Vi skulle behöva en Roosevelt idag. Han hade inget sinne för att av- och tillsätta regeringar och för klassisk imperiepolitik – om det sedan gäller att sprida demokratins värderingar eller den kristna religionens välsignelser.

Frihet

Historikern Anatol Lieven påminde i början av året (Financial Times 26/1 2007) om president Franklin Roosevelts fyra friheter: yttrandefrihet, religionsfrihet, frihet från svält, frihet från fruktan.
Året var 1941. Förenta staterna hade just gått in i kriget mot de japanska och nazityska angriparmakterna. Det är då Franklin Roosevelt gör det kanske viktigaste uttalande som någon amerikansk president har gjort under 1900-talet.

Av ANDERS BJÖRNSSON

Men en frihet, konstaterade Anatol Lieven, underlät Roosevelt att nämna: friheten att välja sin regering, den allmänna och lika rösträtten.

Inte var det heller så underligt, och förmodligen var det alldeles medvetet. En majoritet av tyskar i Weimarrepubliken hade i fria val röstat på partier som släppte fram Hitler till makten. Och Hitler satte fruktan i system, genom krig och folkomflyttningar. Han satte judar, romer och slaver på svältkost. Han brände synagogor och satte politiska meningsmotståndare i koncentrationsläger. Hade han ordnat fria och allmänna val, så hade han med visshet fått flertalets röster – mellan åtti och nitti procent enligt opinionsundersökningar – ända fram till undergången. Hitlertyskland var, med historikern Götz Alys ord, en diktatur som en majoritet av tyskar anslöt sig till. Val blev i det läget överflödiga.

Rösträtten – det vill säga friheten att välja vem som ska styra eller förtrycka en – likställs ofta med demokrati. Israel ansågs länge på den grunden, att regimen kan avsättas i allmänna och fria val, vara Mellanösterns enda demokrati. När Hamas avsatte den tidigare palestinska regeringen genom val, som Sveriges nuvarande utrikesminister Carl Bildt ansett vara rättvisa och rentav mönstergilla, slutade det pratet. USA:s illegala äventyr i Irak motiverades också med att landet skulle få en folkvald regering – det vill säga efter det att det krystade argumentet om Iraks innehav av massförstörelsevapen hade försvunnit ur bilden. Men val under ockupation – i Irak eller i Afghanistan – är som val till internrådet på ett fängelse. Val i Tyskland under Hitler hade varit en chimär, även om de hade speglat opinionsmässiga realiteter, eftersom Hitler och hans gäng hade satt alla medborgerliga rättigheter och all civil anständighet ur spel.

Och det är precis detta som Förenta staternas ”krig mot terrorn” tenderar att göra, varhelst det dyker upp. Det är precis det som världssamfundet ägnar sig åt när det ger sig in i, eller godkänner, militära interventioner – för att ersätta the bad guys med the good guys. Det är faktiskt också precis den risken som den svenska statsledningen utsätter befolkningen i Sverige och andra länder för, när den utrustar snabbinsatsstyrkor som ska kunna sättas in på främmande territorium för att sprida demokrati av västerländskt märke där. Den svenska insatsarmén, utrustad med frivillig trupp, blir en krigsherre bland krigsherrar. Och i Sverige, på hemmaplan, skärps övervakningen av medborgare; förbereds inskränkningar i skyddet av det tryckta ordet, för att vara EU till lags; pågår kampanjer mot slöjan – och på senare tid mot korset, i den kämpande ateismens namn – men ännu inte mot kippan. Vi måste lära oss att frukta islamismen som vår tids ondska, anser alarmisterna.

Vårt sätt att av- och tillsätta regeringar ska – återigen – bli mönsterbildande för världen. Och det tycks få kosta vad det vill. Ockupation av Irak. Aggression mot Iran. Inbördeskrig i Afghanistan. Murbygge runt fattiga palestinska enklaver. Det är klassisk imperiepolitik – om det sedan gäller att sprida demokratins värderingar eller den kristna religionens välsignelser. Franklin Roosevelt hade inget sinne för detta. Han kunde samarbeta också med demokratins fiender – som Stalins Sovjetunionen – för att undanröja det akuta hotet mot mänsklig värdighet. Jag menar att vi skulle behöva en Roosevelt idag. Varför har han blivit så bortglömd? Och varför lyssnar vi så andäktigt till dem som angriper utan att själva vara angripna? Varför ser vi ned på dem som försvarar sig, med de medel som står till buds?

Friheten är hotad, också i den demokratiska delen av världen, nämligen. Där finns länder som sätter människor i fängelse för åsikters skull. Där finns regeringar som sätter folk i läger, utan brottsanklagelser. Där finns stater som torterar, som praktiserar dödsstraff, som bedriver apartheid, åtskillnad mellan raser. Kampen för frihet, i Roosevelts mening, måste därför också riktas mot de demokratiska systemen – hur mycket rättighets- och rösträttsretorik de än omger sig med. Det borde ställas högre krav på demokratier än på andra system. Den som står för en god sak skulle inte behöva tvinga den på andra. Då komprometteras den. Också majoriteter kan komprometteras. Det var en av 1900-talets många tragiska lärdomar. Den upprepas dagligen.

TfFR 1/2007