Bo G Nilsson var en lysande historisk författare, som medarbetade även i en rad tidiga nummer av Tidskrift för Folkets Rättigheter. Ett antal av hans artiklar om demokrati och nationell frihet har samlats i en volym med förord av Anders Björnsson.

De styrandes bild av ’dem där nere’

Under mina år vid två svenska universitet har jag deltagit i olika seminarier, proseminarier, colloquier och allt vad det hetat. Jag har också sett – och hört – några av de stora elefanterna dansa. Men i Folkets historia fanns en studiegrupp, som samlades hemma hos Anders Björnsson. Det förunnades mig att vara med några gånger. Jag har aldrig, varken förr eller senare, upplevat en sådan elegans och lärdom som i den studiegruppen.

Av CARL MAGNUS WENDT

De flesta hade väl kombinationen ekonomisk historia och folklivsforskning, men en bredare beläsenhet än så. En klart lysande stjärna var Bo G. Nilsson, som alltid uttryckte sig med utomordentlig pregnans, kryddad med en torr humor.
Bo G. Nilsson och jag kom att under några år samarbeta om tidskriftens korta recensionsavdelning. Det fortlöpte i största samförstånd. Vi träffades ibland på KB, vanligen över en lunchmacka. Samtalen rörde sig i vida cirklar. Under ett par år anmälde han mängder av årsböcker. Tyvärr upphörde det sedan. Andra uppgifter trängde sig på. Tanken var att ta fram åtminstone en del av alla de värdefulla artiklar som publiceras där. På så sätt skulle vår tidskrift också med tiden bli viktig, om man ville orientera sig i dessa mängder av tryck som annars lätt glöms bort.
För den som vill stifta bekantskap med Bo G. Nilssons eget författarskap, finns nu att tillgå en skrift med en samling uppsatser: Gandhis skynke, polackers frihet. Artiklar om demokrati och nationell frihet. Där finns artiklar, tidigare publicerade i Folkets historia, Tidskrift för folkets rättigheter, Clarté, Folket i bild, Förr och nu, men också Dramtens programblad och Kontaktarket. Riktigt hur lysande han var, har jag inte riktigt förstått, förrän när jag nyligen läste om skriften från pärm till pärm. Jag skall nämna några uppsatser.
Rätt mycket handlar om Polen. Det har skrivits under 1980-talets första år. Kände Bo G. Nilsson att det snart skulle hända något i Östeuropa, som vi andra inte riktigt anade? Och att Polen redan då ryckte i kopplet? Han binder ihop upproret 1831 med den svenska tryckfrihetslagstiftningen. I tre stora artiklar i Tidskrift för folkets rättigheter, skriver han om hur myndigheterna då försökte undertrycka den svenska opinionen mot Ryssland. Rubriken är då ”Anpasslingspolitik och tryckfrihet år 1831”. Det var den konservativa pressen mot den liberala. Om man jämför med läget idag och det pågående upproret i Irak, är det ju slående att anpassligheten nu inbegriper även den liberala pressen. Motståndsrörelsen i Irak tycks bara omfatta terrorister och självmordsbombare. StatsTV och den annonsfinansierade TV:n ylar också med i kören.
Bland andra godbitar kan nämnas ”Gandhis höftskynke”. Bo G. Nilsson är naturligtvis medveten om att det inte räcker att gå omkring klädd på ett särskilt sätt för att förändra världen, men det kan ha stor symbolisk betydelse. Det behövdes dock andra tag för att jaga iväg ockupationsmakten. Just nu genomgår Indien en jättelik industrialiseringsprocess. Gandhis lilla spinnrock är den påminnelse om det som en gång var.
Nordiska museet gav för ett antal år sedan ut en serie ”Arbetarminnen”. På museet förvaras cirka 2 000 ”arbetarminnen” om kanske 50 000 sidor. En del av dem har publicerats. Jag läste några, men blev aldrig riktigt fascinerad. På något sätt verkade de urvattnade. Nu har jag fått förklaringen. Bo G. Nilsson gjorde sig besväret att jämföra ”Bokbindarminnen” med originalen. Det skedde i en artikel i Clarté 4:1987, ”Arbetarminnen retuscherade”. ”Känsliga ämnen” har uteslutits, t. ex. politiska kommentarer och erotiska skildringar, samt författarnas egna reflexioner. Bo G. skulle inte vara Bo G. om han inte gjort några internationella jämförelser. Man kan då se att förhållandena varit likartade i andra länder. N.Y. Times Magazine beställde en intervjundersökning av arbetslösa. Forskarna ville, när den publicerades, ha med hur de arbetslösa från personliga erfarenheter gick över till mer reflexion och analys. Tidskriften ville skära bort just dessa avsnitt och i stället betona de mer personliga och känsloladdade partierna. Det är väl vad som kallas kvällstidningsjournalistik?
Men det är mer än så. Bo G. Nilsson säger: ”Redaktörerna och utgivarna handhar texterna så att ett borgerligt ’tolkningsföreträde’ uppstår. Detta sätt att hantera berättelserna är genomsyrat av klassamhällets maktrelationer; resultatet blir en de styrandes bild av ’dem där nere’”.
Till detta vill jag koppla hans tolv år tidigare publicerade ”Strindberg och den officiella historieskrivningen”. När Strindberg år 1881 började publicera Svenska folket i helg och söcken ..., gick han rätt ut i minfältet. Då kom han i konflikt med den officiella historiesyn, som Erik Gustav Geijer lagt grunden till. Strindberg hade börjat skildra vad som kallades ”det lumpna och obetydliga” i historien. Bo G. Nilsson förtydligar: Det var folkets historia. Skolbokskommissionen 1868 hade redan dragit upp riktlinjerna för vad som menades med ”värderingsfri undervisning” i skolan. Den verkar fortfarande märkvärdigt aktuell. Mer utförligt återkommer Bo G. Nilsson till arbetarminnena i sin 1996 publicerade doktorsavhandling.
Bo G. Nilsson har också publicerat sig i Kontaktbladet. Det är, som var och en förstår, en tidskrift för foto (det finns något som heter kontaktkopior).
Det finns en liten utsökt artikel ”Kyssen vid Hôtel de Ville”, om ett foto som Robert Doisneau tagit. Han var en av 50-talets ”humanistfotografer”. De tog bilder i svart-vitt, som föreställde ”vanligt folk”. De hade antagligen bestämt min, och andras, syn på Paris när vi kom dit på 50-talet. Verkligheten var inte så olik. Jag tror att jag fortfarande har de bilderna i bakhuvudet när jag kommer till Paris. Jag ser inte hur genomkommersialiserat det har blivit.
På omslagets innerflik finns ett foto, föreställande Bo G. Nilsson. Det är ett litet mästerverk som porträttkonst vill jag påstå. Så såg han ut, sådan var han. Jag tycker mig spåra ett litet drag av smärta i bilden. Men det mesta finns i betraktarens öga, heter det. Vi är många som känner smärta över denne lysande författares alltför tidiga död.
Ett bra sätt att hedra honom är att läsa några av hans uppsatser. Som alla riktiga historiker sänder också han en liten ljusstråle in i framtiden, som i hans sista uppsats ”Nationalstatens sönderfall”!

TfFR 1/2007