Valdagar var alltid lite speciella i min hemby. Jag minns valkampanjen inför ATP-valet 1958 och de rent hätska debatter som utspelade sig då – och sommarkvällar framför kaféet på Junselevallen när politik diskuterades nästan handgripligen.

Valdag

Varje valdag kunde man ställa klockan efter ´n Kalle och ´a Ida. Den var åtta på morgonen när de kom cyklande förbi för att åka till skolan i Junselevallen och fullgöra sina medborgerliga rättigheter och skyldigheter.

Av BJÖRN ERIK ROSIN

Vädret var oftast lite ovisst, ibland kunde man kanske förnimma något hopp om en solig dag men de skolkade aldrig en valsöndag, tog cyklarna de fyra kilometrarna från sitt torp för att hänga på låset till vallokalen.

Karl Karlsson, ty så hette han, röstade vad jag minns kommunistiskt. Och då gjorde sannolikt hustrun Ida det också.

Hans bror som hette Gustaf och bodde strax bredvid var pingstvän och söndagsskollärare i den by som hette Vallnäset och där under 50-talet tillräckligt många bodde för att det skulle bli en söndagsskola där. Och jag minns förstås söndagskvällarna när vi åkte spark dit, en mil vart det nog fram och åter, för att vara med på söndagsskolefesterna. Min bror John Rikard arbetade tillsammans med ´n Gustaf Karls´n och brukar berätta om allt det som ´n Gustaf dukade upp på snödrivorna. Goda kakor bland annat, ”nu ska vi se vad gumman har hittat på” medan de svettiga tog igen sig.

´N Karl Karlsson var som sagt av ett annat virke politiskt. Men de tillhör båda två ändå samma virke av folk, arbetande folk och med olika politisk inriktning, som jag minns från min barndom.

”Vänt du bärä tells kinesern ha skötâ roska borti kanonern (vänta du bara tills kineserna skjutit rosten ur kanonerna)”, sa Karl Karlsson apropå någon kris i Asien när Maos Kina levererade projektiler mot Chiang kaicheks Formosa. Oftast hämtade han sina sanningar ur den kommunistiska dagstidningen Ny Dag.

Han arbetade i skogen med min pappa och min äldste bror. De dikade på myrarna och det var långa och glädjelösa och strävsamma arbetsdagar. Ibland kom Kalle Karlsson ner till oss och ”gjorde middag”, som man sa, vill säga inmundigade sin matsäck. Han lyste upp när han såg mig och kallade mig alltid ”Lill-Knortn”, det lilla knottet kanske man kunde försöka med som översättning.

Valdagar var alltid lite speciella i min hemby. Minns valkampanjen inför ATP-valet 1958 och de rent hätska debatter som utspelade sig då. Kaféägarinnan ´a Eva hade en dotter som hamnat på Lidingö och gift sig med en handlare där. Denne var pålitlig höger och även om jag inte begrep speciellt mycket om politiken minns jag dessa sommarkvällar framför kaféet på Junselevallen när politik diskuterades nästan handgripligen.

En gammal skogsarbetare i bygden, ´n Frans Abrahamsson som dessutom var skrivkunnig och parentetiskt lät mig som pojke gå loss på hans skrivmaskin, var så upprörd att han förmodligen kunnat falla död ner på fläcken i blodpropp eller hjärtinfarkt. Han stod där och grälade högt med denne butiksägare från Lidingö och påminde sig och alla om bolagsdirektörernas välde och hur eländigt lite han fått i pension.

Den politiska upphetsningen var stor. Den drabbade alltid ´n Olle Berglund som var glödande socialdemokrat. Han hetsade upp sig så till den grad att han inte alltid hade klart för sig om det var bara riksdagsval eller både riksdagsval och kommunalval.

Jag brukar tänka på honom när jag ser ner i min plånbok och tittar på de sedlar som, eventuellt, finns kvar där. ”Jä bli sä förbannad då jä hörä dom klankä på Palme, va faan hadd vi för hunnrälappa å blädder ti för (jag blir så förbannad när jag hur hur de klagar på Palme, vad fan hade vi för hundringar att bläddra i förr i världen)

Njaa, den gode Olle Berglund hade upplevt vad han kallade ”högerväldä” (högerväldet), den tid då skogsbolagsdirektörerna styrt och då han och hans föräldrar varit så fattiga att de inte haft råd att köpa honom en kostym när han skulle konfirmeras. I stället fick han låna en kostym av en gubbe i byn.

”Jä såg ut sä jä ha könnä skrämt sjålve Faan (Jag såg ut så att jag hade kunnat skrämma själva Fan)”

Varje valsöndag kom ´n Rö´Nisse på sin motorcykel. Iförd en gummidräkt som han inte lämnade under dagen alltmedan han fortsatte att kommentera det politiska livet. ´n Rö´Nisse, Nils Jakobsson, var traktens mest kände kommunist och traktens störste agitator ”han for upp och ner i sin gummidräkt som om stolen varit glödgad”, skrev någon elegant kommentator om honom i socialdemokratiska Nya Norrland.

Ibland skrattade vi åt honom när han sa ”Tjeckoslaviken” i stället för ”Tjeckoslovakien”. Och när han pratade om ”´helä felä ä n härn förbannade Leon Blum, hela felet är den förbannade Léon Blum”, om den franske socialistledaren önskade vi väl att vi också en gång vetat lika mycket om det kolonialkrig vi några år senare skulle följa via Dagens Eko.

Även om valdagen var helig och man inte fick ägna sig åt politisk agitation kunde Nils Jakobsson inte låta bli att emellanåt vädra sina sympatier. Ibland drabbade han samman med ynglingar i min by som ´n Paul Molin som sturskt argumenterade mot kommunismen och då retirerade denne rö´Nissä alltid lägligt genom att säga ”Ålldeles rektit, ålldeles rektit” (alldeles riktigt, alldeles riktigt). Men sen hade ju alltid ´n Nils Jakobsson ytterligare någon invändning som inte gick att argumentera mot.

Men den stora frågan en valsöndag var förstås huruvida ´n Johan Hallin skulle hinna in i vallokalen. Han var en stadig ungkarl som bodde i en hydda en tre-fyra kilometer från vallokalen. Kraftig karl som inte tvekade att hugga i när det gällde olika jordbruksprojekt.

Han var förstås på plats i god tid under valdagen. Problemet var bara att han i buskarna, och i magen, hade gömt rätt avsevärda mängder ölflaskor. Han var nog hela dagen på väg till vallokalen men lyckades alltid träffa på en ölflaska i någon buske.

Så där satt vi och räknade ner minuterna till dess att vallokalerna skulle stänga. Skulle Johan Hallin hinna fram till målet?

Oftast blev det nog inte så. Han hamnade lätt rund under fötterna på kaféet med alla oss andra medan vi inväntade valresultatet. Utan Johan Hallins röst.

Björn-Erik Rosin är journalist i Paris.

TfFR 3-4/2006