På socialdemokratiska bloggar har under januari 2008 publicerats flera inlägg om Kosovo. Debatt är nog inte rätt ord. De flesta skriver personinriktade angrepp på Bengt Silfverstrand och Christer Lundgrens artikel är svar från Jugoslavienkommittén. Länkar återges i slutet av artikeln.

Ett försvar för freden

Adrian Kaba är entusiastisk över den senaste tidens utveckling i Kosovo, eller Kosova, som han skriver. Det har han naturligtvis rätt att vara. Men istället för att redovisa skälen för detta ställningstagande angriper han oprovocerat Bengt Silfverstrand och Jugoslavienkommittén. Jashar Berisha hänger på med ytterligare inlägg i samma ärende.

Av CHRISTER LUNDGREN

Gemensamt för Adrian Kaba och Jashar Berisha – förutom deras eventuella anknytning till etniskt nationalistiska grupper i det forna Jugoslavien – är deras starka entusiasm för USA:s och Natos intervention i regionen.
Jugoslavienkommittén bildades som en fortsättning på kampanjen ”Stoppa bombningarna nu”. Vår ståndpunkt är den motsatta. Kommittén baserar sitt ställningstagande på folkrätten, försvarar fredlig samexistens och är klar motståndare till (den fortgående) krigspolitiken, som har förödande följder för folken i regionen. Vi anser det viktigt att inte dras med i den nationalistiska hetspropaganda som söndrar folken i det forna Jugoslavien. Istället vill vi verka för nationell försoning, samlevnad och enigt motstånd mot stormakternas intriger.
Bakgrunden till kriget 1999 var att maktbalansen i Europa hade förändrats efter Sovjetunionens sammanbrott 1990. Denna situation utnyttjades av det återförenade Tyskland och av USA för krassa realpolitiska syften, som inte alls har med de berörda folkens väl att göra. Tyskland fullföljde den stormaktspolitik som kännetecknat Hitlertyskland – att splittra upp Jugoslavien – och pressade EU till att (motvilligt) ge sitt stöd.
För USA gällde det att bevara militäralliansen Nato och ge den nya, offensiva uppgifter efter att Warszawapakten, det angivna skälet för dess existens, hade upplösts. USA ville avskaffa FN-stadgans grundläggande princip om icke-inblandning och respekt för alla staters suveräna jämlikhet, territoriella integritet och politiska oberoende. Istället ville man att mer upplysta (och militärt starkare) makter skulle ha rätt att blanda sig i andra staters angelägenheter och gå till krig mot så kallade ”skurkstater”.
Jugoslavien blev försöksområde för de följande invasionerna av Afghanistan och Irak och för framtida amerikanska krig mot andra länder.
Kosovo är en bricka i detta globala maktspel. USA har från början stött den extrema albanska nationalistiska ståndpunkten och arrangerat två omgångar av fullständigt fejkade ”förhandlingar” med maktspråk och ultimatum till Serbien. Just så agerade på sin tid Hitlertyskland mot Jugoslavien.
Den första förhandlingsomgången ägde rum i Rambouillet och ledde till Natos bombning 1999 av Serbien och ockupation av Kosovo. Den andra omgången ägde rum 2007 och följden blir sannolikt en kanske mer dämpad men långvarig och oförutsägbar konflikt.
FN:s säkerhetsråds resolution 1244, som avslutade kriget 1999, är den existerande grunden för Kosovos legala status. Resolutionen bekräftade alla medlemsstaters förpliktelse att värna om Jugoslaviens suveränitet och territoriell integritet. Serbien är idag det dåvarande Jugoslaviens efterföljarstat. Resolutionen talar inte om oberoende för Kosovo, utan om ”väsentlig autonomi och meningsfull självadministration” – vilket är vad Serbien har gått med på och föreslagit. Vad har Serbien gjort efter 1999 som motiverar avsteg från detta folkrättsliga dokument?
Adrian Kaba talar om ”fred och självständighet”. Men Kosovo kan inte garantera fred för sina nationella minoriteter och sina grannländer. En ensidig självständighetsförklaring skulle med största sannolikhet leda till förföljelse och fördrivning av den serbiska minoriteten, förstörelse av de värdefulla medeltida klostren i Decani, Gracanica, Pec och många andra samt fortsatta strider med Serbien och Makedonien.
Och vad betyder självständighet när det verkliga maktcentret är USA:s jättelika militärbas Camp Bondsteel, byggd utan tillstånd från någon omedelbart efter att Nato ockuperade territoriet i juni 1999, och när ekonomin är nästan helt beroende av penningsändningar från emigranter till sina familjer, internationell hjälp (inklusive saudiarabiska moskébyggen), och blomstrande brottslig verksamhet (särskilt knark- och sexhandel).
Om denna konflikt idag förefaller olöslig, beror det inte på Serbiens eller Rysslands hållning (och givetvis inte på Bengt Silfverstrand eller Jugoslavienkommittén), utan på att USA och västmakterna från början har stött en extremistisk och oförsonlig albansk nationalism, motsatt sig en fredlig förhandlingslösning och avsiktligt drivit konfrontationen till sin spets. Det är en hållning som aldrig kan leda till fred och försoning mellan folken på Balkan.

Christer Lundgren är styrelsemedlem i Jugoslavienkommittén.

Länkar:
http://www.s-info.se/page/blogg.asp?id=1232&blogg=20650
http://intressant.se/i/162j/bengt-silverstrand-och-fd-jugoslavien
Bengts Silfverstrands svar: http://www.s-info.se/page/blogg.asp?id=1427&blogg=20670
Svaret av Christer Lundgren från Jugoslavienkommittén:
http://www.s-info.se/page/blogg.asp?id=1427&blogg=20922

TfFR 2-4/2007