Folkpartiets utrikespolitiske talesman Birgitta Ohlsson vill att Sverige skall ta täten för sanktioner mot Mugabe med syftet att få ett regimskifte i Zimbabwe. Det är anmärkningsvärt att en svensk riksdagsman öppet verkar för folkrättsbrott. Förbudet mot yttre inblandning i andra staters inre angelägenheter för att störta en regim är en hörnsten i folkrätten och FN-stadgan.

Rätten till jord

För stormakterna är det vardagsmat att agera öppet eller dolt med sanktioner , militärt våld och uppbackning av olika grupper i ett land för att få bort en misshaglig regim. Sverige som är ett litet alliansfritt land har istället allt intresse att motverka en sådan folkrättsstridig stormaktspolitik.
Vi har all rätt att kritisera andra stater men vi har inte rätt att agera för att störta regimer.

Ohlssons är inte ensam om att angripa Zimbabwe. Det officiella Sverige och de sk NGOerna (Amnesty, Forum Syd , Afrikagrupperna m fl ) har utmärkt sig för särskilt hätska utfall mot Mugabes regering. Pierre Schori som utan att vara inbjuden av Zimbabwes regering ledde EU:s observatörsgrupp inför valen 2002 utvisades ur landet efter att han gått till häftigt angrepp mot den sittande regeringen. Sveriges ambassadör i Harare ställde sig tillsammans med USA:s ambassadör i somras på oppositionens sida mot regeringen . Det var därför inte överraskande att Mugabe på toppmötet i Lissabon mellan EU och de afrikanska staterna pekade ut Sverige tillsammans med Danmark, Holland och Tyskland som de ”fyras gäng” vilka särkilt aktivt angripit Zimbabwes regering.

Medier och politiker lägger all skuld för den ekonomiska krisen i Zimbabwe på president Robert Mugabe som av rent interna maktpolitiska skäl skulle störta landet i fördärvet och han betecknas som diktator.
Det första man kan säga om det är att han faktiskt vunnit flera val som jämfört med andra i Afrika i alla fall placerat sig över genomsnittet då det gäller öppenhet och demokrati.

Vidare är indignationen över Mugabe selektiv. Man kan ta ett annat afrikanskt land, Egypten. Ingen brännmärker dess västvänlige ledare Mubarak som aldrig genomfört ett val som ens tillnärmelsevis är demokratiskt.

Vad gör då Zimbabwe så speciellt att det får det svenska politiska etablissemanget att stämma in i den kampanj som förts av regeringarna i USA och Storbritannien nästan oavbrutet under 7 år för att få Mugabe att avgå ?

Regeringen Mugabes har säkert sin del i ansvaret för den ekonomiska krisen men den allt överskuggande faktorn är de internationella ekonomiska sanktionerna mot landet.

Krisen tog sin början 1997 men hade sin grund i löftena från självständigheten.

Zimbabwe tvingades svälja ett beskt besked från regeringen Thatcher 1979 vid självständigheten att man inte fick ta i jordfrågan. Den skulle "lämnas till den brittiska regeringen att hantera". Vid förhandlingarna i Lancaster House 1980 lovade britterna att de vita farmarna skulle köpas ut och jorden återgå till den svarta befolkningen. Storbritannien skulle med viss hjälp av andra väststater bidra med lån för detta. Zimbabwes svarta befolkning hade sedan tåligt väntat i 17 år på att det skulle ske.

Tony Blairs regering ville inte kännas vid det löftet. Ministern för internationell utveckling Clare Short meddelade 5 november 1997 i ett brev till Zimbabwes regering: "Jag ville göra det klart att vi accepterar inte att Storbritannien har ett särskilt ansvar att bidra till kostnaderna för att köpa fri land i Zimbabwe.Vi är en ny regering vars medlemmar har olika bakgrund utan länkar till de forna koloniala intressena."
Argumentet godtogs inte av Zimbabwes regering . Uppgörelsen om finansiellt stöd att återlämna jorden var en gottgörelse om än mycket liten för Storbritanniens över 100-åriga kolonialvälde. Den var inte knuten till den sociala bakgrunden hos enskilda ministrar i framtida brittiska regeringar. Självklart förstod regeringen Blair det. Men det var ändå det argument man tog till för att komma bort från jordreformsfrågan.

Med detta gick förhandlingarna i stå och Zimbabwes regering beslöt att på egen hand genomdriva jordreformen.

De internationella sanktionerna kom då slag i slag. Bushregeringen fick 2001 igenom Zimbabwe Democracy and Economic Recovery Bill som syftade till stopp för alla lån, krediter och ekonomiska garantier till landet.

Avsikten var uttryckligen att få ett regimskifte. Storbritannien fick 2002 igenom EU-sanktioner mot allt offentligt stöd till Zimbabwe. Den svenska regeringen inställde år 2000 allt stöd till Zimbabwes regering och programmen för stöd till skolor och vägbyggen klipptes av.

I tysthet har sedan brittiska regeringen genomfört liknande ekonomisk blockad som USA och även verkat för att andra västländer gör likadant.

Sanktionerna har väckt protester i hela den tredje världen. De sydafrikanska staternas samarbetsorganisation SADC vädjade på sitt toppmöte i mars i år om ett slut på sanktionerna och att omvärlden istället skulle göra ett ekonomiskt hjälppaket till landet. De alliansfria staterna uttalade på sitt toppmöte i Kuala Lumpur i februari 2003 att sanktionerna var olagliga.

Västvärldens fokusering på det lilla centralafrikanska landet kan bara förstås mot bakgrund av jordfrågan i hela södra Afrika.

Överallt i grannländerna till Zimbabwe ligger jordfrågan och kokar.

I Sydafrika, Namibia och Kenya väntar fortfarande den svarta befolkningen på att kolonisatörerna skall lämna tillbaka jorden. Det i väst så omhuldade Mandelas Sydafrika har tex på 10 år inte lyckats överföra mer än 1% av jorden till de svarta. Om Zimbabwe kan genomföra en jordreform blir det ett mäktigt föredöme för miljontals jordlösa.

Det är det stora hotet som USA och Storbritannien ser mot den rådande ekonomiska, politiska och sociala ordningen i regionen.

Kampanjen mot Zimbabwe har följt samma mönster som de sk oranga revolutionerna. För att störta en misshaglig regim blockeras landet med ekonomiska, politiska och kulturella sanktioner, landets ledare demoniseras i media i väst och oppositionspartier riggas upp med utländska pengar. Avsikten är att sanktionerna skall störta landet i kaos med skyhög inflation, arbetslöshet, brist på drivmedel och mat. Slutligen skall regimen rasa samman av yttre och inre tryck. Eller som Henry Kissinger sa angående USA:s sanktioner mot Chile som ledde till Allendes fall: "Make the economy scream".

Svenska politiker och svenska frivillig- och biståndsorganisationer har under den senaste 20-årsperioden steg för steg avlägsnat sig från den i huvudsak progressiva utrikespolitiken med stöd till alliansfria stater och en försiktig men dock välvillig hållning till tredje världens kamp för oberoende.

Nu har det förbytts mot uppslutning på de västliga stormakternas sida. I fallet Zimbabwe visas det öppet och skamlöst.

Lars-Gunnar Liljestrand

Lars-Gunnar Liljestrand är ordförande i Föreningen FiB-juristerna.
Artikeln var publicerad i Folket i Bild/Kulturfront nr 1/2008