År 1858 på St Patricks dag, bildades ”Feniernas brödraskap”. Namnet var från Fionn mac Cumhill, en mytisk ledare för Fianna, krigare lojala mot Cormac mac Airt. Under irländarnas uppror var det många som dog i det humana Englands fängelser.

Irland från svält till självständighet

Det dystra fängelset Kilmainham Gaol ligger rätt avsides i Dublin, vid Inchicore Road. Det är nerlagt som fängelse, men är numera museum. Man kan ta buss från Aston Quay i centrala Dublin. Det finns en bild från centralhallen på www.heritageirland.ie.
Fängelset tog emot sin första politiska fånge i oktober 1796, bara några månader sedan det byggts. Den som kan aspirera på den äran är Henry Joy McCracken, två år senare hängd i Belfast som en av ledarna för upproret 1798.
På bild 1 ser man en tidig del av fängelset. Det ser inte så gemytligt ut.
Även barn fängslades där. Dels kunde de följa med sina mödrar, dels kunde de dömas för brott. Det vanligaste brottet var då matstöld. Den yngsta kända fången var åtta år.

Av CARL-MAGNUS WENDT

Rastgårdarna i fängelserna var också begravningsplatser. Den som dog i fängelset fick sin anonyma gravplats där. Många var rädda för det. Fängelset var inte helgad mark som en kyrkogård. Detsamma gällde fattighusen. Skulle de bli bortglömda i sina gravar på den yttersta dagen? På det viset blev det kanske bättre balans mellan rika och fattiga i Paradiset?
På bild 2 ser vi dödscellen, där den dödsdömde fången tillbringade sin sista natt. Där har många frihetskämpar inväntat gryningen. Theobald Wolfe Tone lurade galgen år 1798 genom att skära upp strupen. Brodern var redan hängd, men hade tydligen lämnat kvar sin rakkniv. Nu kom den väl till pass. Robert Emmet satt där natten till den 20 september 1803. Det är hans porträtt man ser på väggen. Utsikten från fönstret är ungefär lika dyster som den på bild 1. ”Fönstret” som syns till höger, är så konstruerat att bödeln därifrån osedd kan iaktta sitt offer för att förbereda sig för sitt dystra värv: bedöma repets längd om han skulle hängas osv.

Den stora svälten

The Fields of Atheny (refr.)
By a lonely prison wall,
I heard a young girl calling,
Michael, they have taken you away,
For you stole Trevelyan’s corn,
So the young might see the morn,
Now a prison ship lies waiting in the bay.

För en tredjedel av irländarna var potatis den absoluta basfödan. Enligt engelsk uppfattning var irländare för lata för att odla annat än potatis. Dessutom var de katoliker, vilket ytterligare underströk deras allmänna efterblivenhet. Men den enkla sanningen var att kött och brödsäd gick åt för att betala arrendena. Betalades inte de, så var det ajöss. Återstod alltså bara potatis för egen konsumtion. (Situationen var likartad för de japanska arrendebönderna. De hade själva inte råd att äta det ris de odlade, fast de åt inte potatis.)
År 1846 slog potatisskörden fel, på grund av ett potatisvirus, phytophethora infestans. Då inleddes den stora svälten. Den är en vattendelare i Irlands historia, också så att det gaeliska språket helt trängdes tillbaka.
År 1844 hade Irland haft 8,4 miljoner invånare, år 1851 hade antalet minskat till 6,6 miljoner. Gissningsvis hade en miljon människor omkommit och minst en miljon emigrerat, främst till USA. Alla emigranterna kom inte fram, eftersom havet krävde sin tribut av de usla fartyg, som sattes in i trafiken.
Fängelser och fattighus belägrades av hungrande människor, som bad om att få bli intagna. De räknade med att på en anstalt skulle man åtminstone få någonting att äta. Den offentliga sektorn sviker inte sitt ansvar?
Krisen underlättades inte av att Lord John Russel blivit premiärminister år 1846. Han var övertygad manchesterliberal, det vill säga staten skulle inte ”lägga sig i”, utan marknaden skulle lösa problemen. De fattigas lidanden var en naturlig tingens ordning. Karl Marx kallade honom ”liberalismens gärdsmyg” (the tomtit of liberalism), fast det är ju sårande för gärd-smygen. Charles Trevelyan, en religiös frihandelsideolog utsågs att administrera svälten. Livsmedel, som kött och spannmål, exporterades i enlighet med marknadsekonomins lagar. Enligt Trevelyan fanns ett problem som var större än svälten:
”Det verkligt onda är inte svälten, utan det moraliskt onda i den själviska, perversa och turbulenta folkkaraktären”. Problemet med Irland var alltså irländarna själva.
The Economist kommenterade svälten på följande sätt:
”Det är följden av en ekonomi byggd på småbruk och potatisodling. Att större delen av befolkningen på Irland och skotska höglandet får ge sig iväg, är ett nödvändigt steg för varje förbättring. Irlands nationalinkomst har inte lidit nämnvärt av svälten, eller av emigrationen som ägt rum sedan dess. Tvärtom, den ökade något åren från 1843 till 1851.”
Med varje familj som gav sig iväg, när den inte kunde betala sina arrenden lades också ett jordbruk ner. Åkerjord lades ut till betesmark.
Effekten av svälten var ungefär densamma som för clearing of the estates i England under 15–1700-talen och i Skottland i början av 1800-talet, som den beskrivs av Marx. Han skriver (i ”Kapitalet I”, kap. 24) att godsägarna på Irland svepte bort befolkningen i hela byar på en gång. Fast det var värre i Skottland. Där tömdes ”landområden stora som tyska hertigdömen”. Särskilt beryktade är avhysningarna som verkställdes av hertiginnan av Sutherland.
I ett opublicerat föredrag anförde Marx följande uppgifter om befolkningen på Irland. År 1801 uppgick befolkningen till cirka 5,3 miljoner invånare. År 1841 hade antalet ökat till 8,2 miljoner, för att år 1855 ha sjunkit till 6,6 . År 1866 var man tillbaka till det tidiga 1800-talet med 5,5 miljoner (eller 5,57).
Åren 1851–1861 minskade särskilt antalet småjordbruk på upp till 15 acres. Befolkningen minskade med cirka 1 miljon och antalet hästar med lite över 20 000. Detta eftersom behovet av hästar (liksom av människor) minskade med övergången till betesmark.
Marx hade ett litet räknexempel. Mängden nötboskap hade under perioden ökat med cirka 180 000, får med 670 000 och grisar med 316 000. Mängden hästar hade däremot minskat, som nämnts. Om man sedan beräknade att en häst åt som åtta får (totalt 160 000 får), så motsvarade den ökade mängden kreatur c:a en miljon människor. Alltså, minskningen med en miljon människor motsvarades av ökningen med en miljon boskap.
Marx kommenterade att ryssarna hade åtminstone ersatt polackerna med ryssar, men inte med får. Friedrich Engels skrev att fortsatte det på samma vis, så skulle irländare bara finnas i Amerika om trettio år.
Revolutionsåret 1848 inträffade mitt i svälten. Det lilla uppror som bröt ut slogs utan vidare ner, men medlemmar i Irish Republican Brotherhood skulle komma igen år 1916.
De fattiga hade ett bestående minne av den stora svälten och det var jordägarnas fullständiga brist på medkänsla.

