Nils Bejerots bidrag till rubriken Nykterhetsvård och alkoholpolitik på 90-talet, skrivet relativt kort tid innan han avled. Det gavs ut som en särskild småskrift av Sober förlag.

Som det nog blir och som det borde bli!

När man som jag arbetat i trettio år med drogmissbrukare och missbrukspolitik och upplever att tillståndet på detta frontavsnitt, med undantag för enstaka ljuspunkter, fortlöpande försämrats i riket, är det en mångfald tankar som provoceras av redaktionens förelagda rubriktema.

Av NILS BEJEROT

Jag väljer att diskutera frågan utifrån två utgångspunkter: dels hur jag tror att alkohol- och vårdpolitiken kommer att gestalta sig under 1990-talet, dels hur jag anser att den egentligen borde utformas.

Alkoholpolitiken som den nog blir
Genom det svåra ideologiska och teoretiska sönderfallet inom arbetarrörelsen, som successivt kommit att förvandlas till en socialliberalistisk byråkratrörelse, är det inte sannolikt att socialdemokratins tidigare markant restriktiva inställning i alkoholpolitiken åter skall kunna väckas till liv. Det är nu 74 år sedan SAP på sin kongress 1912 med 99 röster mot två orealistiskt nog krävde totalförbud för alkohol i landet.
Eftersom de socialmoraliska kvaliteterna fått vika for intresset för maktinnehavet är det otänkhart att socialdemokratin i sin jakt på marginalväljare skulle våga sig på en nämnvärt mer restriktiv alkoholpolitik än den nuvarande. Med tanke på att nästan hela mediaetablissemanget av hävd varit utpräglat alkoholliberalt och därtill fått allt större infly­tande över folks tänkesätt och attityder, måste alkoholskadorna i samhället säkerligen bli betydligt mer utbredda och manifesta, innan vindkänsliga partistrateger vågar börja diskutera en mer restriktiv alkoholpolitik.

En kraftig opinionsrörelse från nykterhetsfolk och behandlingsgrupper, i förening med de få verkligt alkoholkunniga publicister som ändå finns, skulle nog kunna driva igenom vissa marginalbegränsningar.
Man kan påpeka att de, som verkligen menar allvar med jämlikhetspolitik, måste ha svårt att försvara att de ekonomiskt starkaste, som ständigt är ute och flyger och flänger, skall premieras med skattefria alkoholinköp. Detta är ju en bisarr kvarleva från den tid då man seglade i veckor och månader över världshaven till nya kontinenter, och fenomenet hör inte hemma i dagens kommunikationssystem: Det är därtill groteskt att folk släpar på flaskor i alla flygplan på internationella linjer.

Jag tror alltså att en skickligt driven politisk strategi på sikt kan leda till att den oförsvarliga turistspriten äntligen försvinner. Därtill tror jag att makthavarna, med hänvisning till det statsfinansiella läget, skulle kunna förmås att höja realpriset på alkohol, särskilt som prisstegringarna tenderar att minska försäljningen endast just så mycket, att nettot i statskassan håller sig vid ungefär konstant nivå, oavsett priset. Här kan den dådkraftige politikern alltså visa samhällsansvar och radikalitet utan att det kostar något pekuniärt eller politiskt, förutsatt att några partier på ömse sidor om blockgränsen kunnat bindas för vagnen.
Hembränningen var närmast utrotad i Sve-rige på 30-, 40-och 50-talen. I mina hemtrakter i Roslagen betraktades hembränningen på 1930-talet som något ytterligt skamligt, närmast oberörbart, nästan i klass med incest. Efter en omfattande och ansvarslös, för att inte säga asocial, publicitet i flera dagstidningar, med utförliga anvisningar om tillverkningsknepen, har hembränningen åter kommit till heders i vida kretsar, och den är i dag en omhuldad och småtuff hobbyverksamhet även i den väletablerade medelklassen.
Eftersom hembränning innebär rent och grovt skattebedrägeri, ligger det helt inom möjligheternas gräns att åter få igång en kraftig samhällsreaktion mot hembränningen. Vad som fordras är först en ingående och vetenskapligt hållbar utredning av fenomenet, och därefter en slagkraftig publicering och opinionsbildning. Rätt hanterad kan attacken inte misslyckas.

För övrigt kommer nog det massiva alkoholiberala klimatet att leda till att allt fler smårestauranger får fullständiga rättigheter och vindrickandet blir sannolikt en alltmer frekvent vardagsföreteelse i stora grupper av befolkningen. Ungdoms- och kvinnoalkoholismen kommer att öka markant.

