När Sverige nu för krig i Afghanistan och så obekymrat stiger ned i den grumliga floden av koloniala juridiska traditioner ska vi vara klara över konsekvenserna. Det innebär att den särställning som Sverige hittills haft i stora delar av världen upphör.

 

Nedstigning i kolonialismens flod

 

Vad händer om en svensk Isaf-officer eller soldat begår ett mord, en våldtäkt, ett rån eller en i Sverige och Europa straffbelagd kränkning av mänskliga rättigheter under sin kommendering i Afghanistan?

Enligt försvarsjurist Magnus D. Sandbu på försvarshögkvarteret är en sak solklar. Han eller hon kan inte ställas inför rätta i Afghanistan för brott mot landets lagar.

Sandbu hänvisar till bihang A i det avtal som slöts mellan Isaf och Karzairegimen 4 januari 2002 där det heter:

"Isaf och understödjande personal, inklusive därtill knuten förbindelsepersonal kommer under alla omständigheter och vid varje tidpunkt att vara underställda sina respektive nationella elements exklusiva jurisdiktion beträffande varje brottslig handling eller disciplinär förseelse som kan ha begåtts av dem på Afghanistans territorium. Interimsadministrationen (Karzai) kommer att bistå Isafs deltagarländer i utövandet av deras respektive jurisdiktion…."

Av STEFAN LINDGREN

Vidare heter det att Isaf med anslutande personal "kommer att vara immuna från personlig arrestering eller fängslande". Om de av misstag gripits av afghanska myndigheter ska de genast överlämnas till Isaf. De "kan inte överlämnas till eller på annat sätt överföras till förvar vid en internationell domstol eller någon annan enhet eller stat utan samtycke från bidragande nation."[1]

Sandbu tillägger: Försvarsmaktens bedömning är att den ovan återgivna regleringen är tillräcklig för svenskt vidkommande.

Vad innebär det då att svenska officerare och soldater är ställda över lagen i Afghanistan och inte kan gripas om de begått brott eller ens överlämnas till internationell domstol om de begått krigsförbrytelser?

I teorin och enligt svensk lag ska de ställas inför rätta i Sverige för sagda brott och det finns vissa regler för detta, t ex att straffet inte får vara strängare än det skulle ha varit om personen dömts i landet där brottet begicks.

Men det säger sig självt att om det handlar om ett brott som begåtts under en militär utlandskommendering eller kanske rentav på order av svenskt befäl är sannolikheten för en fällande dom och ett adekvat straff betydligt mindre än i det landet vars medborgare drabbats.

Ett konkret exempel är mordet på byledaren Matou i byn Boka i december 2005, ett mord som skedde på order av den svenske översten Bengt Sandström, men som rent rutinmässigt avskrivits av Internationella åklagarkammaren i Stockholm utan att höra den mördades anhöriga eller andra vittnen. (Den mördade hade just frigivits ur ett amerikanskt fängelse där tortyr används.)

Ett mer vardagligt exempel gäller den 14-åriga afghanska flicka som kördes ihjäl av ett svenskt militärfordon i Mazar när det körde in i en afghansk taxibil bakifrån. [2]

Det hette då att olyckan utreddes av "den afghanska polisen och militärpolis från Isaf", men någon rättslig prövning av svenskarnas ansvar i afghansk domstol kunde aldrig komma ifråga.

Det är onekligen pikant att alla dessa västerländska trupper, vars främsta uppgift enligt FN:s säkerhetsråd är att bistå den afghanska regeringen i "uppbygget av rättssystemet", under inga villkor själva vill utsättas för det "rättssystem" – kängurudomstolar – som tillskapats i det ockuperade landet.

Kolonial tradition

För den som är det minsta bevandrad i kolonialismens historia är det välkänt att ett av kolonialmakternas instrument att härska var just kraven på extraterritorialitet för dess personal i främmande länder.

