När Norge angreps militärt våren 1940 upplevde norska folket både stolta ögonblick och förräderi. Det tyska angreppet kunde ha slagits tillbaka, om man uppträtt lika beslutsamt i land som vid Drøbak i Oslofjorden.

 

Norge – ett särfall?

Fortfarande när Andra världskriget började, hade den norska försvarsmakten den kortaste utbildningstiden i Europa. Det vanliga var 72 dagars utbildningstid, men kriget gjorde ändå att den förlängdes till 84 dagar. De som inkallades till neutralitetsvakten fick göra ett par månader extra. Den räknade cirka 10 000 man. Större delen befann sig, som den svenska, i den nordligaste delen av landet.

Av CARL-MAGNUS WENDT

Det fanns inga stridsvagnar och knappt något pansarvärn. Med stor förvåning inhämtar man att den norska armén inte fick någon vinterutbildning. När tyskarna kom, var snödjupet 60 centimeter.
Flottan var ganska liten. Den kunde naturligtvis inte på något sätt mäta sig med den tyska. Rätt nyligen hade kustartilleriet förts över till marinen. Det bestod av ett antal fasta installationer av varierande ålder och kvalitet.

Flygvapnet stod inför en förnyelse, men än så länge fanns det bara några jaktplan, Gloster Gladiator, det var omoderna engelska ”dubbeldäckare”. Bombflyget bestod av ett par italienska Caproni. Flottans flygvapen var också obetydligt. I det ingick bland annat sex torpedplan Heinkel He-115.
Med sitt avskilda läge behövde man knappast frukta något angrepp i Norge. Inte nu längre från Sverige. Terrängen gjorde nog också ett anfall från Sovjetunionen rätt osannolikt. Men hur var det med den norska arbetarklassen?

Sommaren 1917 strejkade kolgruvearbetarna på Spetsbergen. Norsk militär ingrep och alla utländska medborgare förvisades därifrån. Oron förstärktes av diverse rykten om att ett väpnat uppror förestod även i Norge. För att inte en revolutionär arbetarklass, som då bara existerade i den militära fantasin, skulle beväpna sig gjorde man krigsmaktens vapen obrukbara. De vapen som inte var omedelbart nödvändiga, fick nämligen sina slutstycken eller åtminstone slagfjädrar avlägsnade. De förvarades sedan på en helt annan ort än själva vapnen. Ofta var det på gamla kustfästningar, som Bergenshus, Agdenes utanför Trondheim, eller Oscarsborg utanför Oslo.

Försvarsdepartementet skrev till militärdistrikten att de måste skydda de militära vapenlagren mot angrepp från ”ondsinta”, som tydligen var termen när man inte ville nämna vargen vid namn.
Nu var det så, att i Norge höll man sig med två mobiliseringsordningar.

Under 1920-talet utvecklades en organisation inom krigsmakten med särskilda ur makthavarnas synpunkt pålitliga enheter: ”Ordningsvärnet”. I händelse av krig, ett rätt osannolikt fall, skulle naturligtvis mobilisering ske av hela krigsmakten. Det skulle kungöras på alla till buds stående sätt, i radio, med plakat och genom brev. Ordningsvärnet kunde däremot inkallas genom stilla mobilisering. För att inte oroa obehöriga, skulle inkallelse ske med posten. Man skulle inte skicka ut kallelsen med militära tjänstekuvert utan använda vanliga ”civila” kuvert med frimärken. Till den militära organisationen hörde också den halvmilitära strejkbrytarorganisationen ”Samfundshjelpen”.

När bondepartiet bildade regering år 1930, hade Vidkun Quisling blivit försvarsminister. Quisling hade redan då bildat den fascistiska organisationen ”Nordisk Folkereisning”, senare ersatt av NS, ”Nasjonal Samling”.
Som försvarsminister satte han in militär mot arbetare ett par månader efter skotten i Ådalen i Sverige. I Mensted hade Norsk Hydro satt in strejkbrytare för lossning av gods. Samtidigt lockoutades företagets egna arbetare. Strejkbrytarna stoppades. Det gav försvarsministern en anledning att sätta in militär. Då kom särskilda Ordningsvärnsavdelningar, ”OV”-avdelningar, i detta fall ur gardet, marinen och infanteriregementet IR 3 till användning. Därmed framstod Quisling som den norska högerns starke man.
Som i Sverige inrättades statspolisen år 1932.1  Som den svenska, skulle den framför allt ha till uppgift att ingripa vid arbetskonflikter. Chef för den norska statspolisen blev Jonas Lie. Han var nära vän till Quisling. Med tiden skulle Lie bli polisminister i quislingregeringen.

Quislings beslutsamhet skaffade honom vänner i inflytelserika kretsar. Där hade man redan år 1932 börjat diskutera en statskupp. Vid en hemlig sammankomst år 1934 åhörde några av landets mest inflytelserika män juristen Johan B. Hjort. Han förklarade hur Quisling skulle kunna bli diktator i Norge med stöd av grundlagen. Närvarande var bland andra direktör Throne-Holst, då ordförande för det norska Industriförbundet och chefredaktören för den rabiata högertidningen Nationen. Advokat Hjort blev Quislings ställföreträdare i NS, men blev med tiden utesluten. Han sägs ha reagerat starkt på ”Kristallnatten”.

Socialdemokraterna bildar regering
År 1935 bildade socialdemokraterna i Norge regering tillsammans med bondeförbundet. Detta skapade en viss förvirring i den topphemliga militära planeringen. Var det inte mot socialdemokratin hela den hemliga militära organisationen riktade sig? Men socialdemokraterna verkade acceptera det hela. För husfridens skull?

En ny mobiliseringslag utfärdades. Nu var socialdemokraterna orienterade från start. Enklast hade varit att slå samman de två mobiliseringsalternativen, mot den inre och den yttre fienden. Det förslaget fick dock ligga. Justitiedepartementet sände ut en ny instruktion för rekvisition av militär vid inre oroligheter. Den var daterad den 9 maj 1938 och undertecknad av justitieminister Trygve Lie. Den 14 oktober sändes det ut en hemlig lista i 100 exemplar med innebörden att delvis mobilisering liknade stilla mobilisering. Inkallelse kunde bara ske med personliga meddelanden. Delvis mobilisering gällde om förband kallades in för beredskap, till exempel för neutralitetsvakt. Skillnaden var att order om delvis mobilisering skickades ut i krigsmaktens tjänstekuvert, medan order om stilla mobilisering sändes ut med vanlig frimärkspost. Från och med denna tidpunkt kunde inte justitie- och försvarsministrarna vara okunniga om vad som gällde och fortfarande gällde den 9 april 1940. Då var Terje Wold justitieminister.

Blundar Clio?
Den 9 april gör alla andra ”norgehistorier” överflödiga om man inte vet hur det ligger till. Man letar förgäves efter vad som anförts här.

Efter kriget, år 1945, utkom i svensk översättning en minnesskrift om Norges kamp: Ja vi elsker..., som köptes och lästes av många svenska antinazister. I den medverkade bland andra generalerna Otto Ruge och Ole Berg. Varken de eller de i andra sammanhang kända f.d. försvarsminister Birger Ljungberg eller Jens Henrik Throne Nordlie förrådde med ett ord generalstabens dystra hemligheter om hur mobiliseringen gick till, när fienden stod i landet. Möjligen kan man säga att general Ruge använde ett ord som kunde få den initierade att höja ögonbrynen något. Vi återkommer till det (se not 2).

År 1977 utkom Bjørn Bjørnsen: Norge 9 april 1940. Den publicerades på svenska året därpå. Det är en i och för sig utmärkt populärhistorisk framställning av dagen. Efter den klampade elefanten in i porslinsbutiken: Det norska Oktoberförlaget publicerade den dittills hemligstämplade Rapport fra den militaere undersøkelseskommisjon av 1946 (1978) och pseudonymen Ottar Strømme: Stille mobilisering (samma år).

Undersökningskommissionen går över skeendet med hartassen och har svårt att brännmärka även uppenbara fall av landsförräderi. Ottar Strømme tar upp militärens förberedelser för ett krig mot den norska arbetarklassen och hur man i hemlighet skulle kunna mobilisera lojala förband. Vapen görs, som nämnts obrukbara genom att vitala delar till vapnen förvaras på helt andra håll än själva vapnen. När risk för krig föreligger, försöker man att smälta samman mobiliseringsprocedurer avsedda för skilda ändamål utan att lyckas helt. Med vapnen lyckas man inte alls, ingen tycks ha brytt sig.

Detta förbigås helt i t. ex. a.a. Bojerud 1990 och a.a. Tammelander & Zetterling 2004 (frånsett ett litet råttpip i not på sid. 113). De är förträffliga arbeten i och för sig. Tyngdpunkten ligger i båda fallen på den rent militära sidan av saken. De får dock betänklig slagsida när så viktiga förutsättningar för vad som sedan skedde glöms bort. År 2 000 utkom Lars Borgersrud: Konspiration og kapitulasjon. Den anmäldes i Svenska Dagbladet söndagen den 10 december samma år. Borgersrud är en ”Strømme 2”, men rejält utvidgad (och herrar Strømme och Borgersrud är inte identiska). I fortsättningen är det ingen ursäkt att vara obekant med innehållet. Det är lättare att läsa norska än engelska eller tyska.

Incidenter under neutralitetsvakten
I norskt territorialvatten inträffade två incidenter som berörde fartyg som, i det ena fallet tillfälligtvis, seglade under tysk flagg. I början av november 1939 hade det amerikanska fartyget City of Flint, med tysk prisbesättning ombord, tvingats in till norsk hamn. Därmed kunde den tyska prisbesättningen interneras av norska myndigheter och fartyget återställas till rätt ägare. Detta skedde enligt gällande folkrättsliga regler. En mer allvarlig incident inträffade den 16 februari 1940, då den engelska jagaren Cossac bordade det tyska fartyget Altmark i Jøssingfjorden. Altmark hade 399 tillfångatagna engelska sjömän ombord. Dessa befriades. Den norska neutralitetsvakten uppträdde mycket lamt.

Operation Weserübung
Det var storamiral Raeder som hade tagit initiativet till planerna på en invasion av Norge. Ett ockuperat Norge skulle göra det lättare för tyska övervattensfartyg att ostört ta sig upp efter den norska kusten för att sedan nå Atlanten genom Danmarksundet mellan Island och Grönland. Även för ubåtarna skulle det underlätta om de kunde operera från baser i de norska fjordarna. Vidare skulle det vara lättare att skydda malmtillförseln från Narvik.

Raeder aktualiserade frågan redan i slutet av september 1939. Frågan diskuterades med arméledningen, men den tycks ha visat måttligt intresse för ett norgeföretag. Vidkun Quisling besökte Berlin vid ett par tillfällen 1939. Vid ett tillfälle fick han också träffa Hitler, tydligen genom förmedling av Raeder.

Den 13 januari 1940 beordrade Hitler de tre vapengrenarna att börja planera för en invasion av Norge. Det tog tid att komma igång. Kanske på grund av altmarkaffären den 16 februari började man arbeta mer målmedvetet på projektet ett par dagar senare. Inom OKW bildades en hemlig grupp som började göra upp mer konkreta planer. Hitler tillsatte general Nikolaus von Falkenhorst för att leda arbetet och så småningom själva operationen. Han ansågs vara ”skandinavienexpert”. När tyskarna ingrep på de ”vitas” sida i det finska inbördeskriget 1918, hade han varit stabschef i Rüdiger von der Goltz’ division. Den gången kunde det nordiska landets nationella intressen identifieras med överklassens, medan det fanns en mot tyskarna fientlig, ”röd” arbetarklass.

I den nazistiska föreställningsvärlden skulle tyskarna även denna gång komma som befriare. Det var inte nog med att tyskarna skulle skydda Norge mot en omedelbart förestående engelsk-fransk invasion. De skulle dessutom befria norrmännen, eller åtminstone den norska borgarklassen, från den proletära diktatur som den socialdemokratiska regeringen utövade. I Norge 1940, liksom i Finland 1918, kunde de borgerliga intressena sedan ställas åt sidan när de tjänat som förevändning för det tyska ingripandet.
Som alltid när en stormaktsarmé kommer till ett litet lands hjälp, blir stormaktens intressen lätt överordnade. År 1918 hade den tyska armén inte bara Finlands självständighet till mål, utan också att knyta Finland fastare till Tyskland, kanske som satellitstat under ett tyskt furstehus. Det skulle också tjäna som bas för ett tyskt försök att erövra Petrograd.

Ryssarna hade på motsvarande sätt tänkt sig komma som den finska arbetarklassens befriare år 1940.
Norgeinvasionen 1940 borde bli en mildare historia än den finska år 1918, även om den norska borgarklassen kanske inte var lika uppskrämd inför hotet av en engelsk-fransk invasion, som den finska varit inför hotet av en revolution. I vågskålen låg också den norska handelsflottan, som seglade på världshaven ofta på engelskt uppdrag. En tyskvänlig politik kunde medföra slutet för norsk rederinäring. Å andra sidan var det kanske lättare att slå mot den obeväpnade norska arbetarklassen år 1940, än mot den finska år 1918. Ur tysk militär synpunkt var en nazistisk regering ingen nödvändighet, varken i Norge eller Danmark. I Danmark fick den socialdemokratiska regeringen sitta kvar, medan de tyska partikamraterna försvunnit bakom taggtråd sju år tidigare. Det danska nazistpartiet behandlades som den nullitet det var.

Överfall med liten styrka
Den tyska angreppsplanen var mycket djärv. Den gick under kodordet Operation Weser-übung. Det var kanske inte så djärvt att angripa två små, nästan försvarslösa stater. Djärvheten bestod i att angripa Norge över ett vatten där den engelska flottan hade hegemonin. Själva överraskningsmomentet innehöll en rad risktagningar.

Norge skulle ockuperas genom något som inledningsvis mest liknade en commandoraid. Cirka 8 800 man skulle landsättas i sex, eller åtta, hamnar – om man följer kusten från norr: Narvik, Trondheim, Bergen, Stavanger med Egersund, Kristiansand med Arendal och Oslo. Numerärt var den tyska invasionsstyrkan naturligtvis helt underlägsen en mobiliserad norsk armé. Viss personal och materiel skulle transporteras in i förväg. Tjugotvå vanliga handelsfartyg och åtta tankfartyg skulle ligga och vänta i olika hamnar. Den tyska tankern Jan Wallen anlände till Narvik från Murmansk på kvällen den åttonde, för att ta ett exempel.

Illa övad tysk trupp
De arméförband som avdelades för Norge utgjordes främst av 3:e bergsjägardivisonen samt 69:e, 163:e, 181:a, 196:e och 214:e divisionerna. Bergsjägardivisionen var ett österrikiskt elitförband med fast anställd personal, 69:e divisionen var en reservdivision, men med högt stridsvärde. De tre divisioner som följer i uppräkningen var mer tveksamma. De kom ur Ersatzheer. Efter en mycket kort förberedande militärutbildning, 3-6 månader, hade de organiserats i januari och hade bara haft två månader på sig att bli samövade. Enligt Bojerud var de utbildningsmässigt inte mycket bättre än de norska. Lantvärnsdivisionen, den 214:e, var mer svårbedömd. Hög ålder kompenserades av större erfarenhet, från Första världskriget.
Man hade organiserat en särskild pansarbataljon, 40:e bataljonen. Hälften av de femtio stridsvagnarna var de små klena Pz Kw Mark I.

Både i tyska som i norska armén var bristen på aktiva officerare mycket svår. Bojerud är inte alltför imponerad av de tyska förbandens utbildningsnivå. Det är väl främst Ersatzdivisionema som avses:
”De tyska förbanden rörde sig bullersamt i terrängen,’brölade’ för att hålla modet uppe samt sköt för mycket och för högt – klassiska tecken på dåligt utbildad trupp”.

I Narvik och i Trondheim skulle man landsätta österrikiska bergsjägare. Förbandet som skulle till Narvik bestod av cirka 2 000 man under befäl av den gamle österrikiske frikårs-kämpen general Eduard Dietl. ”Luftwaffe” satte in en bataljon fallskärmstrupper. Vardera två kompanier skulle besätta flygfälten utanför Oslo och Stavanger. ”Luftwaffe” deltog med cirka 1 000 plan, hälften av dem var transportplan. Det var allt som fanns i den vägen. Nästan hela den tyska flottan deltog i operationen.

Eftersom den tyska invasionen skulle ske över vatten där man inte kunde bortse från den engelska flottan, var det istället viktigt att behärska luftrummet. Därför var det nödvändigt att besätta flygfältet i Ålborg, det vill säga att ockupera Danmark. Då gick det också att upprätta en luftbro. Danmark fungerade alltså närmast som en språngbräda för angreppet mot Norge. Flygtransporter underlättades och det tyska flygvapnets aktionsradie förlängdes om man kontrollerade de danska flygfälten. Lite över två divisioner skulle räcka för att ta Danmark.

Man kan inte säga att angreppet kom alldeles oväntat för alla. Från den 2 april började en läcka inom den tyska underrättelsetjänsten, överste Hans Oster, att varna de danska, norska och holländska ambassaderna.

Engelsmännen kan inte ha varit alldeles ovetande om vad som var i görningen. Enligt Winston Churchill utnämndes general Mackesy till chef för en eventuell narviksexpedition redan den 5 april.

De första varningarna
Den 8 april lade engelska krigsfartyg ut minor på norskt territorialvatten. Det var en flagrant kränkning av folkrätten. Med anledning av detta, samlades den norska regeringen till överläggningar den 8 april. De norska kustbefästningarna försattes i larmberedskap.

Samma dag klockan 13.00 torpederade den polska ubåten Orzel det tyska handelsfartyget Rio de Janeiro (som normalt gick på Sydamerika) strax utanför Lillesand. Fartyget hade cirka 300 soldater ombord. I lasten hade det ammunition och hästar. Döda och sårade tyskar fördes i land hela dagen av norska fiskare. De hade hört hästarna skria och sade att det måtte ha varit sjöhästar. Senare under dagen sänktes ytterligare ett tyskt fartyg utanför Kristiansand. Då fördes skeppsbrutna tyskar in dit.
Engelska ubåtar sänkte ytterligare ett par tyska transportfartyg under natten till den 9 april, ett i Oslofjorden och ett i Kattegatt.

Tyska krigsfartyg och konvojer passerade Stora Bält. Klockan nio på morgonen den 8 maj hade man siktat slagskeppet Gneisenau, ”fickslagskeppet” Lützow och kryssaren Emden. Cirka 70 mindre fartyg befann sig utanför Laesø. Från norra Tyskland rapporterades att en 50 à 60 kilometer lång militärkolonn var på väg mot Flensburg.

Danska varningstecken
Klockan 11.15 sammanträdde danska regeringen i konselj, alltså under kungens ordförandeskap. Omedelbart efteråt försattes armén i högsta larmberedskap. Skarp ammunition delades ut. Ordern gick inte ut till flottan och kustförsvaret.

I hela Danmark omfattade armén omkring 14 600 man i tjänst, med hälften på vardera sidan Stora Bält. Cirka 6 600 man hade elva månaders utbildning. Resten hade förkortad, högst sex månaders utbildning. Av 3 000 man i Köpenhamn hade 465 fullständig militär utbildning.

Klockan 17.00 visste man att tyska trupper med cirka 2 400 fordon befann sig ungefär 1,5 kilometer från den dansk-tyska gränsen. Klockan 19.00 gick den danska armén till vila. Beredskapen sattes ner från ”larmberedskap” till ”högsta beredskap”, utom i södra Jylland. Det innebar att vissa lättnader i klädsel tilläts för att underlätta någorlunda ostörd vila.

På kvällen gick den danske kungen på ”Det kongelige teater”. Samtidigt, klockan 20.00 berättade en dansk fiskbilschaufför att han hade passerat täten av en cirka 30 km lång militärkolonn strax norr om Flensburg. Tyskarna hade försökt att stoppa honom, men på något sätt hade han lyckats komma vidare. Överstelöjtnant Hintz på kasernen Saxgård strax norr om Kruså, satte sig i förbindelse med det danska krigsministeriet, dock utan att få några närmare förhållningsorder.

På kvällen räddade de danska torpedbåtarna ”Høgen” och ”Falken” ett antal stridsutrustade tyska soldater från ett minsprängt fartyg strax utanför Langeland. Då uppehöll sig ett 30-tal tyska fartyg i den södra delen av Stora Bält.

I Norge satt först stortinget, sedan regeringen i överläggningar på kvällen den åttonde. Man befarade ett engelskt anfall. Men den militära ledningen bedömde att ingen fara hotade. På direkt fråga svarade försvarsministern att det inte nyttade att mobilisera. Han föreslog att officerarna skulle åka hem. Utrikesminister Halvdan Koht hade någon gång sagt att hans mardröm var att engelsmännen skulle ockupera norra Norge och tyskarna södra. Var det nära nu?

Ett norskt uppvaknande
I stället för att åka hem, gick de flesta generalstabsofficerarna på Militärsamfundets sammankomst. Advokat Brøgger talade om ”Stora härförare och bordets fröjder”. Även kungen var närvarande. Han gick alldeles efter föredraget. ÖB, general Kristian Laake hade inte varit med. Han hade åkt direkt hem till Strømmen, eftersom han hade sin födelsedag den 9 april.

Hade det norska kontraspionaget varit mer observant, hade det märkt att några norska officerare ägnade sig åt bordets fröjder på hotell Bristol. De var särskilt inbjudna av den tyske flygattachen kapten Eberhard Spiller. Han hade då litet över ett dygn kvar att leva. Det hade inte heller varit alldeles ointressant att känna till att Vidkun Quisling och några av hans anhängare tog in på hotell Continental. Där bodde Quislings gamle vän Albert Viljan Hagelin från Dresden. Medlemmar av det lilla norska nazistpartiet hade delat ut flygblad i Oslo samma dag. De krävde regeringsmakten.

Medan angenäm samvaro pågick på flera håll, flöt norskt blod i Oslofjorden. Klockan 23.07 meddelade det lilla norska patrullfartyget Pol 3 att det stött ihop med ett främmande krigsfartyg. Pol 3 öppnade eld med sin enda 47 mm kanon. Främlingen besvarade elden och sänkte patrullbåten omedelbart.
Främmande krigsfartyg passerade de norska kustforten Rauer, Bolaerne, Måkerøy och Håøy. Rauer sköt varningsskott och sedan fyra skarpa, som bommade på 4 500 meters håll. Bolaerne sköt varningsskott. Måkerøy sköt inte alls, ”för att inte röja sin position” och Håøy sköt inte heller. Klockan 0020 gick flyglarmet i Oslo. Regeringen började samlas.

Varför mobiliserades inte hela den norska försvarsmakten? Åttatusen anfallande tyskar var naturligtvis ingenting mot en fullt mobiliserad norsk armé på 119 000 man. Men, i Norge hade man inte riktigt tänkt sig den möjligheten.

Stilla mobilisering
Generalstabschefen överste Rasmus Hatledal ansåg sedan flera dagar att det var nödvändigt med allmän mobilisering, men försvarsminister Ljungberg bromsade. Han ansåg att det var regeringens uppfattning.  Allmän mobilisering var mycket kostsam och nu hade regeringen givit order om att bara brigaderna 1–4 skulle mobiliseras. Då rörde det sig om delvis och stilla mobilisering. Mobiliseringsordern skulle alltså sändas ut med brev. Mobiliseringen skulle omfatta 24 000 man.

Hatledal samlade generalstabens mobiliseringsavdelning mitt i natten. Chefen, major Munthe var nazist, liksom tre av de övriga nio officerarna. Strax efter klockan 03.30 kom försvarsminister Birger Ljungberg från regeringens sammanträde. Han kom i sällskap med Trygve Lie. Både Hatledal och Ljungberg var förtrogna med rutinerna för mobilisering. Trygve Lie var ju inte heller okunnig, men han föredrog tydligen att uppehålla sig i ett angränsande rum för att tala i telefon med sin fru. Tammelander-Zetterberg missar helt den subtila norska mobiliseringsordningen. Ljungberg ursäktas med att han bara varit försvarsminister i tre månader och inte kände till ”detaljerna kring de olika mobiliseringsalternativen”. Det är naturligtvis nonsens. Han var överste och generalstabsofficer.

Hatledal ville öka på, medan Ljungberg ansåg sig företräda regeringens linje. På eget ansvar plussade Hatledal på med bland annat ytterligare en brigad och höjde antalet inkallade till 38 000 man. De skulle inställa sig den 11 april, i stället för den 12 april, som man först tänkt sig. Telefonförfrågningar under natten från olika militära chefer om de skulle påbörja mobiliseringen besvarades med nej, regeringen satt i överläggningar.

För dessa besked måste försvarsministern bära yttersta ansvaret. På sina håll företogs ändå spontana militära förberedelser, utan direktiv uppifrån.

När arbetet var klart, skickades mobiliseringsavdelningens yngste löjtnant Jens Henrik Throne Nordlie ensam till posten med alla order. Man hade inte en tanke på att eskortera honom, fast det ju kunde ha funnits tyska sabotörer ute. Dessutom var löjtnant Nordlie en av Vidkun Quislings betrodda män och hirdledare i Oslo. Han hade kunnat slänga alltihop i en papperskorg eller ta det med sig och åka raka vägen till Quisling. Men han for till Huvudposten, där man till hans förvåning redan satt och väntade på honom. Mobiliseringsorder telegraferades ut till berörda förband, varpå de skulle sända ut inkallelseorder till berörda, dels med post, dels med bud. Detta kallades dobbel ekspeditionsvei.

Klockan 04.00 begärde de tyska ambassadörerna i Oslo och i Köpenhamn att få träffa respektive utrikesminister klockan 04.20. Då skulle invasionen redan ha inletts klockan 04.15.

Tyska trupper överskred också planenligt den danska gränsen vid Kruså och söder om Tender. Vid Paddby blev ett par danska gränsgendarmer nerskjutna bakifrån av civilklädda. En tulltjänsteman i Kruså lyckades ringa till kasernen i Søgård. Där hann soldaterna gå i ställning och sätta sig till motvärn. I Tønder hann de sista soldaterna lämna kasernen medan de tyska stridsvagnarna körde upp på kaserngården.

”Blücher” sänks
Ungefär samtidigt, klockan 04.21, öppnade den norska befästningen Oscarsborg eld mot den tyska tunga kryssaren ”Blücher” i Oslofjorden. Två gamla kruppkanoner besköt kryssaren. Det fanns en tredje kanon, men man hade inte folk att bemanna den. Däremot gav batterierna på andra sidan Drøbaksundet eld. Dödsstöten utdelades av ett torpedbatteri. Den var välkonstruerad. Först klockan 06.22 vände den brinnande kryssaren kölen uppåt och sjönk. Förlusten av ”Blücher” var kännbar för tyskarna. Ombord befann sig staber, stabsutrustning och en musikkår. Chefen för 163:e divisionen general Erwin Engelbrecht fick ta sig i land simmande. De andra fartygen vågade inte fortsätta in till Oslo. De landsatte sina soldater en dagsmarsch därifrån.

Däremot kapitulerade den viktiga marinbasen vid Horten. Den skulle erövras av ett 90-tal infanterister, som landsteg från de två små minsvepare tyskarna använde som landstigningsfartyg. Landstigningen stördes när en kort strid utbröt mellan de eskorterande fartygen och ett par norska.

Förhandlingar i stället för motstånd
Ett beslutsamt uppträdande hade slagit tillbaka det tyska angreppet, om man uppträtt lika beslutsamt i land. Den tyske kompanichefen lyckades emellertid inleda förhandlingar med befälhavande amiral. Medan förhandlingarna pågick, anlände pansarskeppet (”fickslagskeppet”) ”Lützow” som vänt om från Oscarsborg. Inför blotta hotet att staden skulle skjutas sönder och samman av pansarskeppet gav sig den norske befälhavaren. I hastigheten gav sig också Rauer, där man just berett sig på ett motangrepp mot några sjöblöta tyskar (också landsatta med R-båtar).

I Bergen var den norska passiviteten tydlig. I Trondheim var det ännu värre. Abwehr kunde snart meddela:”In Drontheim alles in Ordnung”.

Två angrepp mot Kristiansand misslyckades. Tyskarna hade inte fått fast fot någonstans på sydkusten. Hela företaget löpte risk att misslyckas. Dessutom hade den norska regeringen meddelat att den inte tänkte ge sig. Kristiansand kapitulerade klockan 11.00. Efter att ha slagit tillbaka två anfall och (men?) ha haft kontakt med högre staber, kapitulerade fästningen plötsligt. Till och med den militära undersökningskommissionen tyckte att det var en dålig förevändning att man plötsligt trott sig se att ett av de främmande krigsfartygen förde fransk flagg.

Medan Blücher sjönk i Oslofjorden, gick två tyska fartyg förbi de tigande danska befästningarna och landsatte en tysk bataljon i Köpenhamn.

Den tyska bataljonen möttes av den tyske generalen Himer. Han hade själv utsett landningsplats för fartyget vid Langelinje. Bataljonen var helt urlastad klockan 05.30 och de första soldaterna redan på väg mot Amalienborgs slott. General Himer hade varit militärattaché i Polen före det tyska angreppet. Han befann sig i Köpenhamn sedan den sjunde april. Tack vare den goda service det danska post- och televerket tillhandahöll, hade han direkt telefonkontakt med Hamburg. Skottlossning pågick en stund kring Amalienborg. Kanske det var sista gången soldater var i strid iförda blåa uniformer och björnskinnsmössor. Kungen, regeringen och de högsta militära cheferna satt i överläggningar. De beslöt om kapitulation.

Dansk kapitulation
Dansk order om eld upphör utfärdades vid sextiden på morgonen. Eftersom det danska post- och televerket just då brutit alla telefonförbindelser, blev regeringens beslut inte känt. Man kunde inte sända ut det förrän radion öppnade klockan sju.

En del spridda förband hade tagit upp kampen vid gränsen. De hade till och med försatt några stridsvagnar ur stridbart skick. Klockan 08.00 blev den försenade eld­upphörordern känd och kampen upphörde. De danska förlusterna uppgick till elva stupade och tjugo sårade.
De danska soldaterna hade tagit upp strid mot den överlägsne motståndaren utan att tveka. Ett par timmar senare landsteg ett danskt kompani från tågfärjan Helsingør–Helsingborg. Man såg inte skymten av en svensk stålhjälm. Hade det varit tyskar som kommit, hade hakkorsflaggan kunnat vaja över Kärnan efter tjugo minuter.

Nu var det överste Helge Bennike, som beslutat föra över de tre danska kompanier han förfogade över. Han utgick från att även Sverige angripits av tyskarna. Vidare tog han för givet att ingen fri och självständig dansk myndighet utfärdade order om kapitulation. Alltså måste meddelandet om eld upphör vara falskt.

Hade man följt folkrätten, skulle det danska kompaniet som landsteg i Hälsingborg ha avväpnats och internerats, även om det tillhörde ett broderfolk. Men nu var det för värdefullt för att avväpnas. Det sattes in som flygfältsbevakning på Ljungbyhed. En svensk historiker kallar kompaniet för ”grädden [”flødet”] på moset”. Vad hade hänt med ”moset” om tyskarna hade kommit?

Norsk tvekan
Medan Danmark kapitulerade, intervjuades Halvdan Koht av en radioreporter. Han sade då att mobiliseringsorder var utfärdad. Ett referat av intervjun gick ut i radion första gången klockan 08.00. Det upprepades flera gånger i radion under morgonen. Utrikesministerns uttalande uppfattades av de flesta norrmän som liktydigt med order om mobilisering. Något bättre besked fanns inte att tillgå. Enligt försvarsminister Ljungberg skulle regeringen ha beordrat allmän mobilisering efter ambassadör Bräuers besök. Men det finns inga belägg för det.

Det fanns nästan fler danska soldater i Skåne än det fanns tyska i osloområdet. Främst genom att ”Blücher” sänkts, höll den tyska landstigningen på att bli ett fiasko. Enligt planerna skulle tyska fallskärmstrupper hade tagit flygfältet Fornebu. När de hade tagit flygfältet skulle de följas av flygtransporterat infanteri. Nu blev det inte så, på grund av vädret. Sikten var dålig. Gick man ner under molnen, kunde fallskärmstrupperna inte hoppa. De fåtaliga norska jaktplanen ingrep och sköt ner flera tyska jaktplan, Me-110, och transportplan. De sköt så länge ammunitionen räckte. Genom ett missförstånd trodde man på de tyska transportplanen att fallskärmstrupperna tagit flygfältet och beslöt sig för att landa. De möttes av ett beslutsamt motstånd av norska kulspruteskyttar, som orsakade dem svåra skador både i människor och materiel. Norrmännen sköt med sina gamla vattenkylda kulsprutor tills ammunitionen tog slut.

Förstärkningar uteblev. Det norska gardeskompani om 85 man, som tydligen var allt de disponerade, hittade aldrig tyskarna vid Fornebu. Det fick marschorder klockan 08.30. Det rekvirerade bussar klockan 09.40 och en timme senare kom det iväg. Det verkar som om tyskarna var snabbare att rekvirera norska transportfordon. Norrmän och tyskar gick sedan om varandra. Norrmännen körde på småvägar till flygfältet, medan tyskarna tog raka vägen till Oslo. Det hade kanske inte varit så märkvärdigt om inte kompanichefen ett par dagar senare hade haft så lätt att hitta till hotell Continental, när han beordrades stå till Quislings disposition.

Oslo kapitulerar
Oslo ”kapitulerade” på eftermiddagen den 9 april. Polischefen i Oslo tolkade de instruktioner han fått av justitieminister Terje Wold så, att staden skulle överlämnas till tyskarna. På det sättet skulle man undvika onödig blodsutgjutelse. Parallellt överlämnade chefen för 2:a divisionen generalmajor Jacob Hvinden Haug befälet till överste H.P.K. Schnitler och lämnade staden. När överste Schnitler och chefen för Gardet överstelöjtnant T.F. Graff-Wang kapitulerade, betydde det att infanteriregemente 2 inte kunde mobilisera i Oslo. Gardet och luftvärnet i Oslo kom under tysk kontroll, medan luftvärnet på Kjeller flygplats kapitulerade efter ett telefonsamtal från Oslo. Herrar Schnitler och Graff-Wang ägnade sig sedan åt en rätt omfattande kollaboration.

Undersökningskommissionen medger att gardets vakthållning i Oslo, till exempel utanför hotell Continental, där både tyskarna och Quisling hade sina högkvarter, måste ha verkat förvirrande på befolkningen.

General Laake hade, som nämnts, åkt hem för att fira sin födelsedag på kvällen den åttonde. Han skulle fylla sextiofem år. Han var tillbaka i Oslo på morgonen den nionde. Sedan for han hem igen, tydligen för att hämta sin uniform. Under tiden tappade han bort sin stab.

På eftermiddagen den nionde klockan 16.00 träffades kungen, regeringen och ledande stortingspolitiker i Hamar utanför Oslo. Stämningen var rätt dämpad. Det lutade åt att man skulle inställa kriget efter passande protest. Både norrmän och tyskar aktade sig noga för att tala om krigstillstånd. Även om strider pågick, skulle de snarast uppfattas som vad N.K. Dahl har kallat en ”förstärkt förhandlingssituation”. Kungen skulle förhandla med den tyske ambassadören.

Norge mobiliserar (inte)
På kvällen den 9 april lät Vidkun Quisling förkunna att han bildat en ”nationell” regering och att han återkallade mobiliseringsordern, det vill säga tydligen Halvdan Kohts uttalande för massmedierna. Quislings försök att bilda regering var troligen helt mot Hitlers planer. Hitler ville framställa ockupationen som en rent militär angelägenhet, som endast syftade till att skydda Norge mot en allierad invasion. Andra tyskar däremot, med mindre fint politiskt väderkorn, applåderade Quislings ”maktövertagande”. Dit hörde Göring, Rosenberg och Hess.

Halvdan Koht tillkännagav för de statstjänstemän som följt regeringen ut från Oslo, att kampen skulle fortsätta. Eftersom den kunde bli lång och svår, ville han inte tvinga någon att följa med. Då gav sig nästan alla iväg. Koht skrev: ”Men da eg såg heile flokken tog vegen bort, da kjente eg det som at rotterne hoppa ut ur skipet som sank”
.
Under natten till den tionde april gjorde tyskarna ett försök att ta kungen till fånga. Uppdraget skulle utföras av tyska fallskärmstrupper, busstransporterade, under befäl av den tyske flygattachén i Oslo kapten Spiller, fall- skärmstrupperna tillhörde ju Luftwaffe. Tydligen var det ett slags enmansteater av Spiller. Chefen för fallskärmstrupperna var inte invigd i planerna. Tyskarna hejdades av ett improviserat norskt försvar på Midtskogen, mellan Hamar och Elverum. Efter 1 1/2 timmes skottlossning, då kapten Spiller blivit dödligt sårad, återvände de mot Oslo. Det var ingen stor strid. Förutom kapten Spiller förlorade tyskarna en stupad. Norrmännen kunde räkna in nio skadade, det var dock var tionde man. För stridsmoralen var striden viktig. Tyskarna var inte oövervinnerliga! Ett tyskt elitförband hade hejdats, delvis av folk som knappt hållit i ett gevär tidigare men som hade den rätta viljan.

För tyskarna hade det varit av oskattbart värde om de kunnat bemäktiga sig kungen. Då hade det varit förhållandevis lätt att bilda en regering med eller utan Quisling, trodde de. Därmed hade motståndet kunnat stämplas som olagligt. För general von Falkenhayn var de som gjorde motstånd rebeller. Det ingick inte i hans föreställningsvärld att en kung kunde göra gemensam sak med rebeller och socialdemokrater. Men för kungen var kriget, eller det ingen ville kalla ett krig, inte ett klasskrig utan ett nationellt försvarskrig.

Modlöshet, avväpning
På vägen tillbaka från Midtskogen, avväpnade tyskarna 1 300 man ur IR 2, DR 1 och AR 2 (infanteri-, dragon- och artilleriregemente). De hade förflyttat sig under fredstida former. Befälet verkade mycket passivt.

Den militära undersökningskommissionen har en del att berätta. Till och med den sade om kapitulationerna inför de tyska fallskärmstrupperna, att de ”är uttryck för långtgående moralisk upplösning”. Ledningens vacklan gjorde att den kampvilja som fanns till en början, gav plats för ”den djupaste modlöshet”.

Trots allt hade man lyckats organisera några förband vid Gardermoen natten till den 10 april, två artilleribatterier, två skvadroner kavalleri och en infanteribataljon. Det beslöts att de skulle förflyttas norrut. Förflyttningen skedde under helt fredstida former, dock med visst avstånd mellan förbanden. Om de mötte ”utländska” bilar skulle de inte öppna eld om de inte själva blev angripna. De första norska fordonen mötte en tysk motoriserad kolonn. De tog ingen större notis om varandra, förrän den sista tyska bilen kom. Den spärrade vägen för dem. Så här berättar en norsk kapten i den första norska bilen:
”Bilen er knapt stoppet før bildørene blir revet op og vi halt ut på veien. Tyskene så helt ville ut, kullsvarte i ansiktene, fektende med pistoler, maskinpistoler og mitraljøser og hujende og skrikende. Vi var avvepnet i en fart og obersten og jeg ble beordret inn i bilen igjen, foran satte den tyske kolonns sjef seg. - - -. Vi var krigsfanger den 10. april mellom kl. 06.00 og 07.00 om morgenen.”

Vid Strandløkka station mötte de en av kavalleriskvadronerna. Den blev snabbt avväpnad:

”Dette hade en alltså igjen for at en hurtigst mulig hade anstrengt sig for å melde seg till tjeneste. Guttene så uforstående på sitt befal og befalet tenkte forvirret på oppdrag, orientering og ordre. Resultatet var avvepning og tillfangetagelse. Størsteparten av de menige ble latt tilbake uten våpen, uten befal, uten mat og uten å skjønne noe av det hele. Var det noe rart at en mann og mann imellom begynte å snakke om forraederi?”

Tyskarna fortsatte på samma närmast otroliga sätt och tog sig fram till Oslo medförande ett antal fordon, fyra kanoner och ett par hundra tillfångatagna norska officerare. Ändå kan man säga att allt detta vägde lätt, jämfört med om de hade lyckats ta kungen.

I osloområdet, där Första divisionen mobiliserade, var det bara IR 1 som kunde göra det, fast även det med visst besvär. Regementets andra bataljon saknade slagfjädrar i slutstyckena till sina vapen, något den inte var ensam om. IR 2 inställde sin mobilisering vid Akershus under märkliga omständigheter. Det gäller också DR 1, där regementschefen tillkännagav att han inte tänkte inställa sig på mobiliseringsplatsen Gardermoen förrän den 11 april. Han kom visserligen dagen innan, men då var kriget redan avslutat för huvuddelen av regementet, sedan det låtit sig tas till fånga av de tyska fallskärmstrupperna på hemväg från Midtskogen.

IR4:s mobilisering försvårades av att regementschefen anslog plakat med innehåll att mobiliseringen på Gardermoen var inställd. Enligt Undersökningskommissionen borde han åtminstone ha lämnat en hänvisning till Kongsvinger. Men där var det inte mycket bättre. Åtminstone till en början lyckades fästningens kommendant lamslå mobiliseringsarbetet.

På förmiddagen den tionde träffade kungen och utrikesminister Halvdan Koht den tyske ambassadören i Elverum, enligt överenskommelse. Kungen avvisade varje förslag att ta Quisling till statsminister.
På eftermiddagen den tionde april utfärdade Arbeiderpartiet och Landsorganisationen ett gemensamt upprop. Det var det första upprop, som någorlunda tydligt förklarade att det skulle göras väpnat motstånd. Det gick ut i radio vid midnatt. Då hade kungen, på egen begäran, tillfogat några rader. Därmed hade uppropet breddats från att ha varit något som kunde uppfattas som ett uttalande från Arbeiderpartiet, till ett upprop som gällde hela norska folket.

Samma kväll träffades justitieminister Terje Wold och arméledningen. Enligt den var det oklart vem som hade regeringsmakten i landet. Vidare motstånd ansågs utsiktslöst. Valet stod mellan fortsatta förhandlingar, till exempel om Quisling skulle tas upp i regeringen, och kapitulation. Wold hade telefonkontakt med regeringen vid upprepade tillfällen under kvällen. Efter att ha haft ett samtal med Trygve Lie, verkade det som om luften gick ur honom. Lie hade bland annat sagt att regeringen inte såg någon annan utväg än att resa till Sverige. Wold lämnade militärerna och återvände till regeringen. Kungen och sedan Halvdan Koht hade träffat den tyske ambassadören Bräuer. Sedan träffade kungen regeringen i Nybergsund. Han var gråtfärdig när han vidhöll att han hellre abdikerade än utsåg Quisling till regeringschef eller gick med på de tyska kraven. Klockan 20.00 ringde Bräuer från Eidsvold (av alla ställen) för att höra om regeringen gick med på de tyska kraven. Svaret blev nej. Wold redogjorde för sitt möte med den militära ledningen. Han visste, eller ansåg sig veta, att de allierade skulle skicka hjälp. Genom beskedet till den tyske ambassadören och genom att ersätta general Laake med överste Ruge inleddes kampen för nationellt oberoende. Överste Ruge utnämndes omgående till general.

General Ruge tar befälet
När general Ruge tog befälet över den norska armén den elfte april, visste han knappt var den fanns någonstans. Han skriver själv: ”Runt om Oslo, från Eidsvold i öster till Sollighöjda i väster, sökte spridda norska avdelningar att dämma upp den tyska framstöten. - - -. Man antog att det måste finnas några norska styrkor i Østfold, men visste det inte med säkerhet”. I praktiken hade den organiserade norska armén i Sydnorge upplösts. Det gällde att få någon ordning på stridsvilliga men oorganiserade värnpliktiga med kort utbildning och eventuellt befäl. Det dröjde en vecka innan man fick kontakt med en del improviserade norska förband.

Det norska motståndet hårdnade. Den 10 april var ett fåtal enheter i strid. Den 11 april klockan 18.00 hejdades den tyska 163:e divisionen av välriktad eld från norskt infanteri. Följande dag hejdades även 196:e divisionen. 
Quisling utfärdade en proklamation den 11 med innebörd att motstånd mot ockupationsmakten var olagligt. Följande dag fastslog general von Falkenhorst att de som ertappades med vapen i hand var rebeller, som inte skyddades av folkrättens bestämmelser om behandling av krigsfångar. De kunde ställas inför rätta för väpnat uppror.

Det fria kriget enligt folkrätten
Enligt gällande folkrättsliga regler var de naturligtvis soldater. Även om de uppträdde i improviserade, nästan irreguljära förband, om de bar sina vapen öppet, var uniformerade (eller bar tydliga kännetecken) och även i övrigt iakttog ett militärt uppträdande. Det var nog mer tveksamt med de svenska landstormsgubbar som samtidigt mobiliserades med trekantig hatt och en armbindel som enda uniform. N.K. Dahl noterar att det fanns en gräns neråt för vilka som skulle inbegripas i de folkrättsliga bestämmelserna:  ”Folkrättens regler för krigföring och behandling av fångar, omfattar inte arbetarklassens kamp för bättre livsvillkor, när den antar militära former”.

Det var naturligtvis i den fällan tyskarna ville tränga in det norska motståndet. De höll huvudstaden och de övriga viktiga städerna – de kontrollerade alltså väsentliga delar av norskt territorium. De hade en regering som kunde framställas som lika legitim som den andra; den kunde utmålas som ett gäng halvbolsjeviker sittande i ödemarken.

Det fanns många respektabla människor som ville tala för frid och försoning. Dit hörde fortfarande självaste biskop Eyvind Berggav. Han uttalade sig på uppdrag av Administrationsrådet – en ”skuggregering”, som vore värd ett särskilt kapitel; den tog ut svängen från kollaboration till att leda motståndsrörelsen. Men det som störde var fortfarande kungen. Det gick inte att utan vidare peka ut honom som hejduk till Stalin eller dylikt.

Motgångar inträffade. Stora grupper frivilliga samlades i Østfold, sydöst om Oslo, men de upplöstes efter en tysk framstöt med ett par bataljoner.

Upplösning av förband
Artilleriregementet AR 1 mobiliserade i Ski. Väsentliga delar, som slutstycken och slagfjädrar till kanonerna förvarades på helt andra håll än själva vapnen, i enlighet med gällande bestämmelser. De befann sig på fästningen Oscarsborg i Oslofjorden, fågelvägen cirka 20 km därifrån. Till ”väsentliga delar” borde man kanske räkna regementschefen, men han höll sig hemma. Han gjorde sedan en toppkarriär i NS och dömdes till sju års fängelse efter kriget. Hans närmaste man, major Sverre Refsum, hade tidigare varit med i NS. Det blev tack vare honom regementet åtminstone delvis kunde utrustas och slåss som infanteri.

Det var undantaget. Förvånade soldater såg hur kanoner åtföljda av 400 soldater i full fart rörde sig i riktning från tyskarna, för att ta sig till Sverige, där de internerades. Artilleriets avmarsch var signalen till allmän upplösning. Befälet i Ørje deserterade och ett ”krigsråd” på Høytorp och Trøjtav beslöt att följa Quislings uppmaning att inställa mobiliseringen.

Kustfästningarna Måkerøy, Bolaerne och Oscarsborg hade genom sin blotta närvaro avskräckt tyska transportfartyg från att gå in till Oslo. Sedan ”Blücher” sänkts, hade de inte avlossat ett skott. Nu gav de upp. Bolaerne och Oscarsborg kapitulerade den 10 april, Måkerøy den 14:e. Oscarsborg hade så att säga betalt sig genom att sänka ”Blücher”. Å andra sidan avväpnades en del av den norska armén genom att inget försök gjordes att ta hand om de vapendelar som förvarades på fästningen. Om Måkerøy skriver Undersökningskommissionen: ”Her som på mange andre steder får en inntrykk av att interessen konsentrerte seg om å få en rimelig grunn till å gi opp”. Kommendanten på Måkerøy gick sedan in i NS.
Den 13:e kapitulerade IR 3 utan att ha avlossat ett skott. Borgersrud kommenterar: ”Slik endete det med regimentet som hade hatt så stor suksess vid Mensted i 1932”.

Kungens upprop
På kvällen den 13:e utfärdade kungen ett upprop till norska folket. I detta upprop avslöjade han i klara och tydliga ordalag myten om tyskarnas ”ridderliga” krigföring. De var illgärningsmän, ”som utsatte kvinnor och barn för omänskliga lidanden”. Det hade kungen själv bevittnat, när Nybergssund bombades den 11 april. Kungens upprop var en uppmaning till kamp för det nationella oberoendet.

Den 11:e inträffade den första antityska sabotageaktionen i Oslo. Några ungdomar misstänktes för att ha försökt spränga järnvägen vid Dals station. De skyddades inte av folkrätten, men möjligen av sin ungdom. En rasande general Engelbrecht ställde dem inför ståndrätt och ville ha dem arkebuserade, men måste släppa dem i brist på bevis. Så finkänsliga hade tyskarna kanske inte varit i Polen. Den 13 april sprängdes Lysakerbron, den låg mellan Oslo och Fornebu.

General von Falkenhorsts ställning var inte alldeles avundsvärd. Han riskerade att bli instängd i Oslo av en överlägsen motståndare. Av de tre bataljoner som först landsattes den 9 april var bara 1 1/2 i stridsdugligt skick. Förstärkningar kom med flyg och med fartyg – där ubåtarna krävde sin tribut. Frånsett en del smärre upprensningsaktioner i närheten av Oslo – dit man väl tyvärr också får räkna offensiven mot Østfold – låg den tyska armén stilla till den 15 april.

Den 15 april inleddes den tyska offensiven med två synnerligen ofullständiga divisioner. 196:e divisionen skulle ta sig upp mot Trondheim genom dalgångarna (Østerdal och Gudbrandsdalen. Samtidigt skulle 163:e divisionen ta sig västerut i ett slags solfjäder från kuststäderna Arendal och Kristiansand till Hønefoss. Divisionens huvudstyrka, Gruppe Mitte, skulle gå från Oslo mot Lillehammer i Gudbrandsdalen, där den skulle möta huvudstyrkan ur 196:e divisionen.

Tyskarna hejdades vid Hønefoss, men den 16 april kom stridsvagnarna. Det var bara de små Mark I. Den tyska taktiken blev nu att anfalla med stridsvagnar i täten. Norrmännen lärde sig efter hand att göra flankanfall.

Det brittiska högsta krigsrådet, där premiärministern var ordförande, hade den 5 februari beslutat att sätta upp tre eller fyra divisioner som ”hjälp åt Finland”. Det hade i sinom tid lett till att två territorialdivisioner hade blivit utrustade för en expedition till Norge. Så föll projektet; sedan Sovjet och Finland slutit fred den 13 mars, fanns det ju ingen att ”hjälpa”. När tyskarna sedan angrep Norge, befann sig de två divisionerna i Frankrike, där det då fanns sammanlagt tio brittiska divisioner.

Vid den tyska invasionen gick det att skrapa ihop elva brittiska bataljoner till Norges hjälp. Bara två kunde dock sändas iväg omedelbart. Fransmännen erbjöd en alpjägardivision, trots att ett tyskt angrepp mot Västfronten just då ansågs omedelbart förestående. De allierade avsåg att upprätta brohuvuden dels i Narvik, dels i Trondheim

Britterna dåligt förberedda
För de allierade gällde det att ta Trondheim, med sin hamn, om de skulle kunna göra en offensiv mot Oslo. I sitt strategiska tänkande levde dock den engelska regeringen (marinminister Churchill) kvar i Narvik.

Den norska strategin underordnades den allierade. I väntan på hjälp, skulle den improviserade norska armén utkämpa fördröjningsstrider i dalgångarna, särskilt Gudbrandsdalen. Den gamla armén hade upplösts. De flesta förbanden var helt improviserade. De hade ingen försörjning annat än av frivilliga norska husmödrar. Sjukvården var också helt improviserad.

Allierade styrkor landsteg i Namsos och i Åndalsnes den 15 april. De kände sig inte starka nog att gå direkt på Trondheim. Om de inte saknade viljan tycks de ha saknat förmågan. Hjälparna tycks ha varit oförberedda på ett vinterkrig. Churchill skriver: ”De saknade flyg, luftvärn, pansarvärn, stridsvagnar, transportfartyg och utbildning”. Två territorialbataljoner verkade helt outbildade. Deras förluster i officerare blev oproportionerligt höga, eftersom officerarna var de enda som kunde sköta automatvapnen. Den ena brigaden var närmast en belastning för norrmännen. Den 26 april utlovades sex engelska divisioner. Ett par dagar senare förklarades i stället att de allierade trupperna skulle evakueras. Brittiska och franska styrkor i söder evakuerades och det norska kungahuset och regeringen förflyttades till Nordnorge. Huvuddelen av de norska styrkorna i södra Norge kapitulerade den 3 maj.

Med tanke på de usla förberedelserna, passivitet och landsförräderi var det ändå inte så dåligt att ha hållit stånd i tre veckor mot en så överlägsen motståndare. Kanske man en dag kommer att säga att detta var Norges stoltaste stund.

När de allierade lämnade Norge, rycktes också grunden undan för ett fortsatt norskt militärt engagement i hemlandet. De norska militära ansträngningarna hade helt underordnats den allierade.

Förräderi i Narvik
Händelserna i Nordnorge utspelar sig avskilt från händelserna i Syd. Huvuddelen av den norska armén som hade beredskapstjänstgöring befann sig uppe i norr, 8 000 man. När tyskarna kom till Narvik, var chefen för 6:e divisionen, general Fleischer och hans stab uppe i Finnmarken. Höll de på att förbereda krig mot Sovjet? Med 8 000 man? I Narvik förde nazisten Konrad Sundlo befälet. Han kapitulerade för den tyske general Dietl utan kamp. General Fleischer avsatte Sundlo per telefon. Äldste officeren på platsen övertog befälet och fick ut en del soldater ur Narvik, men utan vapen. Bland de norska soldaterna löpte rykten och hos civilbefolkningen talades det öppet om förräderi och att Sundlo hade vägrat att dela ut ammunition.

Man kan tyvärr ändå säga att de norska mobiliseringsförråden i Narvik kom till användning. Den 10 och 13 april gick engelska krigsfartyg in vid Narvik. De sänkte elva tyska jagare – kanske hälften av de moderna jagare tyska flottan då förfogade över – plus ett antal handelsfartyg. Av de ofrivilligt strandsatta tyska sjömännen bildades en ”Marinegebirgsbrigade”. Den utrustades ur de norska förråden.

Engelsmännen vågade inte landsätta trupper i Narvik med en gång. I stället landsattes till att börja med sammanlagt ungefär en brigad dels i Sjøvegn den 14 april, dels i Harstad den 15 april. Chef var general Mackesy. Han hade order att inte gå längre än till svenska gränsen. I själva verket kom han knappt till Narvik. Churchill skriver:74 ”I Narvik kunde en blandad och improviserad tysk styrka på knappt 6 000 man hålla omkring 20 000 allierade soldater i schack i sex veckor”. Och: ”Narvik erövrades den 28 maj. Då var det nödvändigt att förstöra hamnen inför den allierade reträtten. Den 8 juni evakuerades 24 000 engelsmän, fransmän (bland dem ett par bataljoner ur främlingslegionen) och polacker.”

Den 1 juni hade general Ruge orienterats om att de allierade tänkte lämna Norge. Stämningen hos general Fleischers soldater var god och man ansåg sig ha gott hopp om att kunna knäcka general Dietls styrkor och tvinga dem över gränsen till Sverige. Därav blev ingenting. På natten den 8 juni evakuerades kungahuset, regeringen och ett fåtal officerare på en engelsk kryssare. General Ruge vägrade följa med, medan en motvillig general Fleischer såg sig tvungen att göra det. Några officerare tog sig senare över med en fiskebåt. Ytterligare några följde, flera via Sverige.

Vad uppnådde tyskarna?
När Norge väl var erövrat, fanns snart möjligheten att upprätta tyska ubåtsbaser i Norge. Ubåtar därifrån kunde bekvämt nå atlantkonvojerna. Fast det hade nog ingen kunnat förutse den 9 april.
Den verklige styresmannen i Norge var inte Quisling, utan Joseph Terboven. Han hade tidigare varit Gauleiter i Ruhr. Han ansågs väl ”kunna ta” arbetare och höll därför ett tal till flygplatsarbetarna i Trondheim den 1 maj. Fast på tyska förstås. När han höll ett tal den 25 september hade åhörarna lättare att förstå tyskan. Han förklarade då att vägen till karriär för officerare gick genom NS och tyska militärförband. Det norska försvaret var avskaffat. En femtedel av de norska officerarna gick in i NS. Ungefär lika många tog anställning i centrala befattningar för naziststaten.

Lars Borgersrud skriver också följande tänkvärda ord:

”Med angrepet på Sovjetunionen 22 juni 1941 startet en ny epoke. Få av officerene forsto de første dagene, fordi alt gick som det skulle, og Wehrmacht stormet mot Moskva. Men da høsten gikk og vinteren kom utan att byen faldt, spredte nye rykter seg også till Norge, og kastet skygger over nylig omdefinierte karrierer. Mistankene om at noe var uhyggelig feil ble bekreftet 6. december, da det japanske angrepet på Pearl Harbour brakte USA in i krigen. Etter nederlaget ved Stalingrad sto framtiden skrevet med store bokstaver. Veien tilbake startet.”

Omständigheterna gjorde att de svenskar som startade sin mödosamma väg tillbaka märktes mindre. Hade Sverige drabbats av samma öde som brödrafolken den 9 april, hade kanske den skaran synts bättre.

Litteraturförteckning
Bjørnson, Bjørn:  Norge 9 april 1940. Oslo 1977. Sv. ö. Stockholm 1978.
Borgersrud, Lars: Konspiration og kapitulasjon. Nyt lys på forsvarshistorien fra 1814 til 1940. Oslo 2000. Oktoberforlaget A/S.
Churchill, Winston Spencer: Minnen. Del I, Stormmolnen hopas. Sv. ö. Nils Holmberg. Stockholm 1948. AB Skoglunds bokförlag.
Dahl, N.K: Stormaktenes kamp om Norge og Skandinavia 1939 – 40. Eget forlag. Oslo 1948.
Joh. Brøndsted och Knut Gedde: De fem lange aar. Danmark under besættelsen 1940 – 1945. Bd. I – III. København 1946.
Rapport fra den militaere undersökelsekommisjonen. Oslo 1948. Tryckt Forlaget Oktober 1978.

Ruge, Otto: ”Krigsöversikt den 11 maj 1940”. Ja vi elsker... Norges kamp för frihet och rätt. Sv. ö. Gurli Hertzman-Eriksson: Stockholm 1945. AB Bokverk.
Strømme, Ottar: Stille mobilisering. Våpen mot folket -3. Oslo 1977. Forlaget Oktober A/S.
Michael Tammelander och Niklas Zetterling: Den nionde april. Nazitysklands invasion av Norge. Lund 2004.

Carl-Magbus Wendt är pensionerad historielärare i Stockholm