i regeringsformen.(2) Efter att ha konstaterat att Socialstyrelsens rättsliga råd alltjämt behandlar ansökningar enligt lagen (1944:133) om kastrering, ehuru Karnov förmedlar att kastrerings-”[l]agen torde numera vara obsolet”(3), kom jag att undra hur det egentligen ligger till med vissa lagar, som formellt är gällande, men som vissa rättsvetare, och andra, påstår är så föråldrade att de inte längre kan tillämpas. Kan det vara så att vissa förment obsoleta regler faktiskt gäller, frågade jag mig. I denna artikel ska jag redovisa min syn på några av dessa regler – de som gäller burskap. Jag inleder med betraktelser om vad ett obsolet stadgande överhuvudtaget är, och går sedan in på historik om burskap, burskapet idag, burskapet som en eventuell del av gällande rätt, burskapsbestämmelsernas beståndsdelar och vad de betyder, samt slutligen de krav som idag kan anses ställas på en burskapssökande.
Docent Minna Gräns skriver, helt riktigt, att en domare begår tjänstefel om hon inte följer lagen, och att ”[b]eträffande dessa, starkt bindande rättskällor [av lagstiftaren stiftade lagar] krävs [] mycket starka motskäl innan de kan åsidosättas” samt att ett sådant ”skäl kan t.ex. vara att lagregeln i fråga har blivit obsolet”.(4) Godtar man detta, vilket kan förefalla rimligt, är frågan dock när en lagregel blir obsolet. Jag frågade nyligen professor Torben Spaak, som svarade att ingen riktigt visste. I varje fall torde en lagregels obsolescens inte, som man skulle kunna tro, bero på dess ålder. Handelsbalkens stadgande i 18:9, om preskriptionstid vid talan mot sysslomans förrättning, anses ännu utgöra gällande rätt, och inte torde en person behöva tåla att bli straffad om hon återtagit sin stulna cykel från någon som hon med fog kunde ta för ”lösker man”.(5) Handelsbalkens 18:8 ansågs år 2003 av en tingsrätt alltjämt vara gällande, med motiveringen att "[i] rättspraxis eller doktrin finns … inte något övertygande stöd för att bestämmelserna ... skulle vara obsoleta".(6) I ett kammarrättsmål om bygglov, från samma år, var omständigheterna dock sådana, att Högsta domstolen 1934 hade uttalat att en viss bestämmelse i byggningabalken var giltig om inte ”särskilda förhållanden annat föranleda”. Rätten tog fasta på det sistnämnda, och fann vid en samlad bedömning att bestämmelsen, även om den i och för sig var tillämplig, i detta fall inte utgjorde hinder mot det sökta bygglovet.(7)
Frågan är om domstolarna verkligen borde åsidosätta ett tydligt lagstadgande, som inte har blivit de facto ogiltigt genom att en senare antagen lag har företräde, om lagstiftaren inte funnit lämpligt att ta bort stadgandet. Visserligen kan det ju vara så att regeln står kvar av pietetsskäl, dvs. för att hylla en svunnen tid, men inte är avsedd att tillämpas. Stadganden som hänvisar till upphävda lagar, torde kunna antas vara av sådan karaktär.(8) Jag förmodar att en finländsk domare inte längre behöver svära vid evangeliet, att hon ska ”döma efter Guds och Sveriges Lag”.(9) Är det således hur ofta en regel tillämpas, som avgör huruvida den är obsolet eller inte? Svårigheter uppstår även om man antar ett sådant synsätt. Det torde exempelvis inte råda någon rimlig tvekan om att det är straffbart att delta i en väpnad sammanslutning som lätt kan utvecklas till en icke tillståndsgiven militär trupp, även om stadgandet om olovlig kårverksamhet(10) minst sagt inte tillämpas ofta av domstolarna. Bland heraldiker anses fortfarande det sista adelsprivilegiet, vilket regleras i ”Kongl. Maj:ts nådiga Förordning, af den 10 augusti 1762, emot Adelig Skölds eller öpen Hjelms brukande af Ofrälse Män”, vara gällande, trots att bestämmelsen inte har prövats i domstol i fler än två mål - båda domarna blev frikännande och avkunnades på 1760-talet.(11) Rimligen bör ett stadgande alltjämt kunna tillämpas, om det kan anses passa in i den rättsliga och samhälleliga kontext som föreligger när tillämpandet skall ske. Härvid kan det te sig naturligt att undersöka vad som verkligen sker i den praktiska rättstillämpningen, och då bör man inte stirra sig blind på överrättspraxis. Om ett lagrum, som vissa rättsvetenskapsmän hävdat är obsolet, i praktiken tillämpas på olika håll i landet, av det allmänna, indikerar detta synbarligen att lagrummet inte kan anses så främmande för dagens rättsliga kontext, att det bör åsidosättas vid rättstillämpningen.

2.Burskapets historia - en överblick
I handelsbalkens tredje kapitel finns som nämnts bestämmelser om ”huru burskap vinnas må”. I 1 § regleras hur burskap vinnes, och i 5 § hur det sägs upp.
Burskapet, borgarrättigheten, är som rättsinstitut känt från 1300-talet, och det reglerades i Magnus Erikssons stadslag, skriven cirka 1357. Den som önskade bli ”byaman”, dvs. borgare, i en stad skulle enligt stadslagen betala fem öre till "foghaten ok borghamestarana", och vann, efter att ha svurit trohet bland annat till konungen, burskap och skrevs ”enkannelica” in i "stadzens book".(12) Stadslagen stadfästes av Gustav II Adolf år 1618, och gällde fram till 1736, då 1734 års lag trädde i kraft. Enligt 1734 års lag skulle burskap sökas och sägas upp hos magistraten, dvs. borgmästare och råd. Beviljade burskap skrevs in i städernas tänkeböcker eller burskapslängder, varför en sökande skulle uppge den ”handel och näring, eller det hantverk, där han i stadens bok må inskrivas före”. Burskapets funktion var att förläna vissa invånare rätten att självständigt idka näring, hantverk eller handel i en stad. Enligt skråordningarna uppställdes vissa krav på de burskapssökande, som bl.a. rörde tjänstgöringstid inom yrket. För att få burskap skulle en handlande i regel ha tjänstgjort som ”köpsven” och lärling under tolv års tid. En hantverkare, som önskade burskap, skulle ha tjänat som lärling och sedan blivit gesäll, och genom att utföra ett av en särskild ”skådemästare” bedömt praktiskt arbetsprov, kallat ”mästarprov”, ha blivit mästare. Från detta kunde dock göras undantag. Burskap var vanligen tillgängligt endast för män, men änkor som drev sina mäns verksamheter vidare kunde överta makarnas burskap. Burskapets verkning för den enskilde var att denne åtnjöt de privilegier som borgerskapet ägde – i princip monopol på näringsidkandet i städerna – men också att han skulle uppfylla sina borgerliga plikter, som att betala skatt och delta i brandvakthållningen.(13) Det burskapsägande borgerskapet utgjorde endast en liten del av städernas befolkning(14), men var de enda som ägde rösträtt i val om det lokala stadsstyret och borgarståndets riksdagsrepresentation. Detta förhållande upphörde i och med kommunalreformen i mars 1862 och representationsreformen i juni 1866, genom vilka kommunalt självstyre och tvåkammarriksdag infördes. 1846 avskaffades skråväsendet, och hantverkarföreningar började bildas. 1864 infördes total näringsfrihet, och burskap och medlemskap i hantverksföreningar var inte längre ett krav för att få bedriva rörelse. 1994 infördes i regeringsformen (RF) en paragraf om skydd för närings- och yrkesfriheten, vilken lyder: ”Begränsningar i rätten att driva näring eller utöva yrke får införas endast för att skydda angelägna allmänna intressen och aldrig i syfte enbart att ekonomiskt gynna vissa personer eller företag.” (RF 2:20)

