Sedan mitten av 1970-talet har en rad statliga utredningar tillsatts för att komma med förslag att på ett eller annat sätt avskaffa Tryckfrihetsförordningen, grundlagsgarantin för den svenska tryckfriheten. I november 2006 kom det senaste, SOU 2006:96.

Nytt förslag att avskaffa TF

Det är ett gement förslag som lagts fram i mitten av november 2006. Alltså, gement, med inriktning på det enkla folket, eller gement, med dåliga avsikter. Jag tror att det på sätt och vis är bägge delarna som präglar Tryck-och yttrandefrihetsberedningens delbetänkande ”Ett nytt grundlagsskydd för tryck- och yttrandefriheten?” (SOU 2006:96). På bortåt 800 sidor avhandlas det jättelika problemet med att tryckfrihetsförordningen finns kvar som grundlag. Tre förslag läggs fram ”för diskussion”, (så diskutera det gärna!):

1. att Tryckfrihetsförordningen (och den s k Yttrandefrihetsgrundlagen) ersätts med en enda bestämmelse i Regeringsformen,
2. att ett helt kapitel om ”Yttrandefriheten i vissa medier” stoppas in i Regeringsformen och
3. att Tryckfrihetsförordningen slås ihop med Yttrandefrihetsgrundlagen till en enda grundlag som ska heta Yttrandefrihetsgrundlag.

Bland okunniga riksdagsledamöter kan det falla sig naturligt, så som riksdagsledamöter tänker, att välja alternativ tre som en hygglig kompromiss och snart har då svenska tryckfrihetsgarantier fått sin slutparentes efter 250 år.
De väldiga problem som Beredningen fick direktiv av dåvarande justitieminister Bodström att lösa är att massmedier är av olika teknik och att nya tekniker kommer till hela tiden och att det är så besvärligt för tjänstemännen i staten att hålla på och förhandla och ursäkta sig inför EU varje gång som Tryckfrihetsförordningen är i vägen i lagstiftningsarbetet.
De problem som önskas få en lösning känner man ju igen. Varningssignalen borde vara klar redan i och med att Tryckfrihetsförordningen är i vägen när EU skall lagstifta. Det är ju meningen att den ska vara i vägen! Det är vad vi i Sverige vill ha Tryckfrihetsförordningen till. Den skall vara grundlag och svår att ändra på och ge en aning råg i ryggen på svenska ämbetsmän och politiker inför utlandet! Utmärkt om TF ibland är ett hinder i denna hemliga förhandlingsprocedur som numera ersatt utredningar, remissförfaranden och offentlighet vid merparten av lagstiftningen. Nu är det EG-lagstiftning.
När de styrande i Sverige lirkade in oss i EU, blev det också så att våra grundlagar rättsligt sett blev underordnade EU:s regelverk. Det var därför vi ändå var många som motsatte oss EU-anslutning. Men likväl uppstår det alltså nu problem med Sverige, eftersom det är politiskt svårt att bara köra över en medlemsstats grundlagar i förhandlingarna.
Tryckfrihetsförordningen har varit obekväm hos de tongivande i samhället ända sedan den tillkom 1949. Under 35 år har en rad försök gjorts att avskaffa den. En föreställning om detta onödiga utredande får man i Per Gröndahls bild från 1979, publicerad som omslagsbild till Tidskrift för Folkets Rättigheter nr 4/1979: över 10 000 sidor utredningar och lagförslag bara under åren 1972-79 som direkt berör demokratiska fri- och rättigheter, en rejäl trave böcker.
Men det har inte varit lätt för dessa strävanden. Svenska folket tycker om tryckfrihet och många vet också en del om tryckfrihetsförordningen. Man tycker om den till den grad att jag skulle vilja kalla den för Sveriges viktigaste författning som har stor betydelse för att garantera tryckfrihet, oavsett alltså att den efter EU-anslutningen är underordnad EU-lag.
Beredningen har också mycket riktigt haft svårigheter med att argumentera för att denna svenska författning skall avskaffas. Författaren till betänkandet Göran Regner argumenterar närmast håglöst för de tre olika lösningar som innebär att Tryckfrihetsförordningen fullständigt eller delvis avskaffas. Han har få vettiga argument för avskaffandet att komma med och till slut viftar han med förslag 4, som regeringen nog inte hade tänkt sig med sitt direktiv:

4. att tryckfrihetsförordningen kanske också trots allt skulle kunna vara kvar.

