Hets och hets

Nu kan man läsa att den iranske presidenten Mahmoud Ahmadinejad vid öppnandet av FN-konferensen om rasism i Genève sade bl.a.: ”Idag möter mänskligheten ett slags rasism som har fläckat bilden av humanitet. I början av det tredje årtusendet personifierar ordet sionism rasism, som på falska grunder hänvisar till religion och som missbrukar religiösa känslor för att dölja hat.” Detta och andra liknande yttranden fick ett antal representanter för bl.a. vissa västländer, däribland Sverige, att tåga ut ur konferenslokalen.
FN:s generalförsamling uttalade den 10 november 1975 i resolution 3379 att ”sionism är en form av rasism och rasdiskriminering”. Församlingens formulering ”en form av rasism” anses viktig så länge man inte kan visa att sionismen skulle ha utvecklat någon raslära. Ahmadinejads formulering tycks inte lika klar, även om det är vanskligt att märka ord när ett anförande har filtrerats genom två översättningar. Ändå säger skillnaden i reaktion 1975 och 2009 mycket om de förändringar som ägt rum.
Skulle någon dömas för hets mot folkgrupp som i Sverige offentligt yttrade sig på samma sätt som Ahmadinejad i det anförda citatet? Knappast. Enligt bestämmelsen i brottsbalken 16:8 krävs för en fällande dom att någon i sitt uttalande har hotat eller uttryckt ”missaktning för folkgrupp… med anspelning på ras” etc. Den missaktning som presidenten uttrycker riktas inte mot någon folkgrupp utan mot en politisk riktning. Och något hot är det ju inte fråga om.
Som jag konstaterat flera gånger tidigare i den här spalten (t.ex. 2008-8 och 2007-10) ger bestämmelsen om hets mot folkgrupp besked om kvaliteten på den yttrandefrihet vi åtnjuter och unnar varandra. Inte därför att de flesta människor skulle vilja hetsa. Tvärtom. Det är därför att en stor majoritet avskyr rasistiska uttalanden som kriminaliseringen av hets mot folkgrupp och dess tillämpning är så avslöjande för graden av vårt tålamod med starkt kontroversiella yttranden.
Under 1990-talet var Högsta domstolens tillämpning av bestämmelsen sträng. Man fällde till och med en yngling som på sina kläder bar ett antal märken, vilka krävde historisk specialkunskap av betraktaren för att kunna sättas i samband med rasistiska rörelser.
Sedan dess har HD i tre domar under 2000-talet gett delvis andra signaler. Pastor Green frikändes (se Folket i Bild/Kulturfront nr 3/2005). Vissa uttalanden på blogg och hemsida om homosexuella och romer likaså (Nytt Juridiskt Arkiv I 2007 s. 805). Några personer som lyckats ta sig in i en skola och där spritt flygblad med uttalanden mot homosexuella fälldes däremot (NJA 2006 s. 467).  Det är påfallande att HD i dessa domar i hög grad lutar sig mot Europakonventionen om mänskliga rättigheter.
Utvecklingen har i uppskattande ordalag kommenterats av två juridikprofessorer (Inger Österdahl i Svensk Juristtidning 2008 s. 706ff. och Thomas Bull i Juridisk Tidskrift 2008-09 s. 531 ff). Thomas Bull vågar sig t.o.m. på att förorda att ordet ”missaktning” stryks ur straffbestämmelsen.
 Vad beror det på att det officiella Sverige, som på hemmaplan tycks lugna ner sig efter den värsta moralpaniken, på den internationella arenan finner anledning till en så ovanlig protest mot Ahmadinejads – i ett straffrättsligt sammanhang – tämligen beskedliga formuleringar?

Ingemar Folke