På något sätt är det budskap som sprids att afrikanen upphör att vara barbarisk när hans övergrepp anstiftats och understötts eller han själv är godkänd eller tolererad av Europa och Amerika.

”Makt utan nåd är en förbannelse”

John Hope Franklin, afrikansk-amerikansk historiker

 

Ett skålpund kött*), men i vems intresse?

Om det någonsin funnits en tid att tala uppriktigt som afrikaner, så är det nu. Jag tänker också göra det i denna spalt. Låt mig bara först upprepa från förra månadens spalt (New African april 2006: ”Sackcloth and ashes” – red. TfFR) att jag inte bryr mig om vilken afrikan som må ställas inför rätta för påstådda brott mot mänskligheten, förutsatt att han ställs inför rätta i Afrika. Det jag inte kan uthärda är den regim av selektiv rättvisa som pådyvlas Afrika av det så kallade ”världssamfundet” (ett annat smart ord för Euro-Amerika).

Av BAFFOUR ANKOMAH

Det var som om jag visste att sagan om Charles Taylor var på gång! Efter påtryckningar från ”världssamfundet” begär Liberia att Nigeria ska utlämna Taylor till FN:s Särskilda domstol i Sierra Leone, trots den uppgörelse som samma ”världssamfund” gav honom 2003, bara för att inse att rättegången mot Taylor skulle kunna störa freden inte bara i Sierra Leone och Liberia utan i hela den västafrikanska subregionen och att han därför måste flyttas till Haag, där holländarna inte skulle ta emot honom om inte en del andra länder lovade att hysa in honom som fånge om (eller är det när?) han befinnes skyldig. Vid pressläggningen hade inget land anmält sig och farsen fortsatte!

Visste inte Euro-Amerika att Liberia, som just avslutat ett bittert rebellkrig och ett presidentval, behövde en period av lugn och försoning och först därefter, om det var nödvändigt, borde ta på sig splittrande frågor som rättegången mot Taylor? För det första så har inte Taylor åtalats för någon gärning som begåtts i själva Liberia. Man ska väl inte besvära ett redan besvärat land?

Svaret är två-förlängt: (1) Euro-Amerika saknar respekt inför Afrika, inför vad vi är känsliga för och inför våra nationella intressen, och (2) vi afrikaner låter dem behandla oss som barn. Vad är med oss afrikaner? Till och med Afrikanska unionen (AU) som hjälpte till att medla den överenskommelse om åtalsimmunitet som gjorde att Taylor skickades i exil i augusti 2003 är nu tyst. Säg något, AU, säg något! Afrika väntar på att få höra Din ljuvliga röst. Visa lite ledarskap!
Kanske måste vi avslöja propagandan för vad den är. Det som sker har inget att göra med att Euro-Amerika vill att rättvisa ska skipas för att afrikaner har blivit offer för någonting. Om det vore det, skulle det finnas FN-domstolar inte bara för Sierra Leone eller Rwanda, det skulle också finnas FN-domstolar för Liberia, Elfenbenskusten, Demokratiska Republiken Kongo, Angola, Namibia, Sydafrika, Zimbabwe, Mozambique, Sudan och många fler länder för övrigt.
Det som sker är att huvudsakligen USA (och som vanligt med Storbritannien i släptåg) försöker göra upp en ”personlig” räkning med Charles Taylor och detta har av globala PR-skäl framställts som en fråga om ”krigsförbrytelser”. Men de lurar bara de enfaldiga.

Taylor och USA har en lång historia tillsammans. Det spekuleras även om att Taylors rebellkrig i Liberia 1989 var ett CIA-jobb som gick snett, ett jobb som gick ut på att störta Samuel Does regering som blivit väldigt besvärande för amerikanerna. Hur det än förhåller sig med Taylors utbrytning ur fängelset i Boston, där han stod inför krav från Does regering på att utlämnas, så sade Taylor själv till mig i intervjuer vid fem olika tillfällen under en period av sammanlagt tio år (från 1992 till 2002) att ”under kriget rådde fullständigt samarbete mellan mig och Washington och före varje steg vi tog rådfrågade vi först Washington”. Varje gång jag bad honom utveckla detta närmare, brukade han säg att ”det ska jag ta med i min bok” men det blev aldrig av att han skrev boken.

Om det inte hade varit för det amerikanska ”samarbetet”, skulle Taylors rebellkrig (eller om man så vill Liberias lidanden) i själva verket ha varat i högst fyra månader – en kortvarig skarp chock i stället för de sju år det tog. Taylor satte igång kriget den 24 december 1989 från Elfenbenskustens gräns. I mars 1990 hade hans styrkor svept undan allt framför sig och grupperat sig på universitetsområdet i hjärtat av huvudstaden Monrovia. Bara en gata skilde dem från resterna av Does armé, som då tagit sin tillflykt i regeringsbyggnaden på andra sidan gatan. Does folk satt och väntade på att byggnaden skulle intas. Och sedan skulle allt ha varit över!

