Framförallt när det gäller ett inbördeskrig där motståndsmän behärskar delar av statens territorium har en främmande stat inte rätt att acceptera en inbjudan till intervention, hävdade Ove Bring 1992 – till skillnad från i dag.

Inbjudan till intervention

Folkrättsprofessorn Ove Bring vid Försvarshögskolan anser inte att Aghanistan är ockuperat av USA och dess allierade och anser att de har en legitim grund för sin närvaro i landet (Afghanistan.nu nr 3/2007):
”Den amerikansk-brittiska interventionen 2001 var folkrättsligt legitim, den hade stöd i två säkerhetsresolutioner efter 9.11 som talade om självförsvar mot internationell terrorism.

Av LARS GUNNAR LILJESTRAND

Tidsmässigt var denna rättsgrund emellertid begränsad till den tid  som behövdes för att besegra taliban-Al Qaida. Den militära närvaro som därefter följde behövde en ny rättsgrund. Vi är nu framme vid Bonn-processen december 2001.

Säkerhetsrådsresolutionen 1386 den 20 december gav den kommande interimsregeringen i Kabul legitimitet och erkännande. Denna regering tillträdde den 22 december och hade från och med den dagen , genom statssamfundets/FN:s legitimering, kapacitet att ge samtycke till den amerikansk-brittiska närvaron. Karzais regering har också möjlighet att när som helst dra tillbaka detta samtycke.”
Bring säger  först att självförsvar mot internationell terrorism måste vara en tidsbegränsad aktion ( den skall också stå i proportion mot det angrepp USA utsatts för men det tar inte Bring upp här. Han säger besegra ”taliban-Al Qaida” vilket kan öppna för vilka våldsåtgärder som helst). Som steg två menar han att USA ”behövde en ny rättsgrund” när tiden för våld i självförsvar gått ut. Lösningen på det var ”Bonn-processen” i december 2001 som gav interimsregeringen i Kabul ”legitimitet och erkännande”.
Den regeringen kontrollerade dock inte landets territorium och hade en från USA importerad ledare, Karzai. Det som alltså framställs som folkrättsligt och legitimt är snarare en riggad process där USA lyckades få med sig Säkerhetsrådet på ett erkännande för att sedan kunna ta det slutliga steg tre.
Det tredje steget var att den nu ”legitima och erkända” regeringen i Kabul bjöd in USA och dess allierade att delta på ena sidan i ett inbördeskrig.  Bring säger om det att Kabulregeringen hade ”kapacitet att ge samtycke till den amerikansk-brittiska närvaron.”

Om man bortser från det slingriga i resonemanget kring hur Kabulregeringen kom till och hur den fick sin legitimering är det viktigt att förstå om regeringen har folkrätten på sin sida då den bjuder in utländska makter att delta i ett pågående inbördeskrig.

Det utförligaste svaret på den frågan får man om man går till Brings egen bok ”FN-stadgans folkrätt” (Norstedt Juridik, 1992). Där finns ett helt kapitel, Inbjudan till intervention,  vars centrala del förtjänar att citeras då det är en föredömligt klar och lärorik  framställning :

"Militära aktiviteter på annan stats territorium kan i princip legitimeras genom samtycke från staten ifråga. Detta gäller i händelse av kollektivt självförsvar vid väpnat angrepp och det kan också sägas gälla i andra situationer. En regerings samtycke  till utländsk militär närvaro skulle då också utgöra ett undantag från principen om icke-inblandning, eller kanske mer adekvat uttryckt, en sådan accepterad främmande närvaro skulle aldrig kunna betecknas som folkrättstridig inblandning.

Detta är emellertid en förenklad och väl schematisk beskrivning. I själva verket måste varje militär närvaro/aktivitet på annan stats territorium prövas i förhållande till folkrättsliga standards som täcker in mer än enbart en sittande regerings intressen.

Utgångspunkten är att varje regering som har faktisk kontroll över statens territorium och administration (men inte nödvändigtvis total kontroll) är behörig att tala för staten ifråga i det internationella umgänget. Denna s k effektivitetsprincip stöds av modern statspraxis.

Tonvikten på faktisk kontroll gör att frågan huruvida regeringen är demokratisk eller inte blir av underordnad betydelse. Praxis utvisar också att en regering som en gång etablerat kontroll över en stats territorium, accepteras som statens företrädare även efter det att den partiellt förlorat denna kontroll, så länge som inte någon annan persongrupp framstår som regering. FN, som baserar sina fredsbevarande operationer på samtycken från ledare som inte haft kontroll över hela territoriet , exempelvis Kasavubu och Lumumba i Kongo 1960 (ONUC), eller preseident Sarkis i Libanon 1978 (UNIFIL). Frågan om den inbjudande regeringens representativitet är dock inte irrelevant i samband med en bedömning av en interventions laglighet. Den ’folkrättsliga lackmustest’ som måste göras och som är av avgörande betydelse har nämligen som utgångspunkt principen om folkens självbestämmanderätt. En regim som utmanar den egna befolkningen och som just därför behöver hjälp skall inte stödjas utifrån.

Den sittande regeringen må författningsrättsligt ha möjlighet att kalla på främmande trupp för att lösa interna politiska problem, men folkrättsligt kan inte en främmande stat acceptera en inbjudan till intervention om man därmed kommer att gripa in i eller hindra en intern politisk utvecklingsprocess.
Är det exempelvis fråga om en rent polisiär hjälpaktion för att komma tillrätta med ett upplopp, så är interventionen rättsenlig så länge de oroligheter som föranlett den inte övergått i ett regelrätt inbördeskrig. Så fort det utbrutit ett inbördeskrig vars utgång är oviss, innebär emellertid varje bistånd åt ena eller andra sidan en faktisk eller potentiell styrning av utvecklingen i landet och därmed också ett brott mot principen i FN-stadgans artikel 1(2) att folken skall få avgöra sina egna öden. Om en intervention således är riktad mot politiska krafter som konkurrerar med den sittande regeringen, så kan ju enbart det faktum att det ansetts nödvändigt att begära utländsk hjälp tyda på att frånvaron av sådan hjälp skulle öppna dörren för en alternativ politisk utveckling. Framför-allt gäller detta i ett inbördeskrig där motståndsmännen behärskar delar av statens territorium. I dessa fall har således en främmande stat inte rätt att acceptera en inbjudan till intervention.”

Folkrättsprofessorn Bring var således 1992 solklar på frågan om intervention. Folkrättsprofessorn Bring av årgång 2007 nämner inte det som  är uppenbart, att USA:s militära närvaro i Afghanistan saknar folkrättslig grund. Det handlar om militära styrkor som sätts in på ena sidan i en inbördes konflikt. När Bring enbart talar om Kabulregeringens ”kapacitet” att bjuda in har han struntat i sitt  ”folkrättsliga lackmustest”.  Istället verkat han ha satt på sig skygglappar som utestänger allt utom stormakternas version av kriget. 

TfFR 2-4/2007