På socialdemokratiska bloggar har under januari
2008 publicerats flera inlägg om Kosovo. Debatt är nog inte
rätt ord. De flesta skriver personinriktade angrepp på Bengt
Silfverstrand och Christer Lundgrens artikel är svar från Jugoslavienkommittén.
Länkar återges i slutet av artikeln.
Ett försvar för freden
Adrian Kaba är entusiastisk över den senaste tidens utveckling
i Kosovo, eller Kosova, som han skriver. Det har han naturligtvis rätt
att vara. Men istället för att redovisa skälen för
detta ställningstagande angriper han oprovocerat Bengt Silfverstrand
och Jugoslavienkommittén. Jashar Berisha hänger på med
ytterligare inlägg i samma ärende.
Av CHRISTER LUNDGREN
Gemensamt för Adrian Kaba och Jashar Berisha – förutom
deras eventuella anknytning till etniskt nationalistiska grupper i det
forna Jugoslavien – är deras starka entusiasm för USA:s
och Natos intervention i regionen.
Jugoslavienkommittén bildades som en fortsättning på
kampanjen ”Stoppa bombningarna nu”. Vår ståndpunkt
är den motsatta. Kommittén baserar sitt ställningstagande
på folkrätten, försvarar fredlig samexistens och är
klar motståndare till (den fortgående) krigspolitiken, som
har förödande följder för folken i regionen. Vi anser
det viktigt att inte dras med i den nationalistiska hetspropaganda som
söndrar folken i det forna Jugoslavien. Istället vill vi verka
för nationell försoning, samlevnad och enigt motstånd
mot stormakternas intriger.
Bakgrunden till kriget 1999 var att maktbalansen i Europa hade förändrats
efter Sovjetunionens sammanbrott 1990. Denna situation utnyttjades av
det återförenade Tyskland och av USA för krassa realpolitiska
syften, som inte alls har med de berörda folkens väl att göra.
Tyskland fullföljde den stormaktspolitik som kännetecknat Hitlertyskland
– att splittra upp Jugoslavien – och pressade EU till att
(motvilligt) ge sitt stöd.
För USA gällde det att bevara militäralliansen Nato och
ge den nya, offensiva uppgifter efter att Warszawapakten, det angivna
skälet för dess existens, hade upplösts. USA ville avskaffa
FN-stadgans grundläggande princip om icke-inblandning och respekt
för alla staters suveräna jämlikhet, territoriella integritet
och politiska oberoende. Istället ville man att mer upplysta (och
militärt starkare) makter skulle ha rätt att blanda sig i andra
staters angelägenheter och gå till krig mot så kallade
”skurkstater”.
Jugoslavien blev försöksområde för de följande
invasionerna av Afghanistan och Irak och för framtida amerikanska
krig mot andra länder.
Kosovo är en bricka i detta globala maktspel. USA har från
början stött den extrema albanska nationalistiska ståndpunkten
och arrangerat två omgångar av fullständigt fejkade ”förhandlingar”
med maktspråk och ultimatum till Serbien. Just så agerade
på sin tid Hitlertyskland mot Jugoslavien.
Den första förhandlingsomgången ägde rum i Rambouillet
och ledde till Natos bombning 1999 av Serbien och ockupation av Kosovo.
Den andra omgången ägde rum 2007 och följden blir sannolikt
en kanske mer dämpad men långvarig och oförutsägbar
konflikt.
FN:s säkerhetsråds resolution 1244, som avslutade kriget 1999,
är den existerande grunden för Kosovos legala status. Resolutionen
bekräftade alla medlemsstaters förpliktelse att värna om
Jugoslaviens suveränitet och territoriell integritet. Serbien är
idag det dåvarande Jugoslaviens efterföljarstat. Resolutionen
talar inte om oberoende för Kosovo, utan om ”väsentlig
autonomi och meningsfull självadministration” – vilket
är vad Serbien har gått med på och föreslagit. Vad
har Serbien gjort efter 1999 som motiverar avsteg från detta folkrättsliga
dokument?
Adrian Kaba talar om ”fred och självständighet”.
Men Kosovo kan inte garantera fred för sina nationella minoriteter
och sina grannländer. En ensidig självständighetsförklaring
skulle med största sannolikhet leda till förföljelse och
fördrivning av den serbiska minoriteten, förstörelse av
de värdefulla medeltida klostren i Decani, Gracanica, Pec och många
andra samt fortsatta strider med Serbien och Makedonien.
Och vad betyder självständighet när det verkliga maktcentret
är USA:s jättelika militärbas Camp Bondsteel, byggd utan
tillstånd från någon omedelbart efter att Nato ockuperade
territoriet i juni 1999, och när ekonomin är nästan helt
beroende av penningsändningar från emigranter till sina familjer,
internationell hjälp (inklusive saudiarabiska moskébyggen),
och blomstrande brottslig verksamhet (särskilt knark- och sexhandel).
Om denna konflikt idag förefaller olöslig, beror det inte på
Serbiens eller Rysslands hållning (och givetvis inte på Bengt
Silfverstrand eller Jugoslavienkommittén), utan på att USA
och västmakterna från början har stött en extremistisk
och oförsonlig albansk nationalism, motsatt sig en fredlig förhandlingslösning
och avsiktligt drivit konfrontationen till sin spets. Det är en hållning
som aldrig kan leda till fred och försoning mellan folken på
Balkan.
Christer Lundgren är styrelsemedlem i Jugoslavienkommittén.
Länkar:
http://www.s-info.se/page/blogg.asp?id=1232&blogg=20650
http://intressant.se/i/162j/bengt-silverstrand-och-fd-jugoslavien
Bengts Silfverstrands svar:
http://www.s-info.se/page/blogg.asp?id=1427&blogg=20670
Svaret av Christer Lundgren från Jugoslavienkommittén:
http://www.s-info.se/page/blogg.asp?id=1427&blogg=20922
TfFR 2-4/2007
|