3.Burskapet idag
Lagen (1964:653) om överflyttande av magistratens befattning med burskapsärenden m.m., som trädde i kraft då polisväsendet förstatligades och magistraterna avskaffades, stadgade att "[s]tadens styrelse skall övertaga den befattning med ansökan om burskap och med uppsägning av burskap, som enligt 3 kap. 1 och 5 §§ handelsbalken ankommer på borgmästare och råd”, samt att ”[s]tadens styrelse äger antaga regle­mente angående burskap i staden att gälla i stället för vad som stadgas i 3 kap. handelsbalken” och att sådana reglementen skulle fastställas av länsstyrelsen. ”Innan reglemente antages, skall borgerskapet beredas tillfälle yttra sig” lyder lagen. Genom en lagändring 1977(15) flyttades burskapsärendena till ”[k]ommunstyrelsen eller den nämnd kommunfullmäktige beslutar”, och kravet på att antagna reglementen skulle fastställas av länsstyrelsen togs bort.
Norrköpings kommun meddelar fortfarande burskap till sökanden, och enligt kommunala handlingar sker detta jämlikt bestämmelserna i handelsbalken.(16) Även efter magistraternas avskaffande har Norrköping konsekvent vidmakthållit traditionen att meddela burskap. Så gott som årligen har burskap erhållits, och 174 personer har, enligt uppgifter från kommunen, mottagit sina burbrev sedan 1964, senast (när detta skrivs i oktober 2008) i december 2007. Stockholms magistrat antog, enligt övergångsbestämmelserna till 1964 års lag, ett reglemente, enligt vilket omhänderhavandet av burskapsärenden har överlåtits på Stockholms Borgerskaps Femtio Äldste.(17) Stockholms Borgerskap har idag cirka 1700 burskapsägande medlemmar, och burbrev delas ut i Stockholms stadshus varje år. Växjö kommunstyrelse antog år 1995 ett reglemente om burskap, att gälla istället för handelsbalkens regler,(18) och kommunstyrelsen behandlar alltjämt frågan om burskap då någon sökt sådant.

4.Burskapets verkningar idag
En vän till mig, en illustratör bosatt i Linköping, skickade i början av februari 2008 en ansökan om burskap till Linköpings borgmästare(19), och han erhöll ett svar som innehöll bl.a. påståendet att handelsbalkens reglering om burskap ”inte [är] upphävd, men betraktas allmänt som obsolet”. Det angavs även att staden saknar bok att skriva in burskap i. Något burskap som illustratör i staden erhöll han således inte. Med undertecknad som ombud överklagade han borgmästarens svar, och det framhölls att rätt till domstolsprövning måste finnas, under åberopande av att burskapet måste anses vara en sådan civil rättighet som envar har rätt att få prövad av domstol enligt Europakonventionens (EKMR) sjätte artikel, första punkten.(20) Om rätt till domstolsprövning inte fanns, yrkades i vart fall att beslutet efter laglighetsprövning skulle förklaras olagligt och upphävas. Överklagandet skickades till länsrätten.
Länsrättens beslut kom med vändande post. Rådmannen hade uppenbarligen så bråttom med att få iväg beslutet att han några dagar senare tvangs fatta ett rättelsebeslut, genom vilket beslutet rätteligen rubricerades som en dom. I domen angavs summariskt att "[b]estämmelser i Europakonventionen kan inte ge rätt till domstolsprövning i detta fall" samt att inget som framkommit innebär "att borgmästarens svar är olagligt i något av de hänseenden som anges i 10 kap 8 § [kommunallagen]". Illustratörens talan avvisades respektive avslogs.(21)
Inför överklagandet till kammarrätten, vid vilket det även ingavs en skrivbok att tjäna som stadens tänkebok, fick jag anledning att utreda vad burskapet egentligen innebär för den som beviljas sådant.
Jag tillfrågade professor Göran Lysén, som uppgav att burskapet, enligt hans mening, i materiellt avseende avser rätten att utöva sin näring, vilket ”onekligen framstår som en civil rättighet” i Europakonventionens mening. Detta förefaller i och för sig rimligt. Med burskapet har sedan långliga tider den burskapsägande borgaren fått rätt att bedriva näring. Emellertid tillkommer denna rätt idag så gott som envar, varför frågan är när bestämmelserna om burskap i detta sammanhang skulle bli aktuella. Enligt min mening framstår det inte som helt orimligt att ett meddelat burskap i vissa fall skulle kunna utgöra en lokal ansvarsfrihetsgrund, vid överträdelse av ett meddelat näringsförbud, enligt lagen (1986:436) om näringsförbud, förutsatt att burskapet meddelats efter förbudet, beaktat just burskapets historiska betydelse som näringstillstånd. Detta kan dock inte sägas med någon säkerhet, skall understrykas.
Dock finns en mer närliggande och direkt följd av burskapet, åtminstone på vissa håll i landet. I propositionen till bl.a. den lagändring som gjordes år 1977 i 1964 års lag om burskap, uppges följande: ”Till burskap är numera inte knutna andra rättsverkningar än att burskapsägande borgare åtnjuter vissa förmåner med avseende på rätt till understöd från borgerskapet underställda fonder och stiftelser samt till intagning på borgerskapets hem och inrättningar.”(22) Även om regeringens kategoriska uteslutande av andra, icke-ekonomiska, rättsverkningar för burskapet, skäligen kan ifrågasättas, stämmer det, enligt Skatteverkets organisationsnummerregister, att det finns fonder och stiftelser, hem och inrättningar, som är underställda borgerskapet, på vissa orter. I Norrköping finns för burskapsägande borgare Hantverkande Borgerskapets sjuk- och begrafningskassa och nödhjälpsfond, och i Stockholm bl.a. Stiftelsen Borgerskapets Enkehus och Gubbhus (med tillgångar som överstiger 305 miljoner kronor). I Lund förvaltar Sparbanken flera stiftelser som i sitt namn innehåller orden ”Lunds borgerskap”. I Karlskrona finns en stiftelse kallad Borgerskapets i Karlskrona pensionskassa. Borgerskapskassor finns även i Eksjö, Lindesberg och i Umeå.(22a)
En annan rättsverkning, som burskapet naturligt sett måste anses ha, är rätten att inträda i sammanslutningar för borgerskapet. Bland sådana kan nämnas Burskapsägande Borgerskapet i Växjö, Hantverkande borgerskapet i Norrköping, Borgerskapet i Uppsala och Borgerskapets i Mariestad Tjugofyra Äldste. Eftersom ideella föreningar och stiftelser uppstår utan registrering, kan det inte uteslutas att det även på andra orter i landet finns kassor eller sammanslutningar för borgerskapet.
Ytterligare en verkning av ett meddelat burskap, får anses vara av rent symbolisk karaktär, nämligen den med burskapet följande tillhörigheten till borgerskapet. Inget annat rättsligt institut ger en person rätten att titulera sig stadsborgare och medlem av borgerskapet. Den ovannämnde illustratören i Linköping uppgav i en tidningsintervju att ”Jag vill vinna acceptans inom det jag håller på med”.(23) Det synes rimligt att burskapet har ett slags statusvärde, främst inom de sysslor och yrken där mästarbrev(24) inte går att få. Detta framgår även av en artikel i Norrköpings Tidningar: ”För målarmästaren [N.N.], 42, handlar det om att bli känd.” En kakelugnsmästare uppger i artikeln att burskapet är ”[e]tt sätt att bevara hantverkstraditionen”. Kommunstyrelsen sägs i artikeln vara övertygad om att de män som förlänas burskap gör sina yrken "stor heder och befrämjar kommunens anseende utåt".(25) Burskapet kan således ses som det allmännas bekräftelse av att någon utövar det hantverk, den handel eller den näring som personen utövar, och därför må bevärdigas borgartitulaturen.
Se även det som sägs om givande av burbrev och inskrivande i stadens bok, nedan.