Alkoholpolitiken som den borde se ut
Överläkare Clas Sjöberg i Göteborg har gjort en enastående insats tillsammans med sina medarbetare i Rikskommittén för alkoholransonering. Det förslag man utarbetat är enligt min uppfattning ypperligt. Det bygger som bekant på ett elektroniskt datakort med en inprogrammerad maximal tilldelning av 45 cl ren alkohol per månad, vilket motsvarar en hel och en halv flaska starksprit eller sex flaskor lättvin eller tre flaskor starkvin, lika för alla i myndig ålder.

Vid inköpen avmagnetiseras den uttagna kvantiteten, vilket medför att det inte behöver göras någon central registrering av utköpen: Ingen blir registrerad!

En annan finess är att årskortet föreslås kosta 200 kronor. men dessa medel är avsedda att sedan portioneras ut som extra julklappspengar till dem som avstått från att lösa ut ett inköpskort under året! På det sättet motverkas på ett fint sätt kompisinköp, överlåtelser, familjehamstring etc.

Det smått geniala förslaget hade nog kunnat få massivt folkligt stöd och slå igenom, om gruppen hade haft en högre kompetens i den opinionsbildning som är A och O i massmediasamhället.

Att samla in 50 000 namnunderskrifter i Göteborg för alkoholransonering och därtill få kommunfullmäktige att ansluta sig till uppropet, var en otrolig insats. Men huvudstadspressen och riksradion bryr sig inte särskilt mycket om vad folk tycker och tänker utanför Stockholm.

Om Rikskommittén, i stället för att börja med de hurtiga och vakna göteborgarna, hade startat med professorsuppropet, som samlade 150 namnunderskrifter från medicinprofessorer, fortsatt med läkaruppropet, som fick stöd av en tredjedel av hela läkarkåren, och gjort alkoholransoneringen till en folkhälsofråga, gått vidare till sjukhuspersonalen, socialarbetarna, huvudskyddsombuden inom industrin etc, så borde förslaget ha gått igenom, trots det huvudlösa motståndet från IOGT-NTO:s sida.

Att stora delar av nykterhetsrörelsen länge fört en tynande tillvaro i samhällsdebatten beror nog främst på svagheter i den teoretiska analysen av det stora problemkomplexet droger, missbruk och drogpolitik. Man gjorde en utmärkt insats i mellanölsfrågan och i några andra enkla problemställningar, men i nykterhetsrörelsens huvudfåra har man aldrig kommit över misstagen från kampen för totalförbudet och folkomröstningen 1922. När man, lyckligtvis skulle jag vilja säga med historiens facit i handen, inte fick igenom kravet för totalförbud, skulle man ha slagit vakt om det segrande och mera rationella Bratt-systemet och sett till att detta modifierats och demokratiserats. Som det blev kastade man ut barnet med badvattnet.

Totalförbudet kollapsade som bekant i alla stater där det prövades. Det gick inte ens att klara reformen i Norge, trots att den antagits med hela 62 procents majoritet. I USA drog kraschen för totalförbudet med sig hela nykterhetsrörelsen i fallet, och rörelsen blev närmast utraderad. Där växte i stället drinkkulturen fram, och i Norge blev hembränningen ett permanent monument över en alltför idealistisk politik.

Liksom statskyrkan är förlamad av sina gamla dogmer, som man inte orkar göra upp med (den biologiskt omöjliga jungfrufödseln, den bisarra kannibaliska teofagin eller ätandet av Jesu lekamen vid nattvarden etc), har stora delar av nykterhetsrörelsen, genom motståndet mot inköpsbegränsning av alkohol, satt handklovar sig själv och faktiskt blivit en del av problemet. Personligen tror jag att föryngringen av ledarskiktet kan leda till att man äntligen får skutan av grundet och åter kan få ut rörelsen på fritt vatten, för vidare kryssning i hård motvind.

Inköpsbegränsningen är enligt min uppfattning en hörnsten i alkoholpolitiken i länder med traditionell starkspritskultur. Alternativet är den mera odemokratiska prispolitiken med successiva prishöjningar upp till en nivå, som pressar ned konsumtionen åtminstone till hälften. Det går dock sannolikt inte att få ett borgerligt stöd för en sådan politik, och då vänstern är ganska söndersupen, kommer nog det mesta att förbli vid det gamla.

Nykterhetsvården som den nog blir
Den totalförvirring som råder kring alkoholberoendets natur har förlamat, för att inte säga eliminerat, vad som är värt namnet nykterhetsvård.