En liberal fångvård
Den stora fängelsereformen i mitten av 1800-talet var cellfängelset, efter amerikansk förebild. Fängelserna skulle inte längre vara ett slags sällskapsklubbar, där dömda av alla de slag möttes och bytte informationer. Fången skulle tillbringa sin strafftid i ensamhet, för att begrunda sitt öde. Han eller hon skulle inte ha någon kontakt med sina medfångar. Cellerna kunde bli bistert kalla på vintern.
En timme efter att domen fallit, fick fången håret snaggat. Skägg och polisonger rakades bort. Deras vanliga kläder togs av dem och de fick fångdräkt och under transporten till fängelset handbojor. En regeringstidning beskrev det: ”På trettio minuter var de så förändrade att deras bästa vänner knappt kunde känna igen dem”. Fången fick ingen kontakt med utomstående på sex månader och, som nämnts, ingen alls med sina medfångar.
Det skall ha inträffat att åtminstone en fånge begravdes levande i Mountjoy prison. Det värsta fängelset på Irland ansågs ändå vara Pentonville. Att hamna där, var det värsta straffet näst döden. Många hade kanske föredragit det senare. Fångarna förvarades i celler på c:a 4 x 2 meter, där som i andra cellfängelser. En stor del av utrymmet upptogs av toaletten, dock tydligen wc. Bredvid den fick fången äta sin mat. Han rastades på en liten gård, obetydligt större än cellen. Var fången missnöjd med sin lilla värld och opponerade sig, kunde han få tillbringa 28 dagar på vatten och bröd i en annan liten värld utan ljus.
Fångar som till exempel försökt ge sig på fångvaktare i andra fängelser, fördes till Pentonville på livstid. Enda vägen därifrån var till Broadmoor Lunatic Asylum i tvångströja. Av 852 fångar som kom till Pentonville under ett år, fördes 85 till ”dårhuset”. Jo, det fanns en möjlighet till! Politiska fångar dömda till livstids straffarbete kunde sändas till en straffkoloni på Van Diemens land (Tasmanien). Därifrån återvände de inte. Fångar på Pentonville som dömts till deportation, kunde drabbas av ett slags konvulsioner. Läkare hävdade att de aldrig sett dessa symtom någonstans förut. Fången fick ta igen sig under något mer humana former i fjorton dagar, innan han sändes iväg.

Fenierna
Sedan urminnes tider hade det pågått lokala upprorsrörelser på landsbygden. År 1858 på St Patricks dag, bildades ”Feniernas brödraskap” både i Dublin och i New York. Namnet hämtades från Fionn mac Cumhill, en mytisk gestalt, som var ledare för Fianna, krigare lojala mot Cormac mac Airt.
De gjorde sig först kända för att ta hem kvarlevorna efter Terence Bellew Mcmanus, år 1861. Han hade deltagit i upproret 1848. Han deporterades till Van Diemens Land, men lyckades rymma. Han levde sedan i San Francisco, där han dog i stor fattigdom. Fenierna förde hans kvarlevor tillbaka till Irland. Han togs först på tåg tvärs över den amerikanska kontinenten. Där tåget gjorde uppehåll hyllades han, ibland av stora människomassor, för att sedan fraktas med båt till Dublin.
År 1865 dömdes ett antal fenier till 20 års fängelse vid en rättegång i Dublin. Jeremiah O’Donovan Rossa dömdes till livstids straffarbete.
År 1867 ansåg fenierna sig ändå tillräckligt starka för att organisera ett uppror till den 5 mars. Det skulle ta sig uttryck i ett gerillakrig i bergstrakter och i skogar. Dålig militär ledning, och myndigheternas kännedom om det hela, gjorde att det kom av sig nästan omedelbart. Man märkte en viss aktivitet i några östliga och sydliga landskap. Polisen fick företa en del ingripanden i några förstäder till Dublin och Cork. Det var allt.
Hundratusentals irländare hade kämpat på Nordstaternas sida i Inbördeskriget. De fick en militär utbildning, som många av dem tänkte sig skulle komma till användning i ett irländskt befrielsekrig. Hur skulle de komma över Atlanten? Med hjälp av USA? England hade hjälpt Sydstaterna, bland annat genom att utrusta krigsfartyg. Detta för att den amerikanska bomullen ansågs nödvändig för den engelska textilindustrin. Efter kriget hade USA krävt skadestånd för de skador dessa fartyg orsakat. Detta kallades alabamaaffären, efter ett av fartygen. Målet hänsköts till den särskilda skiljedomstolen i Génève. Den fastställde att England skulle ersätta USA med $ 15 500 000.
Den engelska regeringen betalade utan att blinka, för att slippa amerikansk inblandning i irländska angelägenheter.