5.Utgör burskapsbestämmelserna gällande rätt?
Illustratörens i Linköping överklagande till Kammarrätten i Jönköping tillstyrktes av professor Ulf Bernitz, som angav att ”[ä]ven om rättsverkningarna av att få burskap är begränsade är det dock fråga om ett offentligrättsligt institut och kommunala beslut att bevilja burskap kan vad jag kan se inte vara annat än en form av myndighetsutövning. Begreppet civila rättigheter och skyldigheter i art 6.1 EKMR har en mycket vid räckvidd i praxis.” Även professor Lysén och professor Joakim Nergelius svarade mig att burskapsfrågor var frågor om civila rättigheter och skyldigheter enligt EKMR. Prövningstillstånd meddelades, och kammarrätten uttalade i sitt beslut 2008-04-01 (förhoppningsvis inte som ett aprilskämt) att

"[s]åvitt framgått har kommunstyrelsen i Linköpings kommun inte antagit något reglemente angående burskap i enlighet med [1964 års lag]. Bestämmelserna om huru burskap vinnas må i 3 kap. 1 § handelsbalken (1736:0123 2; HB) är därför alltjämt tillämpliga för kommunen.
Burskap innebär numera inte andra rättsverkningar än att burskapsägande borgare kan åtnjuta vissa förmåner med avseende på rätt till understöd från borgerskapet underställda fonder och stiftelser samt till intagning på borgerskapets hem och inrättningar (jfr prop. 1976/77:1 s. 202). Rätten till burskap enligt HB får dock anses utgöra en av Europakonventionen till skydd för mänskliga rättigheter omfattad civil rättighet. Det förhållandet att, såsom fallet synes vara i Linköpings kommun, sådana fonder, stiftelser eller hem och inrättningar saknas i kommunen ger inte anledning till annan bedömning. Det nu sagda och det förhållandet att behandling av ansökningar om burskap får anses utgöra en kommunens myndighetsutövning innebär att rätt till prövning i form av förvaltningsbesvär i och för sig kan finnas i ett sådant ärende.” (författarens fetning)

Emellertid nödgades kammarrätten avvisa överklagandet, enär borgmästarens svar till illustratören inte kunde anses utgöra ett överklagbart beslut fattat av vederbörligt organ, eftersom kommunstyrelsen inte deltagit i beslutet.(26) En ny handläggning initierades.
Kammarrätten fann uppenbarligen att handelsbalkens bestämmelser om burskap utgör gällande rätt och skall tillämpas, samt att burskapet utgör en civil rättighet i Europakonventionens mening. Att några ekonomiska rättsverkningar av burskap inte fanns i Linköpings kommun föranledde inte kammarrättens att göra någon annan bedömning. Det sistnämnda tyder på att kammarrätten, även om den hänförde sig till propositionen till 1977 års lag, förstod att burskapet även kunde ha andra verkningar än rent ekonomiska. Några andra relevanta beslut om burskap ska här också noteras.
En länsrätt hänförde sig till det citerade kammarrättsbeslutet, i ett beslut, men avvisade klagandens talan, emedan det besked som givits honom (att en framställning bl.a. om burskap inte skulle prövas av en kommun) var att anse som ett oöverklagbart partsbesked. Länsrätten angav dock att

”[d]et antecknas att [klaganden] är obetagen rätten att få saken prövad i ett ärende hos kommunen. Ett sådant ärende anhängiggörs hos kommunen genom en skriftlig ansökan med underskrift i original. Om sökanden vill försäkra sig om (sak)prövnng hos kommunen kan han särskilt begära att prövningen skall avslutas med ett skriftligt beslut som är försett med besvärshänvisning.”(27)

En annan länsrätt har i beslut uttalat att

”[e]nligt lagen om överflyttande av magistratens befattning med burskapsärenden m.m. ska sådana ärenden nu för tiden handhas av kommunstyrelsen eller den nämnd kommunfullmäktige beslutar. Såvitt har framkommit i ärendet har kommunfullmäktige i [kommunen] inte beslutat att någon nämnd ska handha burskapsärenden, varför kommunstyrelsen måste anses vara behörigt organ.”(28)