Men då kom det amerikanska ”samarbetet” in i bilden. Washington skickade ut dåvarande biträdande utrikesministern för afrikanska frågor Herman Cohen för att säga åt Taylor att han inte skulle anfalla Doe i regeringsbyggnaden. I stället skulle Washington be Doe att fredligt lämna byggnaden och bespara dem alla ett blodigt krig i Monrovias centrum. Ibland är Taylor sin egen värsta fiende. Han lyssnade till amerikanerna och lät sin trupper sitta på händerna i två månader – i centrum av Monrovia! – medan förhandlingarna mellan USA och Doe pågick. Lika fort som han kunde säga Boston bombades hans arme av nigerianska och ghanesiska Ecomogflygplan ut ur Monrovia till stadens utkanter. Denna aktion i juni 1990 förlängde konflikten och ledde till en pattställning som varade under de påföljande sju åren med sju aktivt stridande fraktioner. Jag hade tillfälle att träffade Herman Cohen vid universitetet i Leiden i Nederländerna år 2000 och frågade honom om detta. Han förnekade inte att han skulle träffa Taylor 1990 men sade att han inte bad honom att låta bli att anfalla Doe i regeringsbyggnaden. I en av våra fem intervjuer, förbannade Taylor sig själv för att han lyssnade på amerikanerna: ”Jag gjorde mig skyldig till ett fruktansvärt misstag, ett fruktansvärt, fruktansvärt misstag,” sade han och knöt näven.

Med tiden kom det dock för Taylor och Washington till en skiljoväg och amerikanerna har aldrig förlåtit honom. Till den grad att när Taylor i ett presidentval 1997 utan valfusk vann med imponerande 75,33 procent, använde sig Washington av ”världssamfundet” för att sätta in icke officiella ekonomiska sanktioner och militära FN-sanktioner mot Liberia, vilket förlamade Taylors förmåga att regera. När sanktionerna inte lyckades få Taylor att förlora makten under hans första regeringsår, lade Washington in en högre växel och använde sig av CIA för att öva en rebellgrupp i Guineas skogar för att angripa Taylors regering från mitten av 1998. Även detta fick stöd från Storbritannien. Det var detta rebellkrig som kulminerade fyra år senare med att Taylor accepterade den åtalsimmunitet, under medling av Ecowas, Afrikanska unionen, FN och Bush/Blair-regeringarna som förde honom till Nigeria i exil.

Under tiden, år 2002, hade Washington återigen lutat sig mot ”världssamfundet” för att inrätta FN:s Särskilda Domstol i Sierra Leone, under påstående att man skulle ställa dem inför rätta som bär ”det största ansvaret” för krigsförbrytelserna i det landet, men i verkligheten var domstolens outtalade raison d’etre att få Charles Taylor bort från makten och förödmjuka honom på köpet. Man behöver inte vara rymdraketvetenskapsman för att inse varför FN skulle behandla kriget i Sierra Leone på ett mer seriöst sätt än kriget i Liberia, där fler människor dödades!

Komplotten tätnar också. Taylor begick till slut ”politiskt självmord” genom att vägra tillåta amerikanerna att exploatera Liberias offshore-olja på villkor som var mycket ofördelaktiga för Liberia. I stället ville han ha kineserna, som har utmärkt off shore-teknologi för att klara arbetet och med bättre villkor för Liberia. Ekonomiskt sett gjorde Taylor rätt när han vägrade att anta det amerikanska anbudet, men politiskt sett var det hans dödsdom. Om han hade låtit amerikanerna exploatera oljan, skulle han fortfarande sitta vid makten i dag och den nu pågående cirkusen om krigsförbrytelser skulle aldrig ha kommit till stånd.
Vaksamma observatörer kan inte undgå att lägga märke till att de ursprungliga 17 åtalspunkterna mot Taylor, ett aktstycke författat av förre chefsåklagaren den amerikanske juristen David Crane, dryper av rena illviljan och lättsinnet. Det kom inte som någon överraskning att domstolen för att undvika att bli offentligt förlöjligad nu har reducerat anklagelsepunk-terna till elva stycken och skrivit om hela avsnitt av Cranes åtal eller förändrat datum eller gärningsort för några av de påstådda brotten. Om Taylor får en rättvis rättegång och något så enkelt som en genomsnittligt intelligent advokat, kommer åklagarsidan att få det hett i domstolen. Var alltså beredd på att få höra inom en nära framtid att målstolparna har flyttats under matchen så att rättegången kommer att gälla även krigsförbrytelser begångna inom själva Liberia.