Jenny Marx om Irland
Både Karl Marx och Friedrich Engels studerade den irländska frågan mycket noga. Marx skrev ofta sina artiklar under pseudonymen A. Williams. Engels studsade, när han plötsligt stötte på signaturen J. Williams. Det var Marx äldsta dotter Jenny (1844–1883). Hon tog sig särskilt an de irländska fångarnas sak. Hon fick in flera artiklar i La Marseillaise, en stor paristidning som också lästes i England. (Namnet till trots, skall den inte förväxlas med den tidning som franska kommunistpartiet nu ger ut i Marseille.) Den stolte fadern refererade ofta till henne som Doppeljou eller med den tyska diminutiven Jennychen.
Enligt Karl Marx och Jennychen behandlades politiska fångar i det liberala England sämre än någon annanstans i Europa utom i Ryssland. Jenny skrev om en fånge som avled i fängelset i Wokin: ”Att bli fängslad mitt i vintern i en kall cell, illa klädd, få sova på ett hårt underlag med en träkudde och med två slitna filtar, som knappt vägde fem kilo som enda skydd mot kylan - - -”. Han höll ut från december 1865 till i april 1866, då han avled.
Marx skrev någon gång att den genomsnittlige engelske arbetaren hatade den irländske som en konkurrent som pressade lönerna. Han kände förakt för ”potatisätarna”. Engelsmännen såg på irländarna ungefär som poor whites i de amerikanska sydstaterna såg på de färgade, enligt Marx.
Men: Den 24 oktober 1869 hölls ändå en stor demonstration för de fångna irländarna. Det skedde efter önskemål från fenierna och med stöd av Internationalen. Från olika delar av London drog demonstrationståg till Trafalgar Square och därifrån till Hyde Park, där man höll ett massmöte. Enligt Engels samlade det 100 000 deltagare, medan den engelska fria (då som nu, läses ”fria” som ”annonsfinansierade”) pressen beskrev det hela som ett misslyckande.
Den 27 februari 1870 skrev Jenny Marx om några irländska politiska fångar. Hon nämnde just O’Donovan Rossa. Han hade då tillbringat trettiofem dygn i mörk cell. Hans handbojor hade inte avlägsnats, utan han var bakbunden och tvungen att äta liggande på golvet och slicka i sig maten. En annan fenier vid namn Murphy, men känd under namnet O’Leary hade dömts till tre veckor på vatten och bröd. Han hade vägrat kalla sig för protestant, presbyterian, katolik eller kväkare. Det var de fyra ”tillåtna” religionerna, men han hade yrkat på att kallas ”hedning”.
Överste Richard Burke hade tjänstgjort i den amerikanska armén och deltagit i organiserandet av 1867 års uppror. Efter tortyr var han nu i sådant skick, att han inte längre kunde känna igen sina närmaste. Han dog senare samma år. Jenny Marx anför ytterligare exempel och sammanfattar att sedan 1866 hade 20 fenier avlidit eller förlorat förståndet i det humana Englands fängelser.
I Underhuset den 3 mars samma år besvarade det liberala partiets ledare, den varmt kristne premiärminister William Gladstone en interpellation om O’Donnovan Rossas hälsotillstånd med att det var utmärkt. Avslutningsvis framhöll han att Mrs O’Donnovan Rossa vid sitt senaste besök gratulerat sin make till att han såg friskare ut nu än tidigare.
Underhuset mottog detta med skratt. Tydligen var det bekant för alla utom för premiärministern att de inte hade setts på flera år och att Mrs O’Donovan Rossa for runt i hela USA och höll föredrag om engelsk litteratur för att försörja deras barn.
Eftersom detta togs upp i La Marseillaise, var den engelska pressen också tvungen att kommentera saken. År 1871 trodde den engelska regeringen att den hade blivit av med O’Donnovan Rossa genom att skicka honom till Amerika.

The Land League
År 1878-79 bildades The land league. Den hade föregångare i hemliga sällskap som Whiteboys, Defenders, Ribbonmen med flera. Initiativtagare var Michael Davitt och John Devoy. Båda hade suttit i fängelse som fenier. Davitts far hade lett en liten organisation i grevskapet Mayo. Han hade vräkts från sin gård efter svälten. Michael hade förlorat sin högra arm i en arbetsplatsolycka när han var elva år gammal. Han ledde rörelsens irländska gren. Efter förebild av fenierna hade man en organisation på Irland och en i USA. Där bedrevs en energisk insamlings- och propagandaverksamhet. Det var inte svårt att få ekonomiskt stöd av alla irländare som flytt dit, ”tjänsteflickornas småslantar”. Davitt ledde rörelsen på Irland, Devoy den i USA.
På Irland arbetade man med massmöten, parader och mässingsmusik. Samtidigt valde man ut egendomar, som var särskilt ökända för oskäligt höga arrenden och vräkningar. Det gällde då att göra livet surt för godsägaren, eller i hans frånvaro förvaltaren. Kapten Charles Boycott var godsförvaltare i Mayo. Han mötte särskild ovilja i form av arbetsvägran. Han försökte först använda sig av strejkbrytare från Ulster under skydd av militär. Till slut var han dock tvungen att lämna ön, eftersom lokalbefolkningen enhälligt vägrade arbeta för honom.
Charles Stewart Parnell var något så osannolikt som en protestantisk jordägare, som organiserade fattiga irländska bönder i The Land League. Han seglade upp som ledare för rörelsens politiska gren. Han ledde den lilla irländska gruppen i Parlamentet i London. Det gällde dels att genomföra reformer som lättade böndernas bördor, dels att uppnå politiska mål som självständighet. Parnell var ordförande i den brittiska organisationen för Home rule på Irland (mer om denna i det följande).
År 1881 var det nära uppror på Irland. Parlamentet utfärdade undantagslagar och man skickade militär för att skydda godsägarna.
Samtidigt såg sig premiärminister William Gladstone föranlåten att gå The Land League till mötes på väsentliga punkter. Då utfärdades The Land Act, enligt vilken man skulle kunna bedöma vad som var skäliga räntor och ge skydd mot oskäliga vräkningar. När jordägarnas auktoritet ifrågasattes på det viset, kunde det vara en tidsfråga innan hela systemet föll samman.
Detta insåg godsägarna också. De försökte skjuta in sig på de tjänstemän som skulle administrera lagstiftningen och som ansågs otillräckligt insatta i frågan och som dessutom hade försetts med mycket oklara instruktioner.
Det var dock skillnad mellan Davitts mer aktivistiska linje och Parnells reformistiska. För att inte bli misstänkliggjord, skärpte Parnell sitt språkbruk. Som en föjd av detta hamnade han, liksom Davitt, i Kilmainham Jail. Det var snarast en merit för honom.
I fängelset lyckades han uppnå ett slags överenskommelse med den brittiske premiärministern William Gladstone. ”Freden i Kilmainham” var tänkt att avsluta kriget på landsbygden. Då inträffade den 6 maj 1882 mordet i Phoenix Park, där två engelska högre tjänstemän mördades. Det var de som skulle vara ytterst ansvariga för att The Land Act genomfördes. Mördarna kom från en utbrytargrupp ur Fenierna. De avrättades i Kilmainham Jail.
Enligt The Times var Parnell inblandad på något sätt. Dessa uppgifter visades vara falska. Värre för Parnell och The Land League var att man år 1890 uppdagade hans relation med ”Kitty” O’Shea. Irland var katolskt och brott mot sjätte budet var oförlåtligt. Detta särskilt som kyrkan efter vanligheten redan tagit de besuttnas parti. Parnell tvangs avgå år 1891 och avled efter några månader.
De intellektuella paralyserades och började mer och mer intressera sig för de keltiska traditionerna. Det var dock inte fullt så harmlöst som det kan verka.

Home rule
Home rule, ett slags begränsad självstyrelse, skulle med tiden kunna leda Irland fram till dominionstatus. Frågan aktualiserades under 1840-talet och under 1880-talet. Den föll dock med Parnell. En proposition år 1893 föll slutgiltigt i Överhuset.
Efter cirka 800 års kamp mot det engelska styret, verkade det som om irländarna hade börjat acceptera sin situation i början av 1900-talet. Enda oroshärden var Ulster. Där var den protestantiska minoriteten rädd för att drunkna i det katolska folkhavet.
På den katolska delen av ön rådde däremot lugn. Motståndsrörelser som Fenierna och Sinn Féin (bildat 1905) förde en tynande tillvaro. I Irish Republican Brotherhood (IRB) verkade man mest hålla minnesstunder över hjältar som Theobald Wolfe Tone och Robert Emmet. De hade kämpat kompromisslöst för Irland, men det var hundra år sedan de avrättades. Annars verkade brödraskapet mest att ägna sig åt ”hemspråksundervisning”. De försökte återuppliva gaeliskan, det gamla folkspråket.
Home Rule blev ”återupptäckt” år 1910. Det lämnade protestanterna i Nordirland ingen ro. År 1912 bildades en särskild militärstyrka i Ulster, Ulster Voluntary Force. Följande år bildades Irish Volunteers på den katolska sidan, under ledning av John Redmond. Spekulerade tyska regeringen i ett inbördeskrig? Den försåg Ulster Voluntary Force med vapen, 25 000 gevär och 3 miljoner patroner levererades i april 1914.
Eller kom Första världskriget som en räddning för engelsmännen? När kriget bröt ut, anmälde sig mängder av irländare som frivilliga, katoliker och protestanter. Protestanterna från Ulster bildade en egen division, som snabbt nådde elitstatus.
Det fanns dock de i söder, som höll fast vid det gamla synsättet att det som var dåligt för England var bra för Irland. Kanske 13 000 Volunteers hade den uppfattningen, inte ens en tiondel av totala antalet. Som deras ledare framträdde Eoin MacNeil. De fick vapen från Tyskland. Den 26 juli 1914 anlände ett norsk- registrerat fartyg Asgard till Howth strax utanför Dublin, icke fullt en månad efter skottet i Sarajevo. Cirka 800 volontärer var där för att lossa vapnen, och föra dem till säkra gömställen.
En liten avdelning Volunteers marscherade in till staden med sina vapen. Folk efter Bachelor’s Walk hyllade dem. Plötsligt öppnade brittiska trupper eld. Tre civila dödades, 25 à 30 skadades.
Jeremiah O’Donovan Rossa avled den 15 juni 1915. ”Brödraskapet” beslöt sig för att upprepa den propagandamässiga framgången med Terrence Bellew McManus. Rossa fördes tillbaka till Irland för att begravas på Glasnevin Cemetary, där flera irländska patrioter som sluppit de anonyma gravarna i fängelserna vilade. Där låg till exempel Daniel O’Connel, Charles Stuart Parnell och James Stephens. Irish National Volunteers och Irish Citizen Army paraderade tillsammans med ungdomsorganisationen Fianna na hEireann (som leddes av hertiginnan Markievics). Padraigh Pearse höll tal vid graven.

Ledande irländska patrioter
Några av de ledande irländarna, som vi möter i det följande bör nämnas särskilt:
Thomas Clarke var född år 1857 och med i IRB sedan 1878. Han hade suttit i fängelse i femton år. Genom honom knöts också Padraigh (Patrick) Pearse, född år 1879, till IRB. Han var poet och lärare i gaeliska. Han avskräckte tydligen James Joyce från vidare studier i ämnet. En Ulysses på gaeliska, nej det hade blivit för mycket
James Conolly, född 1868, hade en helt annan bakgrund. Han hade växt upp i Edinburgh och börjat arbeta vid tolv års ålder. Så småningom tog han värvning. Han avvek redan före kontraktstidens utgång. På kompaniet hade man så dålig ordning, att alla trodde att hans tid gått ut. Conolly gifte sig och flyttade så småningom till Irland. Där arbetade han som fackföreningsorganisatör för Transportarbetarförbundet, som också organiserade grovarbetare. Han deltog i den stora arbetskonflikten 1913.
Det fanns arbetare på Irland som tjänade 17 shillings i veckan. Det kan sägas bokstavligen ha varit existensminimum. Det fanns 20 000 familjebostäder med bara ett rum i Dublin. Tuberkulosen härjade. Mortaliteten var bland de högsta i Europa. Conolly hade växt upp i slummen i Edinburgh, men det här var värre. Tydligen var det de ohemula lönekrav dessa arbetare ställde, som tvingade arbetsgivarna till lockout.
Conolly var socialist. Hertiginnan Constance Markievicz, även hon född år 1868, var också socialist. Hon hade växt upp i den engelsk-irländska godsägararistokratin och varit gift med en adelsman från Ukraina. Man skall ändå inte underskatta styrkan i hennes övertygelse. Hon ledde, som nämnts ungdomsorganisationen Fianna na hEireann.
Om Conolly och hertiginnan var socialister, kan Sir Roger Casement kallas för antimperialist. Han hade adlats för sina förtjänster som kolonialtjänsteman. Samtidigt hade han sett den grymma engelska imperialistiska politiken. Ett exempel: I Indien hade han bevittnat en whipping, där ettusen indier, män, kvinnor och barn piskades med ”den niosvansade katten”. Det är bara de förtryckta, som skall använda sig av icke-våld.
Sir Roger Casement tog sig till Tyskland efter krigsutbrottet 1914. Han tänkte sig att man skulle kunna värva en brigad bland irländska krigsfångar. Den skulle vara spjutspetsen i en tysk invasionsstyrka. Hans rekryteringsplaner kröntes dock inte med framgång.
En del av brödraskapet började planera för ett uppror till påsken 1916. De räknade med att få ihop 5 000 man som skulle ta Dublin och ytterligare 5 000 man i omgivningarna. Till detta kom den lilla styrka transportarbetarna organiserat för att skydda strejker och demonstrationer mot polisangrepp. Den kallades Irish Citizen Army. Lenin sade en gång att det var den första Röda Armén.
Ett tyskt fartyg, Aud, skulle komma med vapen. På grund av en serie missförstånd, något som ofta tycks förekomma i irländska revolutioner, blev fartyget uppbringat av ett engelskt krigsfartyg. Besättningen lyckades dock sänka fartyget, så att bevismaterialet försvann. Ungefär samtidigt landsattes Casement från en tysk ubåt. Han var en besvärlig gäst och tyskarna ville bli av med honom, samtidigt som irländarna inte ville ha honom tillbaka. Han greps av polisen nästan så fort han kommit i land. En polisinspektör kom för att förhöra honom. Polisinspektören sade att han trodde att han visste vem den gripne var och att han skulle be till Gud att det inte skulle gå samma väg som för Wolfe Tone.
Upproret planerades inom Volunteers, men utan att Eoinn MacNeil fick veta något. Han var trots allt ledare för volontärernas militanta flygel, men fick höra talas om det först på påskaftonsmorgon. Upproret var tänkt att bryta ut på påskdagen. Han cyklade ner till Sunday Independent , och satte in en annons med uppmaning att det skulle uppskjutas.
Det sköts också upp, men bara en dag, till annandagen. Att tidpunkten för upproret sköts upp något, spelade ingen större roll, förutom att det orsakade förvirring. Den engelska överklassen dominerade statsförvaltningen. Den befann sig på sina weekendställen över hela påsken, utom officerarna som gick på hästkapplöpning. Eventuella rykten om uppror tog man lätt på. Casement satt bakom lås och bom. So what?
När bröderna Pearse gick hemifrån, ropade deras gamla mamma, som så många miljoner mödrar tidigare: ”Ni gör väl ingenting dumt nu, Pat.?” Som miljoner söner före honom, ropade ”Pat.” tillbaka: ”Nejdå, mamma!”
”Pat.” hade utarbetat en proklamation. Den var undertecknad av Thomas J. Clarke, Sean MacDiarmada, Thomas MacDonagh, Eamon Ceannt, James Conolly, Joseph Plunkett och honom själv. Tre av undertecknarna var poeter, förutom Purse själv också Diarmada, som var polioskadad och gick med käpp och Plunkett, som var döende i tuberkulos.
Kanske på grund av missförståndet mötte bara cirka ettusen man Volunteers upp, plus ett par hundra ur Citizen Army. En del säger att de var sammanlagt tvåtusen, men det är nog en överdrift.
Det var nu IRA föddes. Conolly sade: ”There is no Citizen Army, there are no Irish Volunteers, but only the army of the Irish Republic.” Utanför Huvudposten, General Post Office eller GPO, gav Conolly order: ”Vänster om! Posthuset! Framåt!” De tog sig in i posthuset, skar av telegrafkablarna för att försvåra kontakten med England, slog ut fönster och började befästa huset. Pearse gick ut på gatan och läste upp sin proklamation, som snarast förvirrade förbipasserande. Proklamationen, som också trycktes, byggde på talet Pearse hållit vid O’Donovans grav.
På taket till GPO hissade de två flaggor, den irländska grön-vit-oranga och en hemgjord av hertiginnan Markiewics. Eftersom alla affärer var stängda under påskhelgen hade hon använt sig av ett grönt sängöverkast på vilket hon textat ”Irish Republic”. Den guldfärg hon hade räckte inte, så hon rörde ut den med senap. Det gick också bra. Bättre brödlös än rådlös.
Själv var hertiginnan ställföreträdande chef för en styrka som gick i ställning i den lilla parken St. Stephen’s Green. Eamon de Valera med sitt kompani förskansade sig i Bolands Mill.
Pádraigh Pearse bar uniform med en bredbrättad hatt av en typ som kommit på modet under boerkriget. Hertiginnan bar en likadan, men prydd med plymer.
På kvällen tisdagen omedelbart efter påsk kom regeringen på att den måste förklara ön i belägringstillstånd. Samma dag hade engelsmännen samlat ihop cirka 6 500 man reguljära trupper. De hade naturligtvis övertaget med sin utrustning och utbildning. Dessutom hade de fiskeriinspektionsfartyget Helga. Hon tog sig upp efter floden Liffy och sköt sönder bland annat Transports byggnad Liberty Hall, med sin lilla 57 mm kanon.
James Conolly visade en överlägsen ledarförmåga. Michael Collins iakttog honom med stigande beundran: ”Hade det varit nödvändigt, hade jag följt honom genom helvetet!” Men när Conolly blev svårt sårad i ena benet föll också allas stridsmoral. Den lilla skaran kapitulerade lördagen den 29 april. Sist gav sig den avdelning som stod under befäl av Eamon de Valera. Den hade hindrat förstärkningar från England att ta sig över från Grand Canal till södra Dublin. Enligt vad som sades, sköt de brittiska soldater som kaniner, kanske 234 man.
Sex dagar hade upproret varat. Det var det längsta sedan 1798. 179 byggnader låg i ruiner, de flesta på O’Connell Street, dåvarande Sackville Street. Det var där GPO låg. Sammanlagt blev 1 351 personer dödade, svårt sårade eller invalidiserade för livstid.
Fångarna som fördes bort blev inte hyllade av åskådarna. Många hade anhöriga, rent av barn, som kämpade sida vid sida med sina brittiska vapenbröder på västfronten.
En engelsk officer hade gripits av sinnesförvirring och genomfört ett antal avrättningar, mord, på egen hand. Han hamnade på ett mentalsjukhus. Brittiska soldater som skjutit femton helt oskyldiga män på North King Street ställdes inför krigsrätt. De frikändes dock. Det hela var beklagligt, men ”sån’t händer i krig”. Krigsrätten visade inte samma förståelse för de tillfångatagna rebellerna. Mer än hundra dödsdomar avkunnades. De som undertecknat proklamationen hade naturligtvis undertecknat sin egen dödsdom.

Straffutmätning

Grace
As we gathered in the chapel here in old Kilmainham gaol,
I think about these past few weeks, Oh they will say we failed,
Through our school days they have told us, we must yearn for liberty,
Yet all I want in this dark place is to have you here with me.

Refr: Oh Grace just hold me in your arms and let this moment linger
They take me out at dawn and I will die,
With all my love I place the wedding ring upon your finger,
There won’t be time to share our love for we must say goodbye.

Now I know it’s hard for you my love to ever understand,
The love I bear for these brave men, my love for this dear land,
But when Padraigh called me to his side, down in the GPO,
I had to leave my own sick bed, to him I had to go.

Now as the dawn is breaking, my heart is breaking too,
On this May morn, as I walk out my thoughts will be of you,
And I’ll write some words upon the wall so everyone will know,
I loved so much that I could see his blood upon the ros
e.

Avrättningarna ägde rum i Kilmainham Jail. Den som skulle avrättas fick en vit lapp fastsatt, som markerade hjärtats plats. Han försågs med en ögonbindel och leddes iväg över gården. Hade han kunnat se, hade han sett motsvarande bild nummer 1 till höger och eventuellt den exekutionspluton som väntade på nästa offer till vänster. Under den vilade då mördarna från Phoenix Park. Sedan leddes han in på den gård, där fångar vanligen sysselsattes med att knacka sten. Bara där fanns tillräckligt höga murar så att ingen utomstående kunde se vad som tilldrog sig där. Alla i fängelset visste naturligtvis ändå vad som skedde.
Den 3 mars sköts Padraig Pearse, Clarke och Thomas Mac Donagh. Följande dag sköts Willie Pearse och Joseph Plunkett. Plunkett fick först gifta sig med Grace Gifford. Vigseln ägde rum i fängelsets kapell. Arkitektoniskt är det ganska likt Stadsmissionens ”Bullekyrka”, men större. Cirka tjugo till tänderna beväpnade brittiska soldater bevittnade akten. Några av dem fick hålla stearinljus, eftersom fängelsets elsystem upphört att fungera just då. Möjligen att ljusen förlänade akten ett visst romantiskt skimmer. Efter bröllopet fördes Plunkett tillbaka till sin cell. Brudparet fick något senare en kvart tillsammans, innan exekutionsplutonen krävde sitt blodsoffer.
Allteftersom avrättningarna pågick, växte sympatierna för rebellerna. Och detta inte bara på Irland, utan också i USA. Det var viktigt. Den brittiska regeringen gjorde just då allt för att få med USA i kriget.
Den siste som avrättades var James Conolly. På grund av sin skada, hade han vårdats i en cell i Dublin Castle. I gryningen den 11 maj bars han in en bakväg till avrättningsplatsen. Han kunde fortfarande inte stå upp på grund av sin skada. Man band fast honom vid en stol innan han sköts. Som de andra kastades han sedan ner i en grop. Man hällde över kalk, för att påskynda förmultningen. Det skulle inte finnas några lik kvar, som kunde hyllas i storslagna begravningsprocessioner.
Femton avrättningar hann det bli, innan regeringen fick böja sig för opinionsstormen. Hertiginnan Markiewics benådades till livstids fängelse, något hon säkert ansåg för ytterst könsdiskriminerande. Eamon de Valera, som talade gaeliska flytande, räddades av sitt amerikanska medborgarskap.
Nu placerades han i interneringslägret Fron-goch Camp i Wales. Där fanns redan Arthur Griffith. Han var visserligen ledare för Sinn Féinn, men hade inte haft det minsta med upproret att göra. Där återfanns också Michael Collins.
Sir Roger Casement hängdes i London den 3 augusti 1916. Då hade opinionen svängt helt. William Yeats (nobelpristagare år 1923) skrev att på Irland hade allt förändrats, förändrats totalt.
En del av de internerade släpptes till julen 1916, resten till våren 1917.

Frihetskrig och brödrastrid
Sinn Féin rekonstruerades år 1918, under ledning av Eamon de Valera. I december 1918 hölls brittiska parlamentsval. Irland hade 105 platser. Av dem vann Sinn Féin 73; det var alla platser utom i de protestantiska grevskapen i norr och Trinity College i Dublin. Men de 73, av vilka 36 var fängslade, inställde sig inte i London. De bildade ett eget irländskt parlament: Dail Eireann. Det konstituerade sig den 21 januari 1919. Det antog då en självständighetsförklaring byggd på 1916 års proklamation. Det förklarade sig som lagstiftande församling och begärde att ”den engelska garnisonen” skall ”lämna vårt land”. Samma dag sköt IRA två poliser i grevskapet Tipperary.
Det betydde krig. Engelsmännen blev ökända genom de så kallade Black-and-Tans. De var legosoldater, formellt poliser men iförda diverse uniformspersedlar med delar av svarta polisuniformer och delar av arméuniformer. Genom sitt brutala uppträdande blev de hatade och förstärkte allmänhetens sympatier för republikanerna.
Michael Collins blev en legendarisk militär ledare för IRA. Han byggde också upp en mycket effektiv underrättelsetjänst. I november 1920 anlände sexton brittiska officerare till Dublin. De var noggrant utvalda och okända på Irland. De tog in på olika hotell i Dublin och uppgav sig vara affärsmän.
De hade till uppgift att oskadliggöra Michael Collins och helst hela hans underrättelseorganisation. De började med att gripa några IRA-män för förhör. En av dem förhördes i tio dagar. Sedan släpptes fångarna. Det får anses som utomordentligt korkat. Nu var deras identitet känd. På söndagsmorgonen den 21 november slog några kommandon ur IRA till. De dödade tretton av officerarna. Tyvärr avlivade de också en helt oskyldig militärläkare. På eftermiddagen anlände ett antal lastbilar med brittiska soldater till Croke Park, där man skulle spela en gaelisk fotbollsmatch. De sköt tretton åskådare och en spelare och skadade ytterligare några. Denna söndag kallades ”Den blodiga söndagen”.

Fred?
Efter förhandlingar i London slöts fred den 6 december 1921. Den irländska delegationen leddes av Arthur Griffith och Michael Collins, som gick med på en kompromiss. De accepterade att trohetseden till den engelske kungen skulle stå kvar och att de sex grevskapen i norr skulle bilda ett eget Nordirland.
Alla var inte nöjda med detta. Många i IRA såg det som ett förräderi. De hade kämpat för enad irländsk republik. I sex månader diskuterade man, för att enas, men förgäves. Ett bittert inbördeskrig bröt ut den 22 juni 1922. Gamla veteraner från påskupproret sköt plötsligt på varandra. Collins blev ledare för ”fristatsarmén”, fast han egentligen nog sympatiserade med republikanerna. Han mördades den 22 augusti. Eamon de Valera var republikan, men höll en mycket låg profil. Kilmainham fylldes igen av fångar, republikaner denna gång. Bland ”nykomlingarna” märks Grace Gifford, änka efter Joseph Plunkett. Hennes cell låg så att hon kunde se sin makes dödscell från år 1916 en trappa upp. Där hade han haft Eamon de Valera som granne.
Åter hörde man exekutionsplutonernas salvor. De fyra första fångarna sköts i Kilmainham den 17 november 1922. Sammanlagt arkebuserades 77 republikaner.
Eamon de Valera satt fängslad en tid, men undgick allvarligare efterräkningar. Han skulle med tiden leda den irländska republiken i fyrtio år, först som premiärminister från 1932, sedan som president, medan hans gamla stridskamrater multnade i sina gravar.
Det gamla fängelset efterlämnade alltför många dystra minnen. Det lämnades åt förfallet och glömskan. Så småningom återupptäcktes det av några entusiaster. De började renovera det. Först arbetade de på sin fritid, sedan fick de hjälp och det hela avslutades som ett slags AMS-projekt. Fängelser för politiska fångar kanske kommer att bli vår tids viktigaste historiska minnesmärken. Abu Ghraib och Guantanamo är bara de senaste i den långa raden.


Exkurs. Jenny Longuet, född Marx

Jenny Marx (1844–1883) nämns i den senaste marxbiografin av Francis Weeen, nyligen utgiven på svenska. Då tas hennes olyckliga äktenskap upp till behandling, däremot inte hennes viktiga politiska arbete. Jenny avled den 11 januari 1883, vid 38 års ålder.
I sin nekrolog i Der Sozialdemokrat den 18 januari 1883, påminde Friedrich Engels om hur hennes artiklar i La Marseillaise hur politiska fångar behandlades i England, hade bidragit till att O’Donovan Rossa och flera andra irländska frihetskämpar blivit fria och kunnat ta sig till Amerika.
Jenny hade två yngre systrar.
Laura, född 1845, var gift med Paul Lafargue, en förgrundsgestalt i den tidiga franska arbetarrörelsen.
Eleanor, född 1855, var gift med Edward Aveling. Han deltog bland annat i arbetet med att översätta Kapitalets första band till engelska. Eleanor sammanställde senare sin fars studie ”1700-talets hemliga diplomati”, som utkom postumt.*)
Som exempel på Jennys sinnesnärvaro, berättade han hur hon och Eleanor sommaren 1871 besökte Paul Lafargue och Laura i Bordeaux. Tillsammans for de upp i Pyrenéerna. Där fick de tidigt en morgon besök av en högre polistjänsteman. Han sade att han hade en arresteringsorder på dem, men eftersom han var republikan gav han dem en timmes försprång. Lafargue och hans familj lyckades ta sig över gränsen. I stället grep polisen Jenny och Eleanor. De fördes i väg för förhör. Jenny hade ett brev från den mördade kommunarden Gustave Flourens i fickan. Hade polisen hittat det, hade de fått enkel biljett till Nya Caledonien. Men de lämnades ensamma för ett kort ögonblick. Jenny stoppade blixtsnabbt in brevet i en gammal dammig räkenskapslunta. Engels förmodade att det fortfarande fanns där.
De unga damerna fördes sedan till hertig Kératry, departementets prefekt (högste statlige befallningshavande). Han förhörde dem både med uppbjudande av hela sin diplomatiska förmåga och som gammal kavalleriofficer. Det var förgäves mot Jennys lugn. Han lämnade rummet rasande över ”den styrka kvinnorna i denna familj verkar besitta”. Efter utväxlandet av några telegram med Paris, tvingades han släppa dem.
Engels skrev att han hoppades att Jennys far kände någon lättnad i sin djupa sorg, eftersom han visste att den delades av hundratusentals arbetare i Europa och Amerika.


Exkurs 2. Irländska sånger

Det finns fortfarande en stor levande irländsk sångskatt, som erinrar om viktiga historiska tilldragelser. De två sångtexterna har jag hämtat ur texthäftet till ”The best ever Collection of Irish Pub Songs”, Vol. 1. I den volymen ingår också till exempel en sång från år 1798. Av en händelse har jag fått reda på att ett irländskt band i Stockholm håller på att träna in några av låtarna – se: www.parcelofrogues.com

Litteratur
Cruise O’Brien, Máire and Conor, Ireland. A concise history. Thames and Hudson 1997 (1972).
Golway, Terry, For the cause of liberty.
King, Clifford, The Orange and the green. Macdonald & Co. 1967 (1965) (1965)
Mac Annaidh, Seamas (ed.), Illustrated dictionary of Irish history. Gill & Macmillan, London 2001
Marx, Karl och Engels, Friedrich, Ireland and the Irish question. Progress Publishers. Moskva 1971.
Wheen, Françis, Karl Marx. En biografi. Stockholm 2000. Norstedts förlag. (eng. orig. 1999).

*) Karl Marx bok 1700-talets hemliga diplomati kan fås på svenska mot 80 kr till tidskriftens pg 930909-7.