I länsrättsmålet avvisades klagandens talan, med anledning av att svaret han sökt överklaga (än en gång att burskapsbestämmelserna skulle vara obsoleta och att ansökan därför inte kunde prövas) inte var att anse som ett beslut. När det klagades till Justitieombudsmannen på kommunens handläggning av ärendet, skrev JO Axberger i sitt beslut att det framgått att "ansökan om burskap nu kommer att prövas av kommunstyrelsen" och han meddelade att han "finner därför inte tillräcklig anledning att vidta någon ytterligare åtgärd".(29)
Efter näringsfrihetens införande har burskap meddelats i flera städer.(30) I Växjö meddelades det senast år 2005, trots att där inte finns några fonder eller kassor för de burskapsägande borgarna.(31) Landsarkivet i Visby gjorde i augusti 2008 en jämförelse mellan handläggningen av ett burskapsärende före och efter näringsfrihetsreformen år 1864. Arkivet uppger att i och med reformen ”avklingade burskapsansökningarna [i Visby] radikalt”, men det fann ändå ett ärende från år 1875, dvs. efter reformen, där burskap hade beviljats en sökande.(32)
Uppenbart är att handelsbalksbestämmelserna om burskap inte helt slutat tillämpas, i och med att de tillämpas i Norrköpings kommun. Sedan kammarrättens beslut meddelades har även andra kommuner börjat handlägga ärenden om burskap enligt handelsbalken. Hantverkare, handelsmän och näringsidkare existerar i hög grad fortfarande, och även om näringsfrihet är införd kan det som nämnts alltjämt finnas anledningar till att någon önskar erhålla burskap. Tre domstolar och en justitieombudsman förefaller ha ansett att en kommunstyrelse idag skall i sak pröva en inkommen ansökan om burskap enligt gällande bestämmelser (och meddela ett överklagbart beslut). Detta tyder på att handelsbalkens bestämmelser om burskap inte för rättstillämparna ter sig så främmande för dagens rättsliga eller samhälleliga kontext, att de måste åsidosättas. Bestämmelserna kan således inte sägas vara generellt obsoleta.
Som Ulf Bernitz och andra Europarättskunniga professorer, samt kammarrätten, funnit, måste behandlingen av burskapsfrågor anses utgöra myndighetsutövning.(33) Oavsett vilka rättsverkningar burskapet anses ha, måste det nog hållas för visst att det har en verkan. I vart fall skall den som beviljas burskap erhålla burbrev och till erkännande skrivas in, med syssla angiven, i stadens bok, vilket – ehuru det nog får anses så sekundärt att det inte nämns ovan – ju i sig utgör ett slags rättsverkningar. ”Får jag rätt får jag ju burskap och som bevis ett burbrev.” sade en burskapssökande till Gotlands Allehanda i april i år (2008).(34) Med tanke på att begreppet ”civil rättighet” som används i Europakonventionen, som professor Bernitz framhåller, har en mycket vid räckvidd i praxis, förefaller kammarrättens bedömning, att rätten till burskap utgör en civil rättighet, vara rimlig. Detta innebär att rätt till domstolsprövning och muntlig förhandling finns i frågor om burskap.
Regeringsformen anses kräva att en lag är generell. Regeringen har uttalat att "[e]n lag måste ha en generell utformning. Lagformen kan därför inte användas för beslut som endast avser ett enskilt fall."(35) Det har även, i skattelagstiftningssammanhang, uttalats att "[e]n lagreglering som med namns nämnande pekar ut ett visst område, t.ex. en namngiven församling, i vilken den skattskyldige skall vara bosatt för att omfattas av regleringen, kan inte anses uppfylla regeringsformens krav på generellt tillämpbar lagstiftning."(36) Om ett privilegiebrev för ett bolag, utfärdat av konungen 1810, har Högsta domstolen uttalat att det ”uppfyller inte det krav på generalitet som numera ställs på författningar” men att det ”har emellertid tillkommit i enlighet med då gällande normgivningsprinciper”, och därför fick anses utgöra gällande lagstiftning.(37) Frågan är då om handelsbalkens bestämmelser om burskap är generella, eller kan anses obsoleta lokalt, nämligen där ekonomiska rättsverkningar inte finns. Ett lagrum som blev obsolet 1864 skulle knappast ha aktualiserats genom nya lagar 1964 och 1977, varför de nya lagarna tyder på att lagstiftaren velat behålla burskapsinstitutet. Professor Lysén svarade på förfrågan att ”så länge lagrummet gäller, så kan burskapet knappast bli obsolet ’lokalt’”. Med hänsyn till att 1977 års lagändring, genom vilken kommunstyrelserna övertog behandlingen av burskapsärenden enligt handelsbalken, tillkom efter 1974 års regeringsforms ikraftträdande, förefaller detta vara en rimlig bedömning. Lagrummen i handelsbalken har en generell utformning, och 1964 års lag likaså. Det kan inte antas att lagstiftaren avsett att burskapsbestämmelserna endast skulle kunna tillämpas i vissa kommuner ("Kommunstyrelsen ... skall övertaga [] befattning[en] med ansökan om burskap" lyder ju 1964 års lag efter 1977 års ändring). Om förekomsten av kassor eller inrättningar för borgerskapet hade varit ett villkor för att bestämmelserna ska kunna tillämpas, hade detta rimligen skrivits in i lagen.
På anförda skäl finner jag det vara mest skäligt att bestämmelserna om burskap i 3 kap. handelsbalken inte är att betrakta som obsoleta, trots näringsfriheten, utan att dessa skall tillämpas i varje av rikets 290 kommuner, om ansökningar om att vinna eller säga upp burskap skulle inkomma, såvida kommunen i fråga inte har antagit ett reglemente att tillämpa istället för stadgandena i HB. Beslut i frågor om burskap är överklagbara som förvaltningsbesvär. Den befattningshavare som, t.ex. med hänvisning till påstådd obsolescens, vägrar behandla ett ärende om burskap torde kunna fällas till ansvar för tjänstefel. Det ska erinras om vad JO Ragnemalm en gång uttalat:

"Det tillkommer självfallet inte en kommunal nämnd - och inte heller något annat rättstillämpande organ - att vid sitt beslutsfattande i konkreta fall avvika från befintlig författningsreglering i syfte att förmå lagstiftaren att ändra reglerna. Ett sådant synsätt visar en häpnadsväckande brist på insikt om hur rättssystemet fungerar och om grundläggande principer för all offentlig maktutövning; redan i regeringsformens första paragraf fastslås den för ett demokratiskt samhälle fundamentala principen, att ’den offentliga makten utövas under lagarna’" (JO 1990/91 s 283)