För de europeiska kolonialmakterna var det ända fram till andra världskriget legio att tillförsäkra sig sådana rättigheter i kolonialvärlden. Märkligt nog anslöts sig USA, själv en f d koloni, till traditionen. I mitten av 1800-talet hade USA etablerat extraterritorialitet för sina medborgare i Algeriet, Borneo, Kina, Egypten, Persien, Japan, Korea, Libyen, Madagaskar, Marocko, Samoa, Tanzania, Thailand, Tunisien och Turkiet.

Den allmänna uppfattningen var att detta var "ociviliserade" länder som inte tillämpade "kristna" principer och därför inte kunde betraktas som suveräna.

I Kina hävdade USA extraterritorialitet ända från 1844. Mellan 1906 och 1943 kunde amerikaner som begått brott i Kina endast dömas vid en Shanghaibaserad amerikansk domstol som vakade över vad som kallades "District of China". En amerikansk konsul skröt öppet med att han "visst lite om lagen" men var "jävligt noga med egendom"[3]. Inkompetens, ineffektivitet och korruption präglade domstolen enligt en UD-rapport 1905.

I Turkiet åtnjöt amerikaner, britter, fransmän och ryssar extraterritorialitet mellan 1830 och 1931. I Marocko drev USA denna linje ända till 1956 men avstod då av fruktan för att Sovjetunionen skulle utnyttja frågan.[4]

I takt med kolonialvärldens frigörelse accepterades (på pappret) suveräniteten och extraterritorialiteten blev ett mer ovanligt fenomen. En del länder, bl.a. Sverige, stiftade särskilda lagar för att skydda sig mot andra länders anspråk på extraterritorialitet för sina medborgare.[5]

Men på några områden har detta koloniala fenomen levt kvar. Ett är det ekonomiska, där t ex USA frestats försöka utsträcka sin jurisdiktion över världen. Enligt Helms-Burton-lagen från 1996 kan USA väcka åtal mot alla företag som använder tidigare USA-ägd egendom exproprierad på Kuba. Denna lag har i sin tur blockerats av lagar med motsatt innehåll i Kanada och Mexiko. EU och Europarådet har avvisat lagen men försök i WTO att nå en överenskommelse har misslyckats.

Ett annat område där extraterritorialiteten levt kvar är det militära. Under andra världskriget orsakade USA-soldaternas extraterritorialitet i Storbritannien svåra konflikter. USA hade genom det första s k SOFA-avtalet (Status of Forces Agreement) tillförsäkrat sina 1,5 miljoner soldater på Brittiska öarna vad som i många britters ögon liknade straffrihet. Det största felet med amerikanerna var enligt ett dåtida skämt att de var "overpaid, overfed, oversexed and over here" (överbetalda, övergödda, översexualiserade och över här).

Efter världskriget skrevs SOFA-avtal med Tyskland, Japan, Korea, Taiwan och Filippinerna. Förutom att avtalen begränsar "värdländernas" möjligheter att lagföra USA-medborgare så ger de dessa rätt till obegränsad in- och utresa.

Välkända är problemen vid USA-basen på Okinawa där lokalbefolkningen gång på gång protesterat mot USA-soldaternas våldtäkter (i synnerhet gruppvåldtäkten av en 12-årig flicka 4 september 1995), fylleri etc. utan att japanska myndigheter kunnat ingripa mot dessa brott.

Många anser att SOFA-avtalet är en ny form av "ojämlikt fördrag" av den typ Japan påtvingades efter USA-flottans under Commodore Perrys väpnade invasion av Japan 1853. Men tack vare protesterna har USA tvingats acceptera vidgade befogenheter för de japanska myndigheterna som 1996 för första gången fick chans att förhöra och rannsaka en amerikansk matros som mördat och rånat en 20-årig japanska.

Åren 1972-2002 begick amerikanska trupper på Okinawa 5 157 brott, varav 533 fall av våldtäkt och mord. Man måste vara mycket naiv om man inte tror att den brottsfrekvensen har att göra med vad soldaterna uppfattar som straffrihet.

Enligt Chalmers Johnson, Japanforskare och expert på USA:s imperialism, hade USA i september 2001 SOFA-avtal med minst nittiotre länder i världen (men inte med Sverige). I ytterligare ett antal fall är avtalet hemligt för att inte genera "värdnationen" (i de flesta fall muslimska länder).