Om exempelvis folk ska ställas inför rätta för att ha stött rebellgrupper i andra folks länder, kommer det då att bli rättegångar mot presidenterna Bill Clinton, George W Bush och premiärminister Tony Blair, vilkas regeringar stödde, grundade och beväpnade rebellinvasioner i Liberia (1999–2003) och DR Kongo (1986–2003), med uppskattningsvis fem miljoner döda som följd?

Den mest störande sidan av rättegångarna vid FN:s domstolar i Sierra Leone och Rwanda är enligt min mening det outtalade raselementet i sammanhanget. Vad som sker utan vetskap av de lättlurade i Afrika, bland andra de 300 afrikanska frivilligorganisationer som tvingats in i ”kampanjen mot straffrihet” igångsatt av västvärlden, är det outsagda att ”straffrihet” bara uppstår som en fråga om den som begår krigsförbytelser i Afrika är en svart afrikan. Om förövaren är ”vit” – vit afrikan eller euro-amerikan – eller svart afrikan som har stöd eller som tolereras av en vit afrikan eller euro-amerikan, räknas straffrihet för intet!

Om ni inte tror mig, så kom gärna med mig på en rundtur i Afrika. I Elfenbenskusten är euro-amerikaner inblandade i konflikten i bakgrunden – och ingen talar om några rättegångar där. Trots de fasansfulla gräsligheter som begicks i Angola av Unità-rebellerna som västvärlden understödde, talar ingen om rättegångar där. Eftersom de vita afrikanerna var de som framförallt begick krigsförbrytelser i Namibia, är det ingen som talade om rättegångar när oberoendet kom 1990. Detsamma med Zimbabwe. Detsamma med Sydafrika. Detsamma med Mozambique. Till och med i Mozambique, ty eftersom Renamo-rebellerna upprättades av den vita regeringen i Sydafrika för att skada Mozambique, var det ingen som talade om rättegångar när kriget slutade. Det var snarare så att Renamo uppmuntrades till att förvandla sig självt till ett politiskt parti och ställa upp i val.

Ingen talar om rättegångar i Demokratiska Republiken Kongo, där fem miljoner afrikaner har dödats i två invasioner som initierats, finansierats och beväpnats av euro-amerikaner, med utnyttjande av Rwanda och Uganda som ansikte mot offentligheten. Det finns ingen FN-domstol för Kongo, men det finns en FN-domstol för Rwanda och vi har just fått se premiären på den fjärde västproducerade filmen om det rwandiska folkmordet – men såvida inte matematikens regler har ändrats, kan 800 000 döda i Rwanda (hur bedrövligt det än är) aldrig vara mer än fem miljoner döda i Kongo! Men vem bryr sig? På något sätt cirkulerar budskapet att afrikanen upphör att vara barbarisk när hans övergrepp anstiftas och understöds (eller han själv är godkänd) av Euro-Amerika. Är det därför som statsledningarna i Rwanda och Uganda, som ledde invasionerna i Kongo eller uppmuntrade att det där bildades splittrande rebellgrupper som utförde deras smutsiga hantverk (allt förtecknat i två rapporter från FN-expertpaneler), bedöms stå ovanför lagen? Och, i vidare betydelse, rebelledarna i Kongo som nu sitter i övergångsregeringen i Kinshasa och ska ställa upp i val snart? Straffrihet, vadå för straffrihet?

Charles Taylor må bli ställd inför rätta, men låt det inte heta att de släpade dit honom därför att de ville ha rättvisa för afrikaner. Det vore en förolämpning mot oss afrikaner!

Baffour Ankomah är redaktör för tidskriften New African © Baffour Ankomah och IC Publications, New African magazine

*) ”Ett skålpund kött” (A pound of flesh) syftar på Shakespeares teaterpjäs Köpmannen i Venedig: Shylock lånar Bassanio 3000 dukater för att denne skall kunna fria till den sköna Portia. Han ber sin vän Antonio att gå i borgen, vilket denne gör fastän det skepp med dyrbarheter som han väntar på ännu inte har kommit i hamn. Shylock går med på att låna ut pengarna och begär ingen ränta men kräver skämtsamt som säkerhet ett skålpund kött ur Antonios kropp, vilket denne accepterar trots att Bassanio protesterar. När det senare visar sig att Antonios skepp har förlist, utkräver Shylock – tidigare förorättad av Antonio och nu också av att hans dotter Jessica förförts av en av Bassanios vänner – sitt skålpund kött enligt avtal. - red TfFR

TfFR 1/2007