6.De specifika burskapsbestämmelserna – tolkning och tillämpning
När det så är fastlagt att handelsbalkens bestämmelser om burskap alltjämt äger tillämplighet i större delen av landet, är frågan hur dessa bestämmelser ska tolkas och tillämpas i praktiken. Jag tar i detta avsnitt upp olika termer ur burskapsbestämmelserna, och söker förklara dem.
HB 3:1 lyder:

Vill någon burskap vinna, evad han är inländsk (eller utländsk) man; söke det hos (borgmästare och råd), och höre de stadens borgerskap där över: varder det honom då av (borgmästare och råd) beviljat; sätte där borgen, att han skall till det minsta sex år i staden bo, och all stadens rätt och rättighet efter makt sin uppehålla; nämne ock den handel och näring, eller det hantverk, där han i stadens bok må inskrivas före, (och göre så vanlig borgare ed;) sedan gives honom burbrev där å.

Regeringsformens 2 kap. 16 § inleds med orden: ”Lag eller annan föreskrift får ej innebära att någon medborgare missgynnas på grund av sitt kön”. Paragrafen trädde i kraft samtidigt som ändringslagen till 1964 års lag om överflyttande av burskapsärenden (1 januari 1977). Idag ägnar sig även kvinnor åt hantverk, handel och övrig näring, och skäl att inskränka stadgandet till att endast omfatta män, finns inte. Konstateras kan att övriga bestämmelser i handelsbalken, som rör män, numera även tillämpas beträffande kvinnor (t.ex. HB 9:5). I och med de omställningar i könspolitiskt avseende som skett under 1900-talet torde det kunna antas att stadgandet om ”inländsk man” numera även omfattar (inländska) kvinnor.
Klart är att ”borgmästare och råd” numera motsvaras av kommunstyrelsen eller den nämnd kommunfullmäktige beslutat. Beslutsrätten torde också, som i Norrköping, kunna delegeras till vissa kommunala befattningshavare. Gällande begreppet ”stad”, så förekommer inte detta i kommunallagen (1991:900). Några lagstadgade stadsprivilegier finns inte kvar, och begreppet ”stad” får i juridisk mening anses avskaffat sedan kommunreformen 1971.(38) Vissa kommuner, som Stockholm, Solna, Västerås och Malmö, använder alltjämt termen ”stad” om sig själva, men detta saknar reell rättslig betydelse. Förvirring uppstår, när man läser äldre lagtext, som exempelvis föreskriver att något är en ”för hela staden gemensam angelägenhet, vilken staden såsom kommun har att besörja”.(39) Begreppet ”stad” i handelsbalken motsvarar knappast vad vi idag skulle kalla en stad. Som exempel kan tas Oskarshamn, som när det år 1856 fick stadsprivilegier hade cirka 2 200 invånare, att jämföra med Sveriges idag till invånarantalet minsta kommun, Bjurholm, som 2007 hade 2 549 invånare. Sett till folkmängd, och med hänsyn till att varje kommun har en utvecklad organisation, torde således varje kommun idag uppfylla de krav som fordom ställdes på ett stadssamhälle. Med anledning av det sagda, och det faktum att burskapsfrågor ankommer på kommunstyrelsen, finner jag det rimligt att varje kommun skall behandla burskapsärenden, och att ”staden” således omfattar kommunen som sådan. Burskapsinstitutet torde således vara tillgängligt för envar inom varje kommun, om inte kommunen beslutat annat i ett särskilt burskapsreglemente (som i Växjö, där endast vissa församlingar anses tillhöra själva staden).
Gällande stadgandet om borgen, sägs i ett kungligt brev av den 19 maj 1806, att det som stadgas ”angående burskapssökandes skyldighet att för sig sätta borgen, har sitt avseende blott på de borgerliga utskylder, som till staden erläggas, så att borgare, enär han till staden utgjort slika utskylder för hela burskapstiden eller sex år, icke genom samma stadgande är hindrad, att, ehuru nämnda tid icke tilländalupit, söka flyttning till annan stad”. Stadgandet torde ha förlorat sin betydelse, i och med att inkomstskatt inom inkomstslaget näring numera inte erläggs i förväg, utan först då beskattningsbar inkomst har intjänats. Därmed finns inte längre några dylika ”borgerliga utskylder” att erlägga i förväg. Någon anledning för en burskapsägande borgare att kvarstanna och verka i en stad under sex års tid, finns följaktligen ej. Att en burskapsägande borgare ska upprätthålla stadens rätt och rättighet – idag närmast den kommunala självstyrelsen – ”efter makt sin”, bör, beaktat lydelsen av 1718 års lagförslag, tolkas som att upprätthållandet ska ske efter borgarens egen förmåga.(40)
Då en kommun ska tillämpa handläggningsregeln att borgerskapet ska höras över en ansökan om burskap, kan det uppstå tolkningsproblem. Bestämmelsen intogs på borgarståndets begäran under 1734 års riksdag, och fanns inte tidigare med i lagförslagen om burskap.(41) Den torde idag avse att en viss sammanslutning skall erhålla remiss, och yttra sig, över en ansökan om burskap. Stadens borgerskap torde främst avse de övriga burskapsägande borgarna, främst i förening. Finns det i kommunen en sammanslutning av minst två stadsborgare, borde denna sammanslutning, med hänsyn till det som gäller ideella föreningar, höras såsom borgerskap. Detta gäller även inför antagande av burskapsreglemente, då ju borgerskapet också ska yttra sig. Finns ingen sådan sammanslutning, bör kommunen remittera ansökan till en hantverksförening, som bildades i samband med skråväsendets avskaffande, eller den förening som en sådan hantverksförening uppgått i.(42) Finns inte heller någon sådan förening, ter det sig mest naturligt att remittera ansökan till den företagarförening som har starkast anknytning till den näring den burskapssökande bedriver. Om borgerskapet inte låter avhöra sig inom angiven frist, är detta enligt min mening inget hinder mot att avgöra ärendet; borgerskapet kan ju ändå i någon mening anses ha ”hörts”, även om det inte avgav något svar. Angående verkan av att borgerskapet till- eller avstyrker en burskapsansökning, kan framföras att detta traditionellt innebar att magistraten, och även överinstanserna, de facto var ”bundna” av denna bedömning (ehuru de inte var juridiskt bundna).(43) I fråga om bifall till en ansökan, anser jag att detta är en rimlig ordning, då kommunen inte rimligen kan ha några synpunkter mot en person som det övriga borgerskapet önskar välkomna i sin gemenskap, frånsett fallet att personen uppenbart är olämplig som näringsidkare. Om borgerskapet dock avstyrkt en ansökan, förefaller det obilligt att tillmäta detta ett sådant värde, att ansökan måste avslås. Kommunstyrelsen, eller annat behörigt organ, får istället företa en självständig och rättssäker prövning, och bedöma om det ter sig som lämpligt eller inte att den sökande vinner burskap.
Den burskapssökande ska ange det hantverk, den handel eller den näring, som hon önskar få inskriven i ”stadens bok”. En kommun bör ha någon sorts pärm, block eller bok där beviljade burskap skrivs in. Namn, adress, dag för burskapets meddelande, samt hantverk/handel/näring torde räcka vid inskrivning. Förutom inskrivandet i stadens bok åligger det kommunen att, rimligtvis under cermoniella former, överräcka (”gives”) ett burbrev (på vilket burskapets verkningar lämpligen uppges) till den nye borgaren, som bevis på det beviljade burskapet. Beviljandet av burskap är sannolikt ett gynnande förvaltningsbeslut, som inte torde kunna upphävas med mindre än att någonting sker som, om det hade varit känt för kommunstyrelsen då ärendet prövat, helt visst skulle ha fått densamma att avslå ansökan (t.ex. ett meddelat näringsförbud; se nedan). Slutligen ska sägas att föreskrifterna om borgareed är upphävda.(44)

