Bland de europeiska länderna gjorde framförallt Tyskland och Frankrike tidigt klart att de var emot Irakkriget. Dettamotstånd var betydelsefullt, bars fram av breda rörelser och innebar ett försvar för grundläggande folkrättsliga principer. Motståndet ebbade snart ut när ockupationen var ett faktum, men det är otvivelaktigt av bestående värde att invasionen av Irak kom att stämplas som det folkrättsstridiga angreppskrig det var.

Om folkrätt och Irak


I en deklaration den 26 november 2007 lät president Bush och premiärminister al-Maliki meddela att man kommit överens om att förhandla fram en rad avtal om USA:s och Iraks långsiktiga relationer. Dessa skulle inkludera USA:s fortsatta militära roll i Irak. Avtalen skulle vara på plats före utgången av juli månad 2008, dvs före det amerikanska presidentvalet. Enligt deklarationen skulle Irak en sista gång begära en förlängning av den amerikanska ockupationsstyrkans mandat för Irak.

Av ROLF ANDERSSSON

al-Malikis rätt att begära en förlängning av mandatet hade ifrågasatts. I en rapport i oktober 2007 från FN:s generalsekreterare till säkerhetsrådet heter det att det irakiska parlamentet antog en icke bindande resolution i juni 2007, som ålade regeringen att begära parlamentets godkännande vid framtida förlängningar av mandatet för den ”multinationella styrkan” samt att inkludera en tidtabell för styrkans tillbakadragande. Enligt rapporten stödde 144 parlamentsledamöter (av totalt 275) kravet på en sådan tidtabell. Hur dessa motsättningar skall värderas lämnar jag här åt sidan.

al-Maliki begärde sedan i ett brev till säkerhetsrådet i början av december 2007 en förlängning av mandatet. I brevets inledning talade han om behovet av att utsträcka det ”en sista gång”. Han angav att han förväntade sig att säkerhetsrådet framgent kommer att kunna hantera situationen i Irak utan att kvalificera den som ett hot mot fred och säkerhet.

Förlängt mandat

FN:s säkerhetsråd förlängde i december 2007 mandatet till utgången av december månad 2008. Beslutet var enigt. Även Ryssland och Kina röstade för. Ingen diskussion förekom i säkerhetsrådet. Resolutionen är upplagd som tidigare resolutioner. Mandatet ses som baserat på en ”frivillig” begäran från Iraks sida.

Det är full möjligt att USA ser betydande fördelar i att på sikt göra sig oberoende av årliga mandatbeslut av säkerhetsrådet. Med ”ömsesidiga” avtal skulle det hela se bättre ut på papperet, vilket är fördelaktigt i presidentvalstider. Genom sådana avtal skulle den amerikanska kontrollen över landet kunna göras mer långsiktig och smidig. USA skulle också kunna helt frigöra sig från den insyn och granskning, som trots allt är förknippad med ett mandat, som är beroende av säkerhetsrådet. Den amerikanska kontrollen skulle de facto bestå, men anpassas och lättare legitimeras. Med al-Maliki synes USA ha goda förutsättningar att komma överens. Det återstår att se vad det irakiska folket har att säga.

Om ett sådant avtal kommer på plats med inbjudan till USA att behålla eller föra in trupper i Irak skulle det utgöra en intervention i en pågående inbördes konflikt i landet. Den som går in med trupper under sådana förutsättningar gör sig skyldig till folkrättsbrott .


Europeiska positioner
Före invasionen av Irak fanns det en stark opposition mot kriget i stora delar av Europa. Men så snart ockupationen var ett faktum, försvagades protesterna snabbt, inte minst vad gäller stödet för motståndet mot ockupationen. Regeringarna i England, Spanien, Italien, Holland, Danmark och Portugal, liksom stater i öst, kunde skicka trupper för att backa upp den amerikanska ockupationsmakten.

I Sverige väntade statsminister Göran Persson länge, men han kom sedan ut och gjorde klart att invasionen var folkrättsvidrig. Detta var av stor principiell vikt. I ett europeiskt perspektiv var regeringen Persson ganska ensam.

Person skriver i ”Min väg, mina val” att det han ”inte kunde och fortfarande inte kan acceptera är att ett antal västerländska stater med USA i spetsen självsvåldigt gick till väpnad attack mot en främmande nation.” Han redovisar även hur stämningarna var nere i Bryssel när han träffade stats- och regeringscheferna: ”Det blev ett märkligt möte. Ingen kände att det var meningsfyllt att diskutera kriget. Istället kunde vi ganska snart enas om ett okontroversiellt uttalande om behovet av humanitärt stöd till Irak. EU var lika överspelat som FN i Irakfrågan.”

Bland de europeiska länderna gjorde framförallt Tyskland och Frankrike tidigt klart att de var emot kriget. Detta tyska och franska motstånd var betydelsefullt. Det bars också fram av breda rörelser och innebar ett försvar för grundläggande folkrättsliga principer.

Gerhard Schröder har skildrat detta i sina memoarer, ”Entscheidungen”: ”Putin, Chirac och jag kom överens om en gemensam tysk, fransk och rysk förklaring för att göra klar vår position och försvåra att det kom till stånd en resolution i FN:s säkerhetsråd som legitimerade kriget. Därvid tillkom alla tre länderna en viktig roll: Ryssland och Frankrike som vetomakter och Tyskland som ordförandeland i FN:s säkerhetsråd.”

Ockupation
USA och dess allierade fick inte till stånd en legitimerande resolution. Men motståndet ebbade snart ut, när ockupationen var ett faktum. Både i Paris och i Berlin hade taktiska inhemska fördelar bidragit till att man gick emot de amerikanska krigsplanerna. Schröder vann antagligen ett val på frågan. De tyska och franska statsledningarnas offentliga opposition var viktig. Men bakom dörrarna var bilden samtidigt mer komplicerad. Man vill ogärna ha upp frågan i säkerhetsrådet så att vetot skulle komma att ställas på sin spets. Och de motsatte sig inte att deras luftrum respektive centrala transportleder kom att användas.

Varken Frankrike eller Tyskland gick emot de av säkerhetsrådet sanktionerade mandaten för amerikansk ockupation av Irak, och de stödde den irakiska klientregim, som hade plockats ihop av den amerikanske pro-konsuln Bremer. EU i övrigt följde efter. Sverige förmådde inte ensamt driva en självständig linje.

Staterna valde att ordna in sig på nytt under USA:s ledning. Irak lades åt sidan som stridsfråga. Man ville inte ha någon ytterligare diskussion om folkrätten och invasionen och ockupationen. Detta har kommit att få ett kraftigt genomslag i opinionsbildningen.

Bildt
USA har i var fall tills vidare fått igenom sin vilja, men man vann inte i fråga om folkrätten. Den dominerande bilden var att invasionen stred mot folkrätten, och den bilden förstärktes. Den amerikanska folkrättsprofessorn Anne-Marie Slaughter, som själv menade att invasionen var illegal men (möjligen) legitim, konstaterade att bland världens folkrättsjurister ansåg säkert åtta av tio att kriget vara illegalt, en förutsägelse som visade sig vara högst relevant.

Vi har nu ett läge i Europa där Bernard Koucher, krigsivrare och en av den humanitära interventionens främsta pådrivare, blivit fransk utrikesminister, och där folkrättens grundläggande principer sedan länge attackeras bakom slagord som ”humanitär intervention” och ”plikt att ingripa” samt det ständigt återkommande ”hotet om terrorism”.

I Sverige är Carl Bildt utrikesminister. I Irak-frågan har han gått helt snett. Han var med vid grundandet av lobbyorganisationen Committee for the Liberation of Iraq. Andra som deltog var krigsivrare som Richard Perle, William Kristol och Newt Gingrich. Organisationen blev dock snart överspelad. Dess taktiska vinkling var mänskliga rättigheter, vilket rimmade illa med den amerikanska statsledningens intentioner. Skulle man gå ut i krig och ha en chans att få stöd från den amerikanska befolkningen, måste nyckelorden vara hot om massförstörelsevapen och kopplingar till terrorism.

Bildt problematiserade i riksdagen den 16 april 2007 regeringen Perssons hållning till USA:s angreppskrig. Han talade där om att folkrättens regler ”gav utrymme för delvis olika tolkningar”. Bildt rörde sig i riktning mot USA:s och Storbritanniens folkrättsliga linje inför kriget, enligt vilken Iraks påstådda brott mot tidigare FN-resolutioner skulle ha gett tillräcklig grund för invasionen. Det är ingen ny hållning från Bildts sida (se t ex hans veckobrev 9 september och18 november 2002).

Bildt spelade i riksdagen på fallet Kosovo, där Sverige stödde de folkrättsstridiga Nato-bombningarna av dåvarande Jugoslavien. Hans menade att detta visade hur komplexa frågorna är och att regeringen och den socialdemokratiska oppositionen egentligen stod varandra nära.

Han konstaterade inledningsvis att det militära angreppet skedde utan ett uttryckligt mandat från FN:s säkerhetsråd. Under debatten kvalificerades detta glidande till att det inte förelåg något ”fullständigt folkrättsligt mandat”.

I en sorts sammanfattande kommentar menade han att vi från svensk utgångspunkt har all anledning att såväl hävda folkrättens grundläggande betydelse i de internationella relationerna ”som betydelsen av att denna utvecklas i ljuset såväl av utvecklingen som av de starkare krav vi i dag har på att kunna ingripa i vissa extrema situationer.”

Även om Bildt allmänt hävdade att hans grundläggande uppfattning var att konflikter skall lösas på folkrättens grund och inom de ramar som Förenta Nationernas stadga och institutioner anger, var den springande punkten att regeringen måste ha fria händer. Det gällde att föra en ”löpande diskussion i det konkreta fallet”, att vara medveten om att man befinner sig i en ”gråzon” och att vara beredd att ingripa i ”extremlägen”.

Så håller han öppet för en utrikespolitik som är följsam till nya interventioner och angrepp från stormakternas sida. Mot detta får man ställa regeringen Perssons ställningstagande och den hållning som bland annat Chirac och Schröder intog. Svängrummet har tillfälligt snävats in för en självständig, principiell utrikespolitik, men det är otvivelaktigt av bestående värde att invasionen av Irak kom att stämplas som det folkrättsstridiga angreppskrig det var.

Rolf Andersson är advokat i Stockholm