Det tyska förslaget inom EU kommer att skapa mycket svåra problem vid gränsdragning mellan åsiktsfrihet, dumhet och brottslighet. Historien är full av inkvisitoriska ingripanden mot hädelse, kätteri, majestätsbrott och ”förtal av staten”.

”Tysk sanning” om Förintelsen

Under Tysklands innevarande ordförande-period i EU avser man att lägga fram förslag om att det skall bli straffbart i hela EU att förneka Förintelsen och andra folkmord.
Exakt vad detta skulle innebära är oklart. Olika versioner av förslaget har läckt till media. Huvudtanken är dock att det tyska förbudet mot att offentligen förneka nazisternas folkmord skall utsträckas till att gälla i hela EU.

Av THURE JADESTIG

Även förnekande av krigsförbrytelser och brott mot mänskligheten har föreslagits bli straffbara. Tidvis har det varit tal om att även förbjuda bärandet av nazistiska och fascistiska symboler inom EU.
Förslaget kommer att vålla betydande problem. För det första är det oklart vilka folkmord som skall vara förbjudna att förneka. Man kan förmoda att tidigare östblocksländer kommer att vilja få med Stalins utrotningar av stora grupper. Om turkarnas övergrepp mot armenierna under första världskriget tas med blir det svårt att fortsätta Turkiets medlemsförhandlingar med EU. Ifall hela Mellanösternproblematiken skall beröras blir rättsläget mycket svårt. I så fall riskerar man att få en förbudslista som måste korrigeras dagligen med hänsyn till de politiska och diplomatiska konjunkturerna. Gränsdragningsproblemen blir absurda.
Även utrikesminister Carl Bildt bör vara uppmärksam på frågan om vad som skall räknas som folkmord. Till skillnad från en rad allianskolleger vill Bildt nämligen inte kalla övergreppen i Darfur för ”folkmord”.
Det tyska förslaget kommer att skapa mycket svåra problem vid gränsdragning mellan åsiktsfrihet, dumhet och brottslighet. Att förneka folkmord och andra systematiska övergrepp är kränkande för de berörda grupperna. Det är lögnaktigt och dumt. Men det bör inte vara straffbart.
Uppenbarligen tror inte tyskarna på sin egen förmåga att skildra utrotningarna så att alla inser vad som verkligen hänt. Man har tröttnat på pedagogik, upplysning och diskussion. Nu är det förbud och straffhot som skall gälla - även för andra länder. Det blir en politisk och juridisk kvalitetskontroll av sanningar om historiska förlopp.
Ett sådant folkrättsligt grundat förbud mot vissa yttranden inför en ny princip som strider mot grundläggande folkrättsliga principer om skydd för yttrandefrihet. Med stöd av en sådan ny princip kan man förbjuda i stort sett vilka kritiska yttranden som helst. Historien är full av inkvisitoriska ingripanden mot hädelse, kätteri, majestätsbrott, ”förtal av staten”, avvikande världsbilder och så vidare.
Internets utbyggnad har gjort det allt svårare att upprätthålla nationella förbud mot yttranden och åsikter. Den grundlagsskyddade yttrandefriheten i USA gör att man på hemsidor där kan publicera mycket som i Sverige skulle falla under hets mot folkgrupp. Ett förbud m1ot förnekande av Förintelsen inom EU riskerar därför att få ringa praktisk betydelse.
Förslaget ställer även till problem för filosoferna. Ty det finns filosofiska riktningar som ifrågasätter möjligheterna till en enda ”sann” kunskap, att man verkligen kan veta ”säkert”. Om det tyska förslaget blir EU-lag kommer filosoferna att tvingas skriva i en fotnot ”Dock vet man säkert att Förintelsen och folkmorden i X… har inträffat”. Hur de skall komma runt den svårigheten återstår att se.
Det tyska förslaget måste avvisas. Dessutom måste alla EU-intresserade nu diskutera frågan om EU, som egentligen är en handelsunion, verkligen skall hålla på med straffrätt över huvud taget.
Tyskarna borde också reflektera över vad deras förslag säger om deras tilltro till sanningen. Ty det kan till slut bli så att begreppet ”tysk sanning” blir lika med en officiellt fastslagen sanning som det är straffbart att ifrågasätta eller förneka.

TfFR 1/2007 maj 2007