Så långt om handläggningen av en ansökan om att vinna burskap.

HB 3:2-3 lyder (i icke upphävda delar):

2 § Den, som haver sitt hemvist utrikes, må ej vinna burskap här i riket, så länge han står i lydno under annan överhet.

3 § Ej må någon vara borgare i tvenne städer tillika. Varder någon där med funnen, böte femtio daler.

Den förstnämnda paragrafen talar om någon som ”står i lydno under annan överhet”. Ett plakat av drottning Kristina talar om ”them som Oß medh hörsamheet och lydno förplichtade äre”.(45) HB 3:2 tar uppenbarligen syfte på situationen, att en person bor utanför Sverige och står i lydnadsförhållande till en annan stat, och därför inte kan vinna burskap. Enligt min mening torde i dagens globaliserade samhälle inte räcka med att personen är utländsk medborgare, utan ett speciellt lydnadsförhållande, som kan vara ägnat att minska en svensk kommuns benägenhet att ha personen inskriven som stadsborgare, krävs. Under krigstid kan man i teorin tänka sig att fiendelandets soldater inte torde kunna erhålla burskap och näringstillstånd inom riket. Vilka omständigheter som skulle kunna föranleda en sådan särbehandling av en utrikes boende burskapssökande, under fredstid, vet jag inte. I vart fall bör det ses över huruvida bestämmelsen är förenlig med EG-fördragets bestämmelser.
Angående den andra bestämmelsen så kan man tro att den rör det bland studenter vanliga förhållandet, att någon är bosatt någon annanstans än den är mantalsskriven. Så är dock inte fallet. Bestämmelsen stipulerar att någon inte får inneha burskap i två städer samtidigt. Skulle någon till äventyrs åtalas för ett sådant nesligt regelbrott, kan den påräkna ett bötesstraff om 25 kronor vid fällande dom.(46)

HB 3:5 lyder (i icke upphävda delar):

5 § Vill man säga upp burskap; göre det inför [kommunstyrelsen], sex månader förr, än han sin borgerliga näring avträder, eller ifrån orten flyttar, och vise, att han sin borgareplikt fullgjort haver, som sagt är. Flyttar han utrikes; give ut sjätte penningen av all sin egendom, Konungen och staden till tveskiftes, där ej annorlunda emellan bägge riken slutet är. Förer han egendomen ut, eller bjuder han till att skaffa den bort, förr än avgiften betald är; have då förverkat hälften därav. Flyttar han till annan ort inrikes; vare för avgift fri, där ej annorlunda särskilt stadgat är. Flyttar han förr, än han burskap uppsagt, och bevis undfått, att han sin borgareplikt fullgjort; böte femtio daler, och njute dessförinnan ej burskap i annan stad.

En burskapsägande borgare ska säga upp sitt burskap innan hon flyttar eller upphör med näringsverksamheten. Borgarplikten torde numera rent praktiskt skäligen inte innebära mer än att stadsborgaren kontinuerligt skall bedriva sin verksamhet i staden, och betala sin inkomstskatt.(47) Även denna paragraf bör vid tillämpningen ses över ur ett EG-rättsligt perspektiv. Det torde vara hämmande för den fria rörligheten, att den som erhållit burskap, vid avflyttning till annat EG-land skall tvingas ge ifrån sig en sjättedel av sin egendom till regeringen(48) och kommunen. Kanske kan dock EG-fördraget i sig anses vara en reglering genom vilken det ”annorlunda emellan bägge riken slutet är”. Det är även tänkbart att man kan betrakta just denna del av stadgandet som så uppenbart opassande i dagens rättsliga och samhälleliga kontext, att den rimligen måste åsidosättas som obsolet. På samma sätt kan man se på stadgandet om förverkande av egendom som bortskaffats utan att avgift erlagts. Några stadganden om att det skulle vara avgiftsbelagt att flytta inrikes torde idag inte finnas. Bevis om fullgjord borgarplikt begärs rimligen från kommunstyrelsen, eller det organ som eljest omhänderhar burskapsfrågor. Den som till äventyrs åtalas för att ha flyttat utan att ha erhållit sådant bevis, kan påräkna 25 kronors bot (se ovan). Den som inte uppfyllt borgarplikten före avflyttning får inte vinna nytt burskap någon annanstans, vilket idag torde ha begränsad betydelse med anledning av pliktens mindre omfattning.