Så länge man inom vårdapparaten inte gör klart för sig om alkoholism är en sjukdom, ett symtom eller ett inlärt beteende, är man dömd till fortsatta kostnadskrävande och verkningslösa besvärjelser.
Sjukdomsmodellen omhuldas av läkarna. som med få undantag aldrig har förstått sig på drogberoende, och naturligtvis gärna av alkoholisterna själva som på detta sätt får ett alibi för fortsatt drickande. Man kan ju inte rå för att man är sjuk!

Till och med Anonyma Alkoholister, AA, som enligt min erfarenhet har den djupaste insikten i beroendets karaktär och den aktive missbrukarens roll som evig försvarsadvokat för sitt missbruk, håller fast vid sjukdomsmodellen som en förklaring, men på ett annorlunda sätt än sjukvårdsapparaten: AA kallar alkoholism för alkoholallergi, vilket medicinskt sett är nonsens men ändå leder rätt i praktiken: Man skall förstås undvika det man är ”allergisk” emot.

Med den kliniska psykologins intåg i psykiatrin på 1940-talet slog symtommodellen igenom, först inom den s k dynamiska, psykoanalytiskt orienterade psykiatrin på 1950-talet, och på 1960-talet dränkte denna modevåg hela socialvården och behandlingsindustrin.

Symtommodellen, som ursprungligen har uppstått kring olika former av läkemedelsberoende, är helt relevant som förklaring vid den inledande fasen av den vanligaste formen av ett drogberoende av s k terapeutisk typ: De situationer där en neurotiker håller på att fastna på ett lugnande preparat. I initialskedet är överkonsumtionen av det lugnande medlet ett symtom på bakomliggande, neurotiska störningar. Men när beroendet väl är etablerat går processen för egen maskin, oavsett om de bakomliggande mekanismerna finns kvar eller inte: Beroendet är en kraft i sig själv och inte ett ”symtom”.
Enklast kan man belysa beroendefenomenet med den banala nikotinismen: Knatten tar sin första cigarrett av nyfikenhet i 8-10-årsåldern. Den som har förkärlek för en inadekvat användning av medicinsk terminologi kan förstås kalla rökdebuten för ”ett symtom på barnslig nyfikenhet”. Men när samma individ femtio år senare röker två paket cigarretter om dagen, representerar detta beteende givetvis inte ett senkommet ”symtom” på nyfikenhet vid späd ålder utan är ett uttryck för ett djupgående, inlärt nikotinberoende.

Genom en undermålig undervisning vid socialhögskolorna och genom massmediaapparatens trendighet har symtomteorin blivit var mans egendom och huvudorsak till att svensk missbrukarvård sedan länge står och slirar och inte kommer ur fläcken.

Den ultraliberalistiska och romantiska opinionsvågen från 1960-talet (”popradikalismen”) har omöjliggjort en vettig användning av påtryckningar, föreläggande, vilande resolutioner och tvång i nykterhetsarbetet. Därtill kommer att missbrukaren fått alla möjligheter att lätt fly in i rollen som sjuk, bli sjukskriven och så småningom förtidspensionerad av aningslösa eller av systemet utlämnade läkare.

Det är numera så stora grupper av funktionärer och högre befattningshavare som byggt upp vårdimperier på den symtomteoretiska grunden, att villfarelsen kommer att bli mycket svår att demontera: Den kommer länge att försvaras av alla som har sin trygga försörjning av denna vanföreställning. Behandlarna är nog lika rädda för att göra upp med symtomteorin som prästerna är för att överge föreställningen om den jungfrueliga födelsen. Man behöver inte vara korkad för att vara fångad i enfaldighetens bur.

Våren 1986 lade Lars Lindström fram en epokgörande avhandling i pedagogik. Den är resultatet av fem års intensiva studier av all världens rapporter om frivillig behandling vid alkoholism. Frånsett de kortvariga positiva effekter, som alltid uppstår när alkoholisten har fått sköta sin lever och de anhöriga har fått vila upp sig från missbrukaren, har Lindström inte kunnat hitta en enda vetenskaplig studie, som visar att frivillig behandling vid alkoholism är bättre än ingen behandling alls.

Lars Lindströms avhandling kommer att åstadkomma stor kalabalik bland troende symtomteoretiker, men det är ytterst tveksamt om hårda fakta kan slå igenom önsketänkandets pansar med ett enda skott. Sannolikt blir det först den samhällsekonomiska analysen som kan spränga den symtomteoretiska behandlingsteorin. Men detta tar tid: Än är landet inte bankrutt, så det nuvarande vårdindustriella komplexet kan nog räkna med en tryggad försörjning en god bit in på 1990-talet.

Nykterhetsvården som den borde se ut
Alkoholismens karaktär av inlärt beteende kommer att slå igenom under 1990-talet och många frågetecken kommer att rätas ut. Att människor har varierande genetisk talang för att genom omedveten konditionering ”lära sig” att utveckla ett alkoholberoende är i sig inte konstigare än att folk har olika talang för att lära sig att bli kaffe-, te-. tobaks- eller bingoberoende. Att man i vissa yrken löper ofantligt mycket större risk for alkoholism än i andra är inte konstigare än att man blir skitigare under naglarna om man är bilmekaniker än om man är revisor.

Hasselamodellen, eller konsekvenspedagogiken som den kallas mera generellt, har i praktiken visat vilka enorma framgångar som kan uppnås om man frigör sig från den vilseledande ”dynamiska psykologin” inom missbrukarvården; denna skönlitterära form av psykologi fyller möjligen sin plats när det gäller att trösta ängsliga neurotiker. Men neurotikerna är underrepresenterade bland alkoholisterna och närmast kuriositeter bland knarkarna: Där hittar man just ingen.

Alla alkoholister har en enorm förmåga att dupera sin omgivning och vid behov få sina anhöriga att tro att de egentligen inte alls vill dricka. Det är ungefär som om feta människor vill hävda att de inte alls vill frossa i godsaker, eller som om den vänsterprasslande skulle få folk att tro att han egentligen skulle vilja vara kastrerad.

Alla individer med ett beroende eftersträvar att tillfredsställa sitt speciella beroendebehov, om det sedan är att supa, spela på toto, jaga sexualpartners eller pedantiskt ordna i en välskött frimärkssamling. Om beroendemekanismerna har jag skrivit utförligt i min pocketbok Missbruk av alkohol, narkotika och frihet (Ordfront 1983).

Frivillig behandling vid alkoholism och narkomani är djupast sett lika genial som frivillig kriminalvård: Den blir prisad av klientelet och den kan ge behandlaren en uthärdlig och dräglig försörjning, men den kan inte påverka beteendestörningen som sådan annat än att på sikt förlänga och förstärka den.

Vi måste alltså återuppbygga en kommunal nykterhetsvård med beslutande och kontrollerande missbruksnämnder och detta i betydligt mindre enheter än de nuvarande storkommunerna.

Vi måste också upprätta en ömsesidig relation av rättigheter och skyldigheter mellan individ och samhälle: Båda skall ha rättigheter och skyldigheter gentemot varandra. Ett system kan aldrig fungera i längden om individen/alkoholisten skall ha alla rättigheter och fritt kunna begära att få lägga in sig för en till intet förpliktigande men kostnadskrävande behandling/rundsmörjning när det behagar honom, men inte ha några skyldigheter att medverka till ett långsiktigt och verkningsfullt rehabiliteringsprogram.

Det måste bli ett slut på slentrianmässiga och destruktiva sjukskrivningar och förtidspensioneringar av missbrukarna, och socialvården måste på bred front lära sig av Hassela och Alby att man skall våga att ställa krav på missbrukarna.

Omställningen från symtomteoretiska mystifikationer till en realistisk konsekvenspedagogik och en socialvård och sjukvård, som inte uppmuntrar utan motverkar drogmissbruk, blir lång och svår.

Idéhistoriskt finns otaliga exempel på att det är mycket smärtsamt med nya tankar och teorier. Oden. Tor och Frej dog inte utan hårt motstånd, och det gjorde inte de gamla trollen heller. Men symtomteorins dimmor kommer att lätta före jungfrufödselns, helt enkelt av samhällsekonomisk nödvändighet.

 

Nils Bejerot verkade i 30 år fram till sin död 1988 som socialläkare och psykiatrisk konsult åt polisen i Stockholm och gjorde sina viktigaste insatser som forskare och opinionsbildare i narkotikafrågan. På hemsidan med en del av Bejerots verk http://www.nilsbejerot.se kan man hitta flera av hans verk och även ta del av filminspelningar från hans föreläsningar 1984 om narkotika och narkomani, om de uppväxandes sociala felutveckling, den legala narkotikaförskrivningen 1965-67 och om nedmonteringen av den kommunala demokratin i Sverige.

TfFR 2-4/2007