Efter att Serbien 1999 bombats till att låta Kosovo ockuperas, bekräftades Jugoslavien/Serbiens suveränitet över provinsen genom FN:s säkerhetsråds resolution 1244. När resolutionen nu medvetet överges av USA och EU blir det krig.

Nästa Kosovokrig

Dröm om diplomati, vänta på krig. USA och dess europeiska allierade har tillkännagivit att diplomatin inte lyckats lösa Kosovoproblemet. Då diplomatin misslyckas, betyder det krig. Särskilt i en så allvarlig fråga som ensidig självständighetsförklaring av en del av ett annat lands territorium.
Men nästa Kosovokrig förmodas bli ett så litet, dämpat, obetydligt krig att ingen kommer att lägga märke till det. Nato ockuperar det potentiella slagfältet med över 16 000 man, uppbackade av flygstridskrafter och går in för att, sägs det, ”undvika våld”.

Av Diana Johnstone

Natos överväldigande militära fördel kan faktiskt förhindra att något eventuellt våld utvecklas till ett ”krigstillstånd”. Det självförtroende som kommer av att ha avgörande militär styrka har tillåtit USA och dess Natoallierade att driva en politik som normalt skulle vara ett säkert recept för krig.
Krig blir resultatet när de motstående parternas verklighetsuppfattningar strider fullständigt mot varandra. Albanernas och serbernas syn på den omstridda provinsen Kosovos själva historia är fullständigt motstridiga. Diplomatins roll är att ta i beaktande sådana motstridiga sätt att se verkligheten. Det innebär att undvika att driva in den ena parten i en dispyt i ett förödmjukande hörn. Det innefattar försök att främja ömsesidig respekt och förståelse, åtminstone tillräckligt för att en kompromiss ska accepteras.
Istället har USA, följt av sina ansvarslösa europeiska allierade, från början stött den extrema albanska nationalistiska ståndpunkten och behandlat Serbien som en ”skurkstat” som inte förtjänar folkrättens normala skydd. Washington har arrangerat två omgångar av fullständigt fejkade ”förhandlingar”, vilkas resultat de redan från början dikterade, på sina albanska skyddslingars vägnar. Den första omgången ägde rum i Rambouillet och ledde till Natos bombning 1999 av Serbien och ockupation av Kosovo. Den andra omgången ägde rum i år och ledde till vad som kan bli ännu en, mer dämpad men långvarigare, oförutsägbar konflikt.

Långa/korta fejkade förhandlingar
I slutet av 1990-talet var Clintonregeringen i själva verket inte intresserad av att lösa Kosovoproblemet. Den ville lösa sitt eget Natoproblem. Dess Natoproblem var följande: Till vilken nytta är denna militärallians, nu då kommunistblocket, som den skapades för att avskräcka, inte längre existerar? För att bevara Nato var man tvungen att finna ett raison d’être. Det var ”humanitär intervention”. Från och med nu skulle Nato existera för att rädda förtryckta minoriteter i främmande länder – särskilt de med geostrategisk eller ekonomisk betydelse, naturligtvis. Den djupt rotade Kosovokonflikten mellan den serbiska staten och en albansk utbrytarrörelse, markerad genom utbrott av våld på båda sidor, utgjorde experimentområdet för denna nya politik. Bara några veckor före Natos 50-årsmöte, då denna av USA utformade politik officiellt antogs, förklarades Kosovoproblemet vara en kris som krävde internationell intervention .*)
För att tillhandahålla en krigsorsak, arrangerade Clintonadministrationen fejkade förhandlingar på det franska slottet i Rambouillet. USA befordrade tvärt Hashim Thaqi, chef för den väpnade ”Kosovos Befrielsearmé”, till ledare för den Kosovoalbanska delegationen, och åsidosatte därmed mer ansedda albanska ledare som Ibrahim Rugova. Inga direkta möten mellan de serbiska och albanska delegationerna tilläts ens. Båda beordrades att acceptera en omfattande plan sammanställd av USA, som tillät Nato att ockupera Kosovo.

Pseudodiplomati
Utrikesminister Madeleine Albright pressade Thaqi till att motvilligt acceptera detta ultimatum, med försäkringar bakom scenen att han så småningom skulle få sitt eget ”oberoende Kosova”. Serberna hade gått med på principen om autonomi för Kosovo, och deras parlament hade utarbetat ett förslag – fullständigt ignorerat i Rambouillet. Men den serbiska delegationen avvisade detta ultimatum, som innehöll ett tillägg som skulle ha tillåtit Nato-ockupation av hela Serbien. Detta avslag var vad fru Albright ville ha. Under förevändning att Serbien hade ”vägrat förhandla” kunde Nato genomföra sitt segerrika lilla ”humanitära” krig.
Detta år har världen fått uppleva ett spektakel med betydligt mer utdragna fejkade förhandlingar. Under veckor och månader har västs halvofficiella media spritt ”nyhetsrapporter” om att förhandlingarna för att lösa Kosovoproblemet inte kom någonstans. Detta var inte nyheter därför att förhandlingarna var upplagda på ett sådant sätt att de omöjligen kunde lyckas.
”De serbiska och albanska sidorna kan inte komma överens”, säger pseudodiplomaterna om sin pseudodiplomati. De menar att den serbiska sidan inte har gått med på det albanska kravet på ett oberoende Kosovo. Detta var det enda förslag som hade USA:s stöd. Det innebar ännu ett ultimatum till Serbien. Albanerna visste att de hade stöd av USA och Nato, som ockuperar Kosovo militärt. De hade inget att vinna på att förhandla. De kunde bara vänta på att förhandlingarna skulle misslyckas, förvissade om att de skulle ges vad de vill ha av de ockuperande stormakterna.
Väst lägger skulden för detta misslyckande på Vladimir Putin. Den följsamma pressen blåser upp Putins ställning som den senaste onda ledaren i världsklass, motiverad av ”makt” och en pervers önskan att reta de hedervärda amerikanerna. Eftersom amerikanerna stödjer det albanska kravet på oberoende, stödjer ryssarna den serbiska ståndpunkten därför att den är den motsatta.
Detta är inte helt riktigt. Den serbiska ståndpunkten är att erbjuda Kosovo mycket omfattande autonomi, ett självstyre bara utan formellt oberoende. Den ryska ståndpunkten är att vara redo att stödja varje överenskommelse som träffas mellan de två sidorna.
Västliga rapportörer och kommentatorer vägrar inse vad detta betyder. Det betyder att ryssarna insisterar på verkliga förhandlingar mellan de två parterna, den serbiska regeringen och de kosovoalbanska separatisterna. De säger inte vad resultatet av sådana verkliga förhandlingar skulle bli. De kan kanske nå någon sorts kompromiss om någon sorts oberoende. Poängen är att en sådan överenskommelse, uppnådd av båda parter, skulle vara folkrättsligt laglig. Oberoende proklamerat ensidigt av Kosovoalbanerna utan en framförhandlad överenskommelse med Serbien skulle innebära en klar kränkning av folkrätten. Den ryske utrikesministern Sergei Lavrov har upprepade gånger varnat att en ensidig självständighetsförklaring skulle kunna provocera fram mer våld mellan de etniska grupperna i regionen och skapa ett farligt prejudikat för många andra länder med etniska minoriteter.
På principiell nivå står kontrasten inte mellan USA:s stöd för ett oberoende albanskt Kosovo och Rysslands stöd för Serbien. Den står mellan Rysslands stöd för diplomati och USA:s stöd för maktmedel.
Men hur mycket ”oberoende” kommer Kosovo faktiskt att få? Privat vet europeiska regeringar att Kosovo inte är en livskraftig oberoende stat. Detta har visats under åtta år som internationellt protektorat. Kosovos ekonomi är nästan helt beroende av penningsändningar från emigranter till sina familjer, internationell hjälp (inklusive saudiarabiska moskébyggen), och blomstrande brottslig verksamhet (särskilt knark- och sexhandel). Eftersom officiellt internationellt intygande av ensidig serbisk skuld har gjort försoning mellan serbiska och albanska invånare omöjlig, förväntas Natostyrkor under EU:s täckmantel, stanna kvar ”för att skydda minoriteternas mänskliga rättigheter”. I säkerhetstermer kommer det ”oberoende” Kosovo att vara en Natosatellit. Formell självständighet från Serbien – efter åtta års de facto självständighet från Serbien – kommer inte på något sätt att förbättra ekonomins miserabla tillstånd. Det jättelika antalet arbetslösa unga albaner vill gärna hoppas att självständighet ska betyda jobb och välstånd. Men det är svårt att se hur stängda gränser mot ett fientligt Serbien kommer att göra mer för Kosovos ekonomi än årtionden av förmånliga jugoslaviska utvecklingsbidrag. Några inkomstkällor kan till och med minska, särskilt utländskt bistånd, eftersom ”humanitära” icke-statliga organisationer flyttar någon annan stans. Till och med penningsändningar från utlandet kan strypas om vissa europeiska länder beslutar att skicka tillbaka sina albanska gästarbetare till deras ”befriade” hemland. Organiserad brottslighet tycks vara det enda som med säkerhet kommer att blomstra.

Kosovo en amerikansk armébarack
I augusti 2007, då den långa omgången fejkade förhandlingar tog fart, sade Slobodan Samardzic, den serbiske ministern för Kosovo, att en Kosovostat skapad med USA:s stöd ”bara skulle tjäna Amerikas och de lokala maffiaklanernas intressen”. Samardzic tillhör den yngre pro-västliga generation som tenderat att förklara västs fientlighet mot Serbien med Slobodan Milosevic. Men Milosevic har varit borta i flera år och västs politik förblir oförändrad.
Samardzic sade att Nato planerar att göra Kosovo nästan till sitt eget territorium, ”en satellit, en armébarack på ett annat lands territorium”. Huvudkällan till makt i Kosovo skulle vara USA:s jättelika militärbas Camp Bond-steel, byggd omedelbart efter att Nato ockuperade territoriet i juni 1999 utan att USA bad någon om tillstånd.
Då senaste omgången av fejkade förhandlingar slutade, sade den serbiske premiärministern Vojislav Kostunica att händelseutvecklingen bevisar att den verkliga orsaken till att Nato bombade Serbien 1999 var avsikten att erövra Kosovo som en ”Natomarionettstat”.
Och vad har Serbien erbjudits som kompensation för förlusten av sitt historiska territorium? Bara ett vagt förslag att det kanske så småningom kan få EU-medlemskap. Kort sagt i utbyte mot att det förlorar suveräniteten över Kosovo kan det få lov att ge upp mer av sin suveränitet till Europeiska Unionen. Men också det är en oklar utsikt.
Det är fullt möjligt att Serbien skulle kunna klara sig bättre ekonomiskt utan Kosovo, som alltid varit den fattigaste och minst utvecklade delen av Jugoslavien trots massiva utvecklingsbidrag från resten av landet. Men Serbiens skäl för att vilja behålla Kosovo är inte ekonomiska utan moraliska. Väst har vägrat ta dessa i beaktande, viftat bort dem alla med det enda argumentet att Serbien ”förlorade sin rätt” till territoriet på grund av Milosevics undertryckande av albanska separatister. Mer realistiskt är att Nato ”vann sin rätt” att förfoga över Kosovo genom att bomba Serbien. Västs argument hamnar i att makt skipar rätt, eller snarare att överlägsen makt avgör vad som är rätt.
De serbiska skälen för att avvisa Kosovos utbrytning är juridiska och moraliska:
1. Folkrätten. Även efter att Nato bombade Serbien till att låta Kosovo ockuperas, bekräftades dess suveränitet över provinsen officiellt enligt folkrätten. Då det ensidiga kriget slutade, antog FN:s säkerhetsråd resolution 1244, som bekräftade ”alla medlemsstaters förpliktelse för suveränitet och territoriella integritet” för Jugoslavien, vars efterföljarstat Serbien är. Resolution 1244, som förblir den existerande grunden för Kosovos legala status, talar också om ”väsentlig autonomi och meningsfull självadministration” – vilket är vad Serbien har gått med på och föreslagit. Den talar inte om oberoende.
Vad har Serbien gjort sedan Milosevics fall för att förtjäna värre behandling än en som föreskrevs 1999?
2. Omöjligheten att överge den serbiska minoriteten till nästan säker förföljelse och fördrivning. Inte heller kan Serbien överge sina historiska monument, de värdefulla medeltida klostren i Decani, Gracanica, Pec och många andra.
3. Den djupa, verkligt smärtsamma känslan av orättvisa och förödmjukelse för det sätt på vilket stormakterna arrangerar amputeringen av denna högst omhuldade del av Serbiens historiska territorium. Serber beskylls för någonting de aldrig gjort, någonting inte heller Milosevic gjorde: försöket till ”folkmord” på eller åtminstone ”fördrivning” av albaner från Kosovo. Detta är ingenting annat än krigspropaganda, vilken nu troligen de flesta albaner tror på eftersom stormakterna bekräftar den. Den officiella linjen, kriminaliseringen av Serbien, upprepad dagligen av mer eller mindre okunniga men väl matchade ledarskribenter och kommentatorer, är en olidlig förolämpning som sten på bördan. Ibland är förolämpning svårare att utstå än själva skadan.
Detta sista skäl, som kan vara starkast av alla, är näst intill osynligt för amerikaner och européer, som har svalt hela den officiella linjen om onda serber som förföljt oskyldiga albaner, avsiktligt okunniga om komplexiteten i regionens historia och kultur.
Om dessa fullständigt legitima serbiska problem togs i beaktande, skulle tålmodig diplomati högst sannolikt kunna uppnå en kompromisslösning som skulle skilja sig från båda sidors inledande förhandlingspositioner, men som med internationella garantier och incitament skulle kunna tillfredsställa åtminstone en del av kraven på båda sidor.

Hur det kunde ha blivit
Även efter att katastrofen med Natobombningen och ockupationen av Kosovo betydligt förvärrade situationen genom att skärpa fiendskapen mellan de albanska och serbiska folkgrupperna till kokpunkten, skulle diplomati ha kunnat spela en konstruktiv roll. Det skulle helt enkelt kräva lite god vilja och konstruktiv fantasi – egenskaper som USA:s nuvarande ledare inte ens eftersträvar; de föredrar att lita till järnnäven.
Låt oss föreställa oss att USA inte hade lyckats undergräva de fredsskapande funktionerna hos internationella organisationer som OSSE och Förenta Nationerna. Låt oss föreställa oss att det fanns ett verkligt ”internationellt samfund”, som på allvar kunde understödja diplomatiska ansträngningar att finna en kompromisslösning för Kosovo. Istället för att ena en ”trojka” bestående av USA, EU och Ryssland, låt oss anta att Indien, Kina och Brasilien kunde utse en grupp diplomater, till exempel tidigare ambassadörer i Jugoslavien (inklusive kanske både före detta östtyska och västtyska ambassadörer i Jugoslavien före dess upplösning, förre kanadensiske ambassadören James Bisset och förre brittiske ambassadören Ivor Roberts, liksom tidigare ambassadörer från ickeeuropeiska länder) för att underlätta förutsättningslösa förhandlingar mellan serber och albaner. Det skulle inte vara några givna förutsättningar utom en: förhandlingarna skulle fortgå tills de två parterna kom överens om en kompromisslösning.
Min egen personliga tro är att verkliga, tålmodiga förhandlingar skulle kunna leda till någon sorts övergripande överenskommelse innefattande gränsändringar och delning liksom någon sorts union mellan den albanska utbrytardelen av Kosovo och Albanien självt. Argumenten för en sådan lösning är överväldigande och har framställts mycket övertygande av Dobrica Cosic, Serbiens främste romanförfattare och en av Jugoslaviens tidigare presidenter, långt innan Kosovoproblemet exploderade till väpnad konflikt 1998-99.
Det är sant att både de albanska och serbiska sidorna vägrar delta, mer eller mindre lidelsefullt. Men det är naturligt i början på förhandlingar. Albanerna kräver stenhårt hela Kosovo inom nuvarande gränser. Detta krav stöds av USA, som också insisterar på att det inte ska vara någon union mellan Kosovo och Albanien. Detta är den punkt där någon kompromiss skulle kunna utarbetas.
Serbiens inställning har varit att erbjuda en viss grad av autonomi som i själva verket skulle innebära nästan fullständigt oberoende. Detta är förståeligt som en förhandlingsposition, men det är svårt att se hur den skulle gagna Serbien självt. Serbien skulle riskera att få bära en finansiell börda för ett territorium över vilket det inte utövar någon kontroll.
Å andra sidan gör albanernas förväntningar om oberoende och mest av allt det hat de hyser mot Serbien en återgång till serbiskt styre ogenomförbar i praktiken. Dessutom har Serbien ett av Europas lägsta födelsetal, medan Kosovoalbanerna har det högsta. Efter att har blivit färre än albanerna i Kosovo kan serberna så småningom bli färre än albanerna i Serbien.
Både serbers och albaners välstånd skulle bäst kunna säkras genom en övergripande överenskommelse om att avsluta fientligheterna mellan de två befolkningarna, någonting som helt klart inte har uppnåtts under de åtta åren av FN-Nato-protektorat. En sådan skulle innefatta en del territoriella omorganiseringar liksom ekonomiska och kulturella överenskommelser mellan de berörda parterna. Grannländer skulle också dras in i förhandlingarna. Överenskommelser borde göras på basis av praktiska realiteter, inte på förmodanden om ”skuld” och ”oskuld”.
Slutligen måste identiteter frigöras från särskilda territorier och särskilda händelser. Framtida generationer av serber och albaner måste kunna leva sina liv befriade från bördorna av det förflutnas förbittring och förfädernas vendettor.

Diana Johnstone är författare till boken ”Dårarnas korståg – Jugoslavien, Nato och västliga villfarelser”, Hägglunds förlag, 2004.
Översättning: Christer Lundgren

*) Det nya strategiska koncept som antogs vid Natos 50-årsmöte – enligt vilken Nato-pakten förklarade sig beredd att utan FN:s godkännande ingripa på andra håll i världen där den finner det nödvändigt, för att lösa svårigheter och väpnade konflikter, för att bekämpa terrorism och organiserad kriminalitet och för att hantera varje potentiell kris eller politisk konflikt som kan få säkerhetsmässiga konsekvenser för Nato – väckte i vårt nordiska Nato-grannland Norge protester från ett mycket brett spektrum av personer som i ett gemensamt upprop sade nej till det nya Nato (se TfFR nr 3/1999). - red

TfFR 2-42007