7.Kraven på en nutida burskapssökande
Finns det då några krav på den som idag söker burskap jämlikt handelsbalkens regler? Regeringsformens legalitetsprincip, att ”[d]en offentliga makten utövas under lagarna”, gäller även för kommuner (se JO Ragnemalms yttrande i slutet av avsnitt 5 ovan), och i burskapsärenden såväl som beträffande all annan myndighetsutövning. Skråordningarna är upphävda, och äldre krav på läro- eller tjänstgöringstid, som numera inte kan anses grundade i någon lag, torde inte kunna tillämpas. De krav som enligt burskapsreglementen uppställs i vissa städer, är anpassade specifikt för dessa, och torde inte kunna utsträckas till att gälla hela landet, i brist på uttryckligt lagstöd. Landsarkivet i Visby konstaterade att den person som sökte burskap år 1875, dvs. efter näringsfrihetsreformen, "inte behövde avlägga något prov för att bevisa sina yrkeskunskaper" (dvs. mästarprov).(49) Det krävdes fordom att burskapssökande kunde läsa och skriva, vilket varje svensk näringsidkare idag torde kunna.
Några egentliga krav på de hantverkare, handelsmän eller andra näringsidkare, som söker burskap, finner jag inte att det skäligen kan anses uppställas, förutom att de på enahanda vis skall styrka att de verkligen bedriver eller har bedrivit sin verksamhet inom kommunen. Fordom krävdes att en sökande hade ”god frejd” (gott renommé), vilket styrktes genom s.k. frejdebetyg, men sådana betyg (vilka utfärdades av prästerskapet) utfärdas sedan år 1918 inte längre. Det är emellertid rimligt att kommunen ej är tvungen att bevilja burskap åt personer som är uppenbart olämpliga att bedriva näring i kommunen – t.ex. personer som meddelats näringsförbud eller har rykte om sig att bedriva verksamhet oseriöst eller oskickligt. Borgareeden är som sagt upphävd, och någon avgift för att ansöka om burskap har inte fastslagits genom någon nu gällande lag (även om kommunerna torde vara oförhindrade att anta egna ansökningsavgifter). Inte heller krävs det att den sökande är man, och, i brist på stadgande därom, knappast heller att hon är myndig. Frågan om 3 kap. 1 § HB, i vilken ordet ”utländsk” satts inom parentes, är tillämplig även beträffande utlänningar som söker burskap i en svensk kommun, talar dagens globaliserade förhållanden för detta, medan det talar emot att en person som är bosatt utrikes svårligen ens kan bedriva verksamhet i kommunen för egen del. Undantag kan likväl finnas, då det gäller någon vars syssla inbegriper resor till kommunen i fråga, eller då personens verksamhet starkt påverkar kommunen, exempelvis om en konstnär i utlandet målar tavlor åt en viss kommun. Samma krav på samhörighet med kommunen, torde böra ställas på en sökande hemmahörande i någon annan svensk kommun.
Understrykas skall att burskapssökande skall vara just näringsidkare, handlande eller hantverkare, och även om dessa krav är väldigt modesta, utesluter de en stor del av befolkningen, som snarare är att betrakta som anställda (såvida dessa har liten självständighet vid arbetsutövningen, ty uteslutas kan inte att en mer självständig anställd snarare är att se som näringsutövare, åtminstone då dessa bestämmelser skall tillämpas). Dock torde även det hantverks-, närings- eller handelsutövande som bedrivs mer eller mindre som hobbyverksamhet, täckas av stadgandet, i brist på mer inskränkande lokal reglering.
Anser en kommun att kraven på en burskapssökande måste ställas mycket högre, är det nödvändigt för kommunen att fastställa ett burskapsreglemente med nya och hårdare krav. Tillämpning av andra krav än de som explicit kan utläsas eller tolkas in i lagens lydelse, torde eljest i detta fall vara ett rättsosäkert rättstillämpande till nackdel för den enskilde.

8.Slutord
Som rättsinstitut har burskapet mycket gamla anor i detta land, och det är inte för intet som Norrköpings Tidningar kunde skriva att ”[h]istoriens vingslag vilade tungt över [kommunstyrelsens ordförande] när han gav fyra män burskap”.(50) Ändock har jag vid min granskning funnits att det saknas skäl för att anse att burskapsinstitutet blivit förlegat, då ett meddelat burskap får anses medföra konsekvenser för den enskilde, och institutet inte framstår som opassande i dagens rättsliga och samhälleliga kontext. Istället för att vara obsolet är rätten till burskap numera snarast att betrakta som en ”mänsklig rättighet”, i vid bemärkelse. Burskapsbedömningarna är lagbundna och ska ske rättssäkert, och ett avslag på en burskapsansökan kan prövas av laga domstol. Nu kan man kanske inte räkna med att särdeles många hantverkare eller andra näringsidkare kommer att utnyttja sin lagstadgade rätt att söka inträde i en kommuns borgerliga gemenskap, men burskapsbestämmelsernas ikraftvarande kanske kan sporra oss att även framledes akta det mänskliga slit och knog som ligger till grund för den samhälleliga välfärden.