Jag se det var ett gement bra förslag! Tryckfrihetsförordningen gäller bara tryckta skrifter. Möjligen kan det behövas en uppdatering i fråga om vad som är tryckt skrift. Det kan de lagstifta om! Sedan kan de också lägga till vad de tror kan behövas i den lite underliga ”Yttrandefrihetsgrundlagen” om nya tekniska mass- medievarianter. Det rör nog inte vår Författning tryckfriheten så mycket. Denna författning är i sig tillräckligt stark för att påverka yttrandenas rättsliga ställning även i andra medier.
Men försöker de nu igen ta bort Tryckfrihetsförordningen, så leverera batalj!

Erik Göthe

 

Den bärande tanken i tryckfrihetsförordningen är att viktig information ska komma ut och få spridning. De som vill berätta för en journalist om maktmissbruk, brottslighet eller andra missförhållanden ska våga göra det, och journalisten ska våga skriva.

Lösning söker sitt problem

Grundlagarna om yttrandefrihet är under debatt igen. Ända sedan 1970-talet har ledande svenska politiker och ämbetsmän betraktat avskaffandet av tryckfrihetsförordningen, TF, som en lösning. De har bara så svårt att hitta ett problem till denna lösning.
Nu försöker de igen. En stor offentlig utredning presenterar tre tänkbara alternativ till TF. Varför Sverige skulle avskaffa något som har fungerat väl i mer än tvåhundra år är dock fortfarande oklart.
TF kompletterades 1992 med yttrandefrihetsgrundlagen, YGL, avsedd att skydda främst radio- och tv-sändningar på samma sätt som tryckta skrifter. TF/YGL är inte bara en mycket gammal konstruktion – TF tillkom 1766 – utan också genomtänkt. Med TF säger statsmakten ungefär så här:
"Ok, i tryckta skrifter ska det råda en vid yttrandefrihet. Undantagen, yttrandefrihetsbrotten, ska vara få och tydligt definierade. Men när brott faktiskt begås ska den eller de ansvariga inte kunna slingra sig undan."
Således har papperstidningen en ansvarig utgivare, och skulle tidningen trycka en artikel som innehåller till exempel förtal eller hets mot folkgrupp blir det endast utgivaren som ställs inför rätta. Alla andra går fria: meddelaren som lämnat uppgifter till tidningen, journalisten som skrivit artikeln, redigeraren som satte rubriken, liksom alla de som har tryckt, distribuerat och sålt tidningen.
Därmed blir ytterligare ett steg möjligt. Eftersom alla utom utgivaren är immuna mot åtal för artikelns innehåll kan man också garantera dem anonymitet om de själva så önskar. En journalist får inte, vid hot om fängelsestraff, avslöja sina källor mot deras vilja. Själv behöver journalisten inte underteckna sin artikel med namn.
Den bärande tanken genom hela regelverket är att viktig information ska komma ut och få spridning. Människor som vill berätta för en journalist om maktmissbruk, brottslighet eller andra missförhållanden ska våga göra det, och journalisten ska våga skriva. De ska veta att de är skyddade mot åtal och att de får vara anonyma. Sveriges skydd för meddelare är starkast i världen, och systemet med ensamansvar för utgivaren finns inte i något annat land.
Utredningen presenterar alltså tre alternativ till TF. Med det som utredarna kallar en minimilösning bryter man den svenska traditionen helt och litar fortsättningsvis till det skydd för yttranden som EU-rätten i allmänhet och Europakonventionen i synnerhet kan erbjuda. Det skyddet är annorlunda konstruerat än TF:s och generellt sett klart svagare. Med utredarnas så kallade maximilösning slår man ihop TF och YGL till en lag utan avsikt att på någon viktig punkt ändra rättsläget. Nya bestämmelser kräver dock nya tolkningar och skapar med nödvändighet osäkerhet om vad som gäller. Varför ruska om ett regelsystem som man inte vill ändra?
Av rent praktiska skäl går det nu att skapa ett starkare skydd för tryckta skrifter än för andra typer av yttranden. Detta beskrivs av kritikerna som ett stort problem, ungefär som om yttranden vore syskon i en barnaskara där alla måste behandlas lika: om treårige Nisse bara orkar äta en liten portion efterrätt måste hans större syskon också nöja sig med små portioner. Eftersom inte alla yttranden via internet kan få lika starkt skydd som yttranden via tryckt skrift måste skyddet för den tryckta skriften försvagas. Dumheter! Behåll TF!

Anders R Olsson

Artikeln var urspungligen införd i SDS

 

I Danmark skyddas tryckfriheten bara av en allmän paragraf i grundlagen, precis som en färsk svensk utredning föreslår som ett av alternativen till dagens två grundlagar. Vådan är uppenbar.

