Sverige bugar och bockar när åter en svensk medborgare får sina tillgångar frysta och drabbas av reseförbud. Vi kan inget göra, FN-beslutet påstås vara folkrättsligt bindande. Ingenting hittills tyder på att Sverige som tidigare internt protesterat i FN.

Alla har rätt till rättvis rättegång

Sverige ska ta ett större ansvar för mänskliga rättigheter, frihet, säkerhet, demokrati – så sade den nye statsministern Fredrik Reinfeldt stolt i sin regeringsförklaring i oktober.
Redan i början av december svek hans regering kraftfullt detta ”större ansvar”. Då beslöt FN:s sanktionskommitté, på begäran från USA, att en svensk medborgare av marockansk börd, Mohamed Moumou, skulle stämplas som terrorist med koppling till al-Qaida.

Av OLOF KLEBERG

Beslutet innebär att alla hans tillgångar fryses och att han får reseförbud.

Offentligt ges inga skäl. Men USA påstår att han deltagit i terroristträning i Afghanistan och haft nära förbindelser med den nu dödade terroristen al-Zarqawi i Irak. Han ska också ha lett en extremistgrupp med fäste i moskén i Brandbergen utanför Stockholm.

På en förhandsförfrågan från FN beslöt svenska regeringen att ”inte motsätta sig” en stämpling.

Varför, frågade jag Carl Bildt, när han strax före jul på Utrikespolitiska institutet höll sitt första ”linjetal”. Det hade inte hjälpt, svarade han. Mannen hade ändå blivit terroriststämplad. Och förresten var bevisningen ”lindrigt sagt solid”. Vad den gick ut på ville han inte ange.

Vad hade då skett om Sverige motsatt sig en terroriststämpling? Detta hade varit naturligt av två skäl: först regeringsförklaringen och därtill erfarenheterna från FN:s terroristbeslut mot de tre svensksomalierna efter 11 september-attacken 2001. Först efter flera års rättslöshet ströks de från FN:s lista.

Om nu Sverige invänt hade säkerligen FN:s kommitté ändå följt USA:s begäran. Så brukar det gå till. Men en svensk invändning hade lett till en kritisk internationell debatt.

Det är mycket möjligt att Mohamed Moumou kan kopplas till terrorism. Det har jag, och allmänheten, ingen aning om. Men den grundläggande rättsprincipen om att alla misstänkta ska få lägga fram sin sak till offentlig prövning, den får demokratier inte ge upp. Gör de det, försvagas deras sak.

Fredrik Reinfeldts försvar för dagens system var miserabelt i Ekots lördagsintervju före jul: prövningen görs ju av dem som beslutar och de måste ha starka skäl…
Den svenska domare som skulle säga så, skulle bli utskrattad. En åklagares version, i detta fall USA:s, skulle aldrig godtas oemotsagd.

FN har visserligen strax före jul infört en rätt att överklaga sanktionsbeslut. Men detta ändrar inte grundfelet i systemet. Dessutom var det aldrig avsett för individer, metoden infördes på USA:s begäran i paniken efter 11 september.

Löjeväckande opportunistisk är förre justitieministern Thomas Bodström när han med patos försvarar Moumous rättigheter. Bodström som ivrigast arbetat för att undergräva skyddet för individens integritet, i Sverige och i EU!

Sverige bugar och bockar. Vi kan inget göra, FN-beslutet är folkrättsligt bindande, påstår Reinfeldt och Bildt. Ingenting hittills tyder på att Sverige internt protesterat i FN, vilket Anna Lindh tycks ha gjort i fallet med svensksomalierna.

Visst är vi bundna av FN-beslut. Men Sverige är också bundet av Europakonventionen om mänskliga rättigheter. Den kräver ”rättvis rättegång”, något som FN inte ger.

Detta borde vara Sveriges utgångspunkt när terrorism ska avslöjas. Rättsäkerhet för individen är en princip som Sverige inte får tumma på. Att humma om att vi ingenting kan göra är skadligt.

 

TfFR 1/2007. Inlägget trycktes även i Blekinge Läns Tidning 8 januari och i Nerikes Allehanda 9 januari 2007