När Irans folk 1978 befriade sig från shahregimen var ett av skälen, som ayatolla Khomeiny agiterat för ända sedan 1964, att amerikansk personal stod ovan landets lagar.

Efter sin förlust i Iran tillgrep USA en annan form av extraterritorialitet i kampen för sina intressen. I Iran Libya Sanctions Act (ILSA) hotades alla företag som gjorde affärer med Iran, t ex ryska Gazprom, franska Total och malajiska Petronas med sanktioner (lagen kom dock aldrig att tillämpas som det var tänkt).

När Kyrgyzstans president nyligen beslutade föreslå sitt parlament att stänga USA-basen Manas i landet var ett viktigt skäl missnöjet med den extraterritorialitet USA-soldaterna åtnjutit. 6 december 2006 kunde en USA-soldat ostraffat döda en lastbilschaufför, Aleksandr Ivanov, när denne skulle leverera bränsle till basen.[6]

När det gällt Afghanistan är dess ställning ännu sämre än ländernas med SOFA-avtal. Det finns inget SOFA-avtal för Afghanistan och landets regering har till och med krävt ett sådant för att få en chans att reglera vad USA-trupperna gör i landet. Enligt den afghanska regeringen bör ett sådana avtal förbjuda "flygbombningar, olagliga fängslanden och raider i afghaners hem".[7] Enligt USA-kongressens utredningstjänst ger gällande avtal USA-Afghanistan "inte USA uttrycklig rätt att bedriva militära operationer i Afghanistan men erkänner att sådana operationer 'pågår'".[8] Oavsett att det saknas SOFA-avtal åtnjuter USA:s personal många av dess privilegier, som fri in- och utresa och immunitet för brott begångna i tjänsten.

Sverige har åtnjutit en osedvanlig goodwill av att i princip inte ha tillhört de gamla kolonialmakterna (mer goodwill än vi förtjänat), av att som första västland ha erkänt folkrepubliken Kina och senare Algeriets rätt till självständighet. I Afghanistan har det inte funnits några dörrar som inte det svenska kungliga sigillet i relieftryck kunnat öppna (här talar jag av egen erfarenhet).

Nu ingår vi som en del i en utländsk invasionsarmé som ställt sig själv ovanför den afghanska lagen och som begått många brott mot mänskliga rättigheter för vilka den inte kan ställas till svars. Invasionsarmén leds av ett land som uttryckligen förklarat att Genèvekonventionernas skyddsregler inte gäller tillfångatagna talibaner – som man straffritt "kan skjuta hur många som helst av" (Finlands general Gustaf Hägglund) – vi kan då inte heller räkna med att svenskar med Nato:s emblem på sina uniformer ska behandlas bättre om de skulle råka i händerna på upprorsrörelsen.

När Sverige nu för krig i Afghanistan och så obekymrat stiger ned i den grumliga floden av koloniala juridiska traditioner ska vi vara klara över konsekvenserna. Det innebär att den särställning som Sverige hittills haft i stora delar av världen upphör.

Stefan Lindgren är journalist, författare och översättare i Stockholm

[1] Avtalet är tecknat med Afghanistans "interimsadministration", som inte längre existerar.
[2] Aftonbladet 12/4 2007.
[3] Teemu Ruskola: Colonialism without Colonies (2008), s 219.
[4] Jeffrey T Gayton: From here to extraterritoriality 1997, s 22. http://polisci.wisc.edu/jtgayton.INDEX.HTML
[5] Ett exempel är Sveriges uppfattning att konfiskationer beslutade i andra länder inte anses ha laga kraft på egendom i Sverige (NJA I 1941 sid 424). Detta hindrade Hitlertyskland att konfiskera judars egendom i Sverige och användes 57 år senare för att avvisa delstaten Bayerns anspråk på att äga upphovsrätten till Adolf Hitlers verk i Sverige.
[6] RFE/RL 7/12 2006.
[7] Carlotta Gall i New York Times 26/8 2008
[8] CRS Report for Congress 16/6 2008.

nyhetsbanken.se