Sverige kan på rättslig grund fördröja eller stoppa gasledningsprojektet. Möjligheten att vägra tillstånd till uppförande av kompressorstationen skulle bli ödesdiger för projektet och utsikterna att vinna en internationell rättslig tvist verkar goda.

Gasledningen i Östersjön

Det rysk-tyska konsortium som planerar att lägga ut en gasledning i den svenska ekonomiska zonen i Östersjön har nu inkommit med sin ansökan till den svenska regeringen. Efter erforderlig beredning skall regeringen antingen lämna eller vägra sitt tillstånd till företaget. Mycken diskussion har redan ägt rum om hur regeringen skall ställa sig i frågan. Det kan vara på sin plats att titta på vilka regler som nu skall tillämpas.

Av PER ÅBERG

Till att börja med bör uppmärksammas att den ansökande parten är ett schweiziskt bolag, Nord Stream AG, som är inkorporerat i den schweiziska kantonen Zug. Bolaget ägs av det ryska gasföretaget Gazprom (51 procent) och tyska BASF och E.ON (24,5 procent var). FN:s havsrättskonvention reglerar rätten att lägga ut undervattenskablar och rörledningar i en kuststats ekonomiska zon. Konventionen ger i princip alla stater rätt att göra detta. Dessutom existerar en sedvanerättslig frihet på området, vilken kan åberopas även av stater som inte är anslutna till havsrättskonventionen. Schweiz och Nord Stream AG har därför en folkrättslig erkänd rättighet i detta avseende. Denna rättighet är dock underkastad vissa inskränkningar.
Kuststaten har enligt havsrättskonventionen rätt att förse ett tillstånd för utläggande av utländska rörledningar i den ekonomiska zonen med villkor. Dessa villkor måste ha ett direkt samband med kuststatens forskning om och utvinning av naturtillgångar på och under havsbotten, och/eller med skyddet av den marina miljön. Kuststaten kan på detta sätt bland annat bestämma rörledningarnas sträckning.
Sökanden har en rättslig skyldighet att göra en miljökonsekvensbeskrivning (MKB) av projektets effekter på miljön. Denna skyldighet följer av konventionen om miljökonsekvensbeskrivningar i ett gränsöverskridande sammanhang (Esbokonventionen från 1992). En MKB skall innehålla en noggrann beskrivning av projektets eventuella risker för miljön, och även en bedömning av olika alternativ till det föreslagna projektet. Den svenska regeringen har förklarat att den MKB som företaget lämnat tillsammans med sin tillståndsansökan är ofullständig och förelagt Nord Stream att komplettera den på väsentliga punkter. När kompletteringen gjorts kommer ansökan att granskas enligt svensk lag, vilket motsvarar EU:s och Esbo- konventionens krav. En sådan granskning kan leda till att Sverige avslår ansökan på grund av de miljörisker som projektet medför eller på grund av att andra alternativ inte har utretts tillräckligt.
Nord Stream har även planerat att bygga en flytande kompressorstation i form av en plattform i Sveriges ekonomiska zon, nordost om Gotland. Sverige har enligt havsrättskonventionen exklusiv rätt att uppföra konstgjorda öar, anläggningar och plattformar i sin ekonomiska zon. Det innebär att Sverige i princip utan motivering kan avslå en ansökan om tillstånd för uppförande av en plattform. Utan en kompressorstation i den svenska ekonomiska zonen blir genomförandet av projektet troligen tekniskt sett mycket svårt, om inte omöjligt.
Vad kan då företaget och staterna Schweiz, Ryssland och Tyskland göra i händelse av ett eventuellt avslag? Företaget skulle kunna hävda att ett svenskt avslag strider mot EU-rätten eller mot Sveriges folkrättsliga förpliktelser gentemot Schweiz. Det skulle då kunna vända sig till EU-kommissionen men måste för att få framgång där visa att den svenska bedömningen inte är förenlig med miljökonsekvensbedömningsdirektivet. Företaget kan också vända sig till den schweiziska regeringen och begära diplomatiskt-juridiskt bistånd, som en stat enligt folkrätten har rätt att ge sina medborgare i tvister med andra länder. Det är endast det land där ett företag är registrerat, alltså i detta fall Schweiz (och inte Ryssland eller Tyskland), som har rätt att ge bolaget diplomatiskt skydd och föra dess talan i tvister med andra stater. Om Schweiz engagerar sig i saken, vilket inte förefaller alltför troligt, lyfts ärendet upp på en mellanstatlig nivå mellan staterna Schweiz och Sverige. Schweiz kan då ta över ärendet och försöka tillvarata företagets intressen antingen genom diplomatiska förhandlingar med Sverige eller genom ett rättsligt avgörande av till exempel Internationella domstolen i Haag.
Det är svårt att förutse utfallet av en internationell rättslig tvist. Det är särskilt svårt att förutsäga hur avvägningen mellan rätten att lägga ut undervattensrörledningar och skyddet av den marina miljön, såsom den har kommit till uttryck i havsrättskonventionen, kommer att bedömas, eftersom denna fråga inte hittills varit föremål för en internationell rättslig prövning.
Det är uppenbart att Sverige på rättslig grund skulle kunna fördröja eller rent av stoppa detta projekt. Särskilt möjligheten att vägra tillstånd till uppförandet av kompressorstationen skulle kunna bli ödesdiger för projektet. Utsikterna att vinna en internationell rättslig tvist verkar inte dåliga. Men i slutändan är det ju ett politiskt, och inte juridiskt, beslut som förestår, där ett svenskt nej till gasledningsprojektet sannolikt kommer att få både politiska och ekonomiska konsekvenser.
Ansökningsärendet kommer uppenbarligen inte att beredas på utrikesdepartementet utan på miljödepartementet. Vad detta kommer att innebära för ställningstagandet är osäkert. Man kan tänka sig att om miljöaspekterna tillåts få en avgörande inverkan kommer miljödepartementets förslag att bli svårsmält för UD och regeringen, som i så fall har att välja mellan att gå emot Sveriges uttalade miljöintressen och att konfrontera stormakterna. Hur stor är sannolikheten att regeringen skall utmana de stormaktsintressen som redan har investerat mycket i projektet? Genom att begära en komplettering av miljökonsekvensbeskrivningen har regeringen vunnit tid. Problemet kommer dock knappast att försvinna.

Per Åberg är verksam på advokatbyrå i Uppsala.

TfFR 2-4/2007