Dansk tryckfrihet är svag – ta lärdom!

Många i Danmark, tyvärr inte alla, gläds åt att Berlingske Tidende friades i det uppmärksammade Irakmålet.
Frågan gällde om tidningen hade skadat statens säkerhet genom att vintern 2004 publicera hemligt material, överlämnat av en anställd på säkerhetstjänsten FE, Frank Grevil.
Det visade att FE inte ville gå i god för att Irak hade massförstörelsevapen, något som regeringen bestämt påstod då Danmark gick i krig i mars 2003. Grevil dömdes till fyra månaders fängelse för brott mot tjänsteplikten.
Men försöket att straffa publiceringen misslyckades. Domstolen menade att allmänintresset stod över statsintresset. Och hänvisade till Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna.
Dansk tryckfrihet är ganska svag. I Sverige bör vi ta varning av Berlingske-domen på tre punkter. I Danmark skyddas tryckfriheten bara av en allmän paragraf i grundlagen, precis som en färsk svensk utredning föreslår som ett av alternativen till dagens två grundlagar. Vådan är uppenbar!
Offentliganställda kan straffas om de förmedlar hemlig information. Något skydd för meddelare, som ges i svensk grundlag, finns inte. Bara som ett undantag (som användes för Berlingske) anges att ”uppenbart allmänintresse” kan motivera förmedling eller publicering.
Enskilda journalister kan, för det tredje, åtalas enligt presslagen 1992. Så skedde nu, då ansvarige utgivaren Niels Lunde och journalisterna Michael Bjerre och Jesper Larsen stod inför rätta. I Sverige kan, sedan 1766, endast utgivaren åtalas.
Den friande domen gör att Danmarks internationella rykte inte blir ännu mer skamfilat.
Vi svenskar bör få en bättre insikt i att det detaljerade och genomtänkta skyddet för tryck- och yttrandefriheten måste försvaras.

Olof Kleberg

Artikeln var ursprungligen införd i SvD-Brännpunkt.

 

I Storbritannien pågår lagstiftningsarbete för att införa FN:s säkerhetsråds resolution med förbud mot att uppegga till att begå terroristhandlingar och uppmaning till att förebygga sådant. Är förslaget att avskaffa tryckfrihetsförordningen en del av detta?

FN-resolution uppmanar till censur

Många frågar sig varför ett arbete för ny tryckfrihetsförordning startat just nu.
Själv kom jag att tänka på följande, som kom fram på FiB-juristernas seminarium ”Terroriserad rättsstat” i ABF-huset i Stockholm i mars 2006.
I säkerhetsrådets resolution 1624 år 2005 ”uppmanas alla stater att vidta åtgärder som kan vara nödvändiga och lämpliga och i överensstämmelse med deras förpliktelser enligt folkrätten för att
a) genom lag förbjuda uppeggande till att begå en terroristhandling eller terroristhandlingar;
b) förebygga sådant beteende.”
Det oroande är att det här inte handlar om terrordåd i handling, utan om yttranden, uttalanden som kan uppfattas som uppeggande till att begå sådana dåd, och att staterna uppmanas att förebygga sådana uttalanden, dvs söka hindra att yttrandena överhuvudtaget fälls.
Men svensk lagstiftning om yttrandefrihet bygger på principen att man yttrar sig som man vill och på egen risk, (utan i förväg lagda hinder) och först i efterhand får svara för de brott man eventuellt begått genom sitt uttalande. Att myndigheterna skall ingripa förebyggande, innan någon ens har öppnat munnen, utgivit skriften, kopplat upp sig mot Internet, är förbjudet enligt svensk grundlag och är i praktiken liktydigt med censur. Hittills har vi inte sett några effekter av detta hos den svenska lagstiftaren, men tryckfrihetsförordningen ses just nu över.
I England pågår, vad jag förstår, arbete för att implementera resolutionen i brittisk lag.
Alla 15 medlemsstaterna i säkerhetsrådet, Kina, Ryssland och USA var eniga, också de medlemmar som t ex Frankrike och England som är anslutna till Europakonventionen för mänskliga rättigheter och som borde veta att man inte kan censuera, dvs stoppa yttranden innan de fällts.

Gösta Hultén

Tryck-och yttrandefrihetsberedningens delbetänkande ”Ett nytt grundlagsskydd för tryck- och yttrandefriheten?” SOU 2006:96 http://www.regeringen.se/sb/d/6155/a/72402