I Radio Tuff intervjuades journalisten Birgul Özbaris, som nu finns i Sverige. Hemma i Turkiet hotas hon av ett långt fängelsestraff. ”Brottet” är att hon har ”alienerat folket från militären”. Hon har nämligen dristat sig att skriva om värnpliktsvägran. Svenska Freds kampanjar berömvärt för hennes skull.

Åsiktsförföljelse och hyckleri i Väst

I år utsågs den turkiske författaren Orhan Pamuk till årets mottagare av Nobels litteraturpris.

Nyligen har han stått under åtal i Turkiet. ”Brottet” är att han vid en intervju för en schweizisk tidning hade sagt, att 30 000 kurder och en miljon armenier under första världskriget dödades i Turkiet. Det finns någon konstig turkisk lag om att man inte får kränka den turkiska armén eller ”turkiskheten”.

Av ÅKE SANDIN

Den 13 december 2005 förekom i franska tidningar ett upprop från historiker och akademiledamöter. (se detta nr: Frihet åt historieskrivningen! - red.) Bland undertecknarna fanns den också i Sverige uppmärksammade historieprofessorn Pierre Vidal-Naquet. De ville värna om historievetenskapens frihet. Alltså slog de fast att ämnet historia inte är en religion eller en moralisk instans, inte heller får vara en slav under innetrenderna. Starkt framhöll de att historievetenskapen inte får bli föremål för domstolarna: ”Vi kräver avskaffande av dessa lagar, som är ovärdiga en demokratisk regim”.

Men trots denna vakthållning av fackhistoriker kring demokratiska självklarheter finns ännu i Frankrike och andