Självutnämnda förkämpar för Det Yttersta Goda inom rättsvårdande myndigheter, socialtjänst, ideella organisationer, kvinnorörelse och media – alls inga onda människor, tvärtom – förmår inte inse att de löper en oerhörd risk att gå över lik.

Nätverk för incestfundamentalister

Rättsröta och justitiemord är pedofilpanikens onda facit. Lådvis med undangömda bevis. Domstolstrots. En osannolik härva av moralpanik och falsk tillvitelse. Hannes Råstams ihärdiga journalistiska arbete med att avslöja rättsövergrepp för att slutligen fria incestdömde Bo Larsson är en kuslig berättelse om justitiemord och rättsröta som inte står 50-talets efter. Hur kunde det hända?

Av BJARNE MOELV

Råstam ger inget svar på den frågan. Det är väl inte heller hans uppgift. Den envise skitrakan har slutfört sitt uppdrag – och det på ett alldeles lysande sätt.

Men frågan kvarstår: Hur kunde det hända?

Nu talas om domstolarnas tillkortakommanden, och Justitiekanslern har tillsatt en utredning under ledning av professor Hans-Gunnar Axberger. Lovvärt – men uppdraget bör kompletteras. Där kan seriösa, icke politiskt korrekta medier spela stor roll.

Saken handlar ju i grund och botten om strukturer – tankesystem och handlingsmönster, med rötter i psykologutlåtanden och polisutredningar – som nu måste friläggas och på allvar diskuteras för att tragedierna inte ska repriseras i all oändlighet.

I början på 1980-talet kom en ung kriminalinspektör och sexualbrottsutredare från Eskilstuna i kontakt med nya idéer från USA. Snart befanns tiden mogen att introducera nytänkandet i Sverige. Gensvaret blev i det närmaste totalt. Det nya arbetssättet vid fall av sexualbrott mot barn fick namnet Eskilstunamodellen och innebar intimt samarbete mellan polis, socialtjänst, åklagare, barn- och vuxenpsykologer, läkare och frivårdsmyndighet. Som föregångskommun visade Eskilstuna förbluffande resultat: 68 procent av aktuella fall ledde till fällande dom – att jämföra med riksgenomsnittets 9 procent. Detta bidrog naturligtvis verksamt till att Eskilstunamodellen slog igenom på bred front.
Som pionjär och centralgestalt i den nya rörelsen skrev kriminalinspektören läromedel i förhörsteknik och utredningsmetodik vid fall av sexuella övergrepp mot barn, knöts till Polishögskolan för att leda kursverksamheten och bygga upp utbildningen för sexualbrottsutredare, undervisade befattningshavare inom socialtjänsten, fungerade som sakkunnig för Socialstyrelsens och Rädda Barnens räkning, anlitades som föredragshållare och personalutbildare och upprättade systematiskt ett tätt knutet nätverk i myndigheter, organisationer och media.

Men på tidigt 1990-tal, när de nya idéerna redan hunnit leda till ruskiga justitiemord i USA, började allt fler insiktsfulla bedömare också i Sverige ifrågasätta den praktiska tilllämpningen av Eskilstunamodellen: Falskeligen incestanklagade kunde ju, hade det visat sig, lätt bli försvarslösa offer för ett kusligt sampel mellan lättpåverkade, ibland mentalt störda barn och ungdomar och en ”välmenande” men perspektivlös vuxenvärld av lekmän och kvasiexpertis. Incestfundamentalisternas marknad. På senare tid har man också kunnat konstatera att Högsta domstolen i sviterna av pedofilpaniken under ett drygt decennium tvingats bevilja resning i mer än tio fall; från rättssäkerhetssynpunkt sett: ett anmärkningsvärt högt antal.

Vittnespsykologen, fil dr Astrid Holgerson fastslog 1995, vid Nordiskt tvärfackligt forum för rättssäkerhet i sexualbrottmål, att en lärobok av kriminalinspektören och initiativtagaren till Eskilstunamodellen ”kommit att underminera polis- och åklagarutbildningen och lett till att man i Sverige numera i stor omfattning finner ledande och manipulerande polisförhör rörande sexuella övergrepp, ofta tillkomna efter samråd med socialtjänsten och barnpsykiatrin. Poliser – och åklagare – får i specialkurser felaktig generell information om incest och sexuella övergrepp”. Liknande bedömningar har senare gjorts av bland andra professorn och akademiledamoten Knut Ahnlund.

Så sent som i fjol förklarade sig professor Leif G W Persson, Polishögskolan, bland annat i Tidskrift för Folkets Rättigheter övertygad om att kriminalinspektören ”bidragit till en mängd ytterst tveksamma domar i dessa ärenden”, det vill säga sexualbrottsutredningar.

Efter att ha lämnat polishögskolan är initiativtagaren till Eskilstunamodellen idag verksam som konsult och kolumnist, föreläsare vid tvärprofessionella konferenser och seminarier och ledande företrädare för ECPAT i Sverige.

Nätverket består – ja, tycks rent av ytterligare förgrena sig – inte minst inom rättsvårdande myndigheter, socialtjänst, ideella organisationer, kvinnorörelse och media. Alls inga onda människor, tvärtom. Dessa självutnämnda förkämpar för Det Yttersta Goda förmår bara inte inse att de löper en oerhörd risk att gå över lik.

Just därför är det så viktigt att nu bilda tvärpolitisk förnuftsfront mot opinionsstyrande känslosamhet, inte minst i medierna.

PS. Det sitter en person på varje sak, påpekade redan Strindberg. Så sant. Men på denna sak sitter ett mycket stort antal inte sällan högt uppsatta personer. För att inte onödigtvis dra uppmärksamhet från sakfrågorna, har jag därför valt att i detta sammanhang tillsvidare anonymisera kriminalinspektören, pionjär och initiativtagare till Eskilstunamodellen. DS

Bjarne Moelv är partipolitiskt obunden, fri skribent verksam i Eskilstuna

 

Privatspaning bakom åtalet mot Beltran

En ”privatspanare” spelade en central roll för åtalet mot Tito Beltran, enligt Britta Svensson i EXPRESSEN 12/1 2008:
– Hon berättade för mig i ett mejl att hon ”bedrev privatspaning” mot Tito Beltran. Hon var på jakt efter något han kunde fällas för, och hon visste att ”det länge gått ett rykte”. Så det var hon som den 13 mars förra året skickade in en polisanmälan mot Tito Beltran för våldtäkt på Maria Lundqvists barnflicka 1999. Denna soppa, som med perfekt avvägd förtrytsamhet redogjordes för i Ystads tingsrätt i går av Tito Beltrans advokat Tomas Nilsson, blir än värre av att privatspanaren Dahlström-Lannes närvarade vid det första polisförhöret med barnflickan och (”helt i strid med reglerna”) till och med fick ställa frågor till henne. Advokat Nilsson säger att han inte håller med sin klient om just ordet ”komplott”, men att det är ”ett medvetet agerande, ett dirigerande” av ”personer med en självpåtagen roll att sitta inne med sanningen” om Beltran.
Nu ska han bara åka dit.
Jag förmodar att det är för att både Thomas Bodström och Monica Dahlström-Lannes sitter i styrelsen för Ecpat, organisationen mot barnsexhandel, som den strängt upptagne före detta justitieministern kuskar fram och tillbaka till Ystad fyra gånger på tio dagar för att vara barnflickans målsägarbiträde.
– Om Beltran visar sig vara skyldig till våldtäkt har förstås ”konspiratörerna” gjort samhället en tjänst genom att sätta fast en brottsling, trots de tvivelaktiga inslagen. Men om de rättsliga instanserna kommer fram till att han är oskyldig, då blir det jätteskandal – och jätteskadestånd till Tito Beltran för tiden han suttit häktad. Och förmodligen stopp ett bra tag för alla som vill ”privatspana” på hans sexliv.

EG

TfFR 2-4/2007