NOTER
1. Tack till Jori Munukka för förslaget på titel.
2. Karnovs Internetutgåva, not 3 om handelsbalken (1736:1232), skriven av Jori Munukka. Ingen av de första Karnovnoterna, kan noteras, rör HB 1:10, om stadens vräkare, även det ett förment obsolet stadgande.
3. Karnovs Internetutgåva, den enda noten till Lag (1944:133) om kastrering, skriven av Björn Reuterstrand
4. Minna Gräns, Om hjälpvetenskapens betydelse för rättstillämpningen och vetenskapen, JT 2006-07 s 785
5. Det icke upphävda stadgandet om löskermansåtertagande härrör från 1734 års missgärningsbalk. Se min hos domstolarna diarieförda artikel Den löskre mannens 700-åriga vandring fortsätter (2006), varom Domstolsverket framfört att den ”förefaller både välskriven och vederhäftig”.
6. Solna tingsrätts dom 2003-12-22 i mål nr T 2465-01, s 17
7. Kammarrättens i Göteborg dom 2003-02-19, i mål nr 1668-2001, s 5, med hänvisning till NJA 1934 s 405
8. Se t.ex. byggningabalken 13:3, som hänvisar till 1734 års missgärningsbalk, vilken upphävdes 1864.
9. Se Finlands Rättegångs Balk 1.1.1734/4, 1 kap. 17 §
10. Brottsbalken 18:4
11. Se Martin Sunnqvist, Släktvapenrätt, examensarbete vid Lunds universitet, 2001, s 114-117. Justitiekanslern Göran Lambertz har emellertid bedömt att publiceringen i en tidning, av en insändare med rubriken ”Bryt mot lagen! Ta en öppen hjälm”, som uppmanade till brott mot nämnda kungliga förordning, enligt hans mening ”inte kan anses innefatta tryckfrihetsbrottet uppvigling” (vilket brott består i att man ”uppmanar eller annars söker förleda till brottslig gärning”); se Justitiekanslerns beslut 2008-04-09, i ärende 1871-08-30.
12. Magnus Erikssons stadslag, KgB 15, ingressen, 1 § och 3 §
13. Erik Lindberg: Borgerskap och burskap, Uppsala 2001, s 41
14. 1844 utgjorde borgerskapet 3,4 % av Stockholms befolkning; se Erik Lindberg: Borgerskap och burskap, Uppsala 2001, s 14
15. Lag (1977:214) om ändring i lagen (1964:653) om överflyttande av magistratens befattning med burskapsärenden m.m.
16. Förteckning över kommunstyrelsens delegationsbeslut 2007-12-15 - 2008-01-10, Norrköpings kommuns dnr. KS-2008.207 002, s 2
17. Se Reglemente angående burskap i Stockholm, antaget av Stockholms stads magistrat den 28 november 1964
18. Se Reglemente angående burskap, beslutat av kommunstyrelsen i Växjö kommun den 17 augusti 1995
19. Linköpings kommun är en av de få kommuner som återinfört borgmästartiteln.
20. I 3 § förvaltningslagen (1986:223) föreskrivs att ”[b]estämmelserna om överklagande i denna lag tillämpas dock alltid om det behövs för att tillgodose rätten till domstolsprövning av civila rättigheter eller skyldigheter enligt artikel 6.1 i den europeiska konventionen den 4 november 1950 om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna”, varför rätt till domstolsprövning finns även om något specifikt lagrum om sådan prövning inte existerar i det konkreta fallet; se bl.a. RÅ 1997 ref. 65 och NJA 2002 s 299
20a. Sedan i slutet av oktober 2008 kan en rättsverkning, som det kallas i propositionen (ehuru det snarare är en faktisk verkning), anses finnas av burskap, i alla kommuner utom Växjö, i och med att Den Söderlundska stiftelsen till stöd för behövande burskapsägande borgare (org. nr. 802425-9858) i en i  stadgarna angiven situation kan ge visst understöd till personer med burskap.
21. Se Länsrättens i Östergötlands län dom 2008-03-07 i mål nr 840-08 E
22. Prop. 1976/77:1 s 202
23. Gustaf Eriksson, Daniel tar strid för den gamla rättigheten att bli borgare, Östgöta Correspondenten 2008-03-26
24. Mästarbrev är ett kompetensbevis som får tilldelas ”förtjäna och skickliga hantverkare inom ett visst yrke”; se lagen (1995:1255) om mästarbrev för hantverkare, med tillhörande förordning 1995:1256.
25. Maria Waxegård, Frufritt när männen blev borgare, Norrköpings Tidningar 2007-12-19
26. Se Kammarrättens i Jönköping beslut 2008-04-01 i mål nr 1010-08
27. Länsrättens i Örebro län beslut 2008-04-17 i mål nr 337-08 E
28. Länsrättens i Gotlands län beslut 2008-06-09 i mål 255-08 E
29. Justitieombudsmannens beslut 2008-08-11 i ärende 3180-2008
30. 1977 angav regeringen att "Burskapsinstitutet finns kvar i fyra kommuner, nämligen Stockholm, Uppsala, Norrköping och Karlskrona. Möjligen kan borgerskapssammanslulningar finnas på ytterligare något håll i landet.” (prop. 1976/77:1, s 202) Att Norrköping inte nämns i 1964 års proposition (Kungl. Maj:ts prop. 1964:163, s 91), trots att fyra burskap meddelades i denna stad år 1963, tyder på att någon noggrann utredning beträffande antalet städer där burskapsinstitutet fanns kvar, inte gärna kan ha företagits.
31. Detta enligt uppgift från borgerskapet, med cirka 160 medlemmar – de flesta burskapsägande - till mig.
32. Landsarkivet i Visby, Ang burskap, 2008-08-28, dnr. ViLA 421-2008/837
33. På Justitieombudsmännens webbplats (under JO-anmälan - frågor och svar) anges den här mest adekvata förklaringen av begreppet: ”myndighetsutövning innebär en myndighets utövande av rätt att bestämma om en förmån, rättighet, skyldighet, disciplinär bestraffning eller något annat jämförbart förhållande”.
34. Lars Schill, Gammal tradition väcks åter till liv, Gotlands Allehanda 2008-04-28
35. Prop. 1996/97:176 s 39
36. SOU 1999:59 s 11-12
37. NJA 2000 s 57
38. Se Länsrättens i Värmlands län dom 2005-12-01, i mål nr 2232-05 E, som gällde ”skattefrihet enligt Karl IX:s privilegiebrev 1611”.
39. Förordning (1924:135) om vården av vissa kyrkogårdar i Stockholm
40. Se 1718 års förslag i Wilhelm Sjögren, Förarbetena till Sveriges rikes lag 1686-1736, V, s 253
41. Wilhelm Sjögren, Förarbetena till Sveriges rikes lag 1686-1736, VIII, s 107
42. I Örebro, Linköping och Kalmar har under 2008 hantverkar- och företagarföreningar remitterats angående ansökningar om burskap. Då dessa städer saknar borgerskap finner jag dessa åtgärder vara rimliga.
43. Endast konungen beviljade burskap där underinstanserna avslagit, enligt Erik Lindberg, Borgerskap och burskap, Uppsala 2001, s 81, och ”[o]m skrået tillstyrkte hade magistraten inget att invända” uppger Lindberg.
44. Se lagen den 29 maj 1896 om upphävande av föreskrifterna ang. borgareed.
45. Kongl. May:tz til Swerige, PLACAT Angående Convoyernes inrättande widh Götheborgh. Gifwit i Stockholm den 16. Augusti Anno 1653
46. Av rättsfallen NJA 1914 s 60 och 1957 s 539 framgår att en daler i äldre lagstadganden numera ska räknas om till femtio öre. Detta förhållande framgår redan av Nordisk familjeboks andra upplaga, femte bandet: Cestius-Degas, 1906, s 1163.
47. Först stod i lagförslagen "fullgiordt sin borgare eed", men eftersom det ansågs "wara för swår expression att inqvirera, om någon fullgiordt sin eedh" så "skulle nu sättias plicht i stället", bestämdes det den 21 november 1727 i lagkommissionen; se Wilhelm Sjögren, Förarbetena till Sveriges rikes lag 1686-1736, III, s 287. Ändringen kan te sig belysande i så måtto att det närmast torde vara den burskapsägandes edliga förpliktelser som åsyftas i lagrummet. Då någon edlig förpliktelse inte längre finns, blir stadgandet av mindre betydelse.
48. ”Konungen” avser numera sannolikt regeringen, jämlikt punkt 7 i övergångsbestämmelserna till regeringsformen.
49. Landsarkivet i Visby, Ang burskap, 2008-08-28, dnr. ViLA 421-2008/837
50. Maria Waxegård, Frufritt när männen blev borgare, Norrköpings Tidningar 2007-12-19

TfFR 0906