NGO:er fungerar ofta som en ersättning för statliga och andra offentliga organ. De opererar både nationellt och internationellt. Hur mycket av denna verksamhet har man kunnat utkräva demokratiskt ansvar av?


Det regeringsberoende oberoendet

En konservativ Europaparlamentariker från Storbritannien blev nyligen bombarderad med e-post från en lobbygrupp som förespråkade ett skarpare förbud mot spridning av växtgifter än vad EU-kommissionen hade föreslagit – och samtidigt upptäckte han att den här gruppen, som kallar sig Pesticidewatch, hade fått sina omkostnader betalda av kommissionens eget miljödirektorat, ett av dess många ämbetsverk!

Av ANDERS BJÖRNSSON

Pesticidewatch är en så kallad NGO, en non-governmental organization, Miljödirektoratet delade år 2006 ut motsvarande cirka 75 miljoner kronor till olika NGO:er bara på miljöskyddsområdet – från Världsnaturfonden till Europeiska cyklistfederationen. En taleskvinna för miljödirektoratet säger till Financial Times att direktoratet finansierar sådana grupper för ett kompensera för EU:s demokratiska underskott. ”De skulle inte bli hörda annars”, säger hon.
Totalt finns det ungefär 10 000 sådana här NGO:er som årligen får i storleksordningen sju och en halv miljard kronor från EU-kommissionen. Finansiellt kontrolleras de alltså av kommissionen. Månne där inte också finns politiska förväntningar? En åtgärd som kommissionen, tillsatt av medlemsstaterna, inte har kunnat ena sig om kanske kan få ett avgörande stöd om en sådan här NGO eller lobbygruppering är tillräckligt framgångsrik. ”Kommissionen betalar för att bli påverkad”, som EU-kommissionären Siim Kallas har uttryckt saken.
Tala om bidragsberoende – i bägge riktningarna! Skulle alla dessa 10 000 finnas utan de sju och en halv miljarderna? Och skulle inte EU:s bristande demokratiska legitimitet skära ännu mer i ögonen om inte dessa NGO:er fanns? Kanske. Min grundade misstanke är emellertid att det demokratiska underskottet blir ännu mera fatalt genom den här typen av ömsesidiga – finansiella – beroendeförhållanden. På statsvetenskaplig svenska har man brukat kalla fenomenet för korporatism.
Man suger in mer eller mindre demokratiskt grundade organisationer i en modell för styrning som inte är underkastad demokratisk kontroll. Många NGO:er, som Amnesty eller Greenpeace, har bristande folklig legitimitet och fungerar som påtryckare för olika elit- eller särintressen. De är långt ifrån alltid några medborgerliga underifråninitiativ – och ju mer pengar de får genom uppifrånbidragen, desto mindre beroende blir de rimligen av sina frivilliginsatser.
NGO:er fungerar ofta som en ersättning för statliga och andra offentliga organ. De opererar både nationellt och internationellt – och naturligtvis långt utanför EU:s ram. Av det svenska bilaterala utlandsbiståndet 2006 kanaliserades en tiondel via NGO:er. Hur mycket av denna verksamhet har man kunnat utkräva demokratiskt ansvar av?
På ett allmänt plan är de icke-statliga organisationerna, NGO:er, en god illustration till den demokratiska politikens reträtt. När partiväsendet förtvinar finns det underlag för politiska kulissverkligheter. Det förs dialoger och utspelas intriger som passar bra i medialt iscensatt underhållning, och då behövs det inte mera så mycket vardagsengagemang – det kan tvärtom vara i vägen. Medierna är inte intresserade av gräsrotsaktiviteter – men desto mera inriktade på kändiskonfrontationer. Klimatpaneler ger Nobelpris. Befrielsekamp och motståndsrörelser associeras inte sällan med terrorism.
Ibland måste man uppfinna hjulet på nytt. Gå vid sidan om för att få syn på vad som händer i centrum. Inom EU försöker man skapa fördrag och författningar som ska åstadkomma så litet friktion och så stor handlingsfrihet som möjligt. Men ligger det inte i själva rättsstatens väsen att det ska finnas ett motstånd – att det inte ska vara alltför lätt att besluta för de styrande? Folkliga opinioner ska göra det krångligare för makthavarna. Den europeiska nykorporatismen göra vad den kan för att neutralisera irritationsmomenten. Hur glada var inte alla där uppe när den polska regeringen föll? Den tvekade att sy upp sig. Den utgjorde verkligen en friktion, ett störmoment – vilket är mer än man kan säga om många av de betalda särintressena.
Också när regeringar ska störtas kommer sådana här särintressen till användning – som i Georgien och Ukraina. Enligt beräkningar från förra året fanns det då i Ryssland 500 utländska NGO:er på plats, ett slags opposition sponsrad och uppmuntrad av utifrån. Det är inte nödvändigt – och kanske heller inte rimligt – att sådant ska ses som ett demokratiskt tillskott av det egna landets invånare. Kanske kan de rentav uppfattas, med rätt eller orätt, som en förlängning av främmande makters säkerhetstjänst.
Skulle vi verkligen vilja ha dem i vårt eget land?


Replik av Anders Björnsson
Först några ord till Lennart Daléus.
Vad jag har sagt är följande. Cirka 10 000 NGO:er får varje år ekonomiskt stöd från Europeiska Unionen. Detta årliga stöd uppgår till motsvarande sju och en halv miljard svenska kronor. Jag har inte påstått att alla frivilligorganisationer, NGO:er, mottar eller accepterar stöd av EU eller statliga länders myndigheter och jag har inte ”gjort klart”, som Lennart Daléus påstod i sitt inlägg, att större delen av de NGO: er som finansieras av EU-kommissionen inte skulle finnas utan de pengarna men däremot ställt frågan om alla skulle göra det. Det är en högst relevant fråga.
Jag tror, som Daléus, att en organisation vilken som helst står starkare utan offentliga medel – alltså om den enbart litar till sina medlemmars och sympatisörers goda vilja. Ju mer en frivilligorganisation mottar i statliga eller andra anslag, desto mindre beroende blir de av denna goda vilja. Jag kanske därför borde ha sagt i mitt första inlägg att allt bidragsberoende inte är dåligt. Greenpeace väljer att vara ekonomiskt beroende av privata medel, och det är dess styrka. Jag har aldrig sagt att Greenpeace får EU-pengar. Däremot existerar givetvis Greenpeace i NGO-världen, där sådant förekommer.
Och det är en värld där förbindelserna med den statliga världen, GO-världen eller vad vi ska kalla den, kan vara mycket intima. En del statlig politik bedrivs faktiskt genom NGO:er, med frivilligorganisationer som ombud eller mellanhänder. I Sverige har ungefär en tiondel av det bilaterala ulandsbiståndet kanaliserats via NGO:er. Det finns kommittéer för mänskliga rättigheter som får 99 procent av sina intäkter från statsanslag. Medan andra avstår helt. Så spännvidden är stor. Jag generaliserar inte. Håkan Thörn har mycket rätt i att en NGO kan vara nästan vad som helst – en barfotabank i Indien, en konsultbyrå i Baltikum, ibland räknas till och med handelskammare dit. Världsnaturfonden i Lasse Gustavssons version framstår närmast som en extra-myndighet som anmodar företag på marknaden och okunnig lokalbefolkning att ta miljöhänsyn.
Den principiella fråga jag har velat diskutera är i vilken mån statlig eller annan offentlig politik styrs och utövas av organisationer som befinner sig i den offentliga sfären men utan att man kan kräva någon offentlig redovisning av dem. Många är ideella föreningar och en ideell förening kan vara uppbyggd i stort sett hursomhelst – åtminstone i vårt land, där föreningsfrihet råder och det inte finns någon lagstiftning som reglerar vad ideella föreningar får och inte får göra. En del av dem sköter statsmakt på entreprenad. Det är inte en riktigt lycklig ordning.
I Bryssel betalar kommissionen för att bli påverkad, som det heter. Det är inte alls någon bra ordning. Naturligtvis kan även enskilda filantroper sponsra NGO:er, Georgs Soros till exempel. Även detta måste kunna diskuteras. Att diskutera är någonting annat än att misstänkliggöra. Vad händer när NGO-andandet blir en yrkeskarriär som alla andra? Vad händer med synen på frivilligarbete när Greenpeace och andra hierarkiskt styrda, icke-demokratiska organisationer griper initiativet i olika medborgarfrågor? Jag tror att många aktivister, karriärister, byråkrater inom NGO-sfären faktiskt blundar för att de deltar i maktutövning, att de är makthavare själva. NGO-are på plats i låt oss säga Moskva är inte enbart självuppoffrande demokratikämpar – vilket de mycket väl kan vara – utan också maktspelare, var sig de vill det eller ej. När Håkan Thörn varnar för NGO-imperialism slår han, enligt min mening, huvudet på spiken.
Anna Ek från Svenska Freds ser inga risker alls. Hon är stolt över att hennes förening har bidragit till att det svenska territorialförsvaret har skrotats – men begriper inte att hon och hennes kamrater opinionsmässigt har spelat militärer och politiker i händerna när de har velat skapa insatsberedda anfallsstyrkor som opererar i andra länder. Därför är det rimligt att inordna en NGO som Svenska Freds i ett maktetablissemang.
Granskning och genomlysning gäller här som i all annan maktkritik.

Anders Björnsson är publicist och författare i Stockholm. Inläggen har sänts i radions OBS!, det senare som replik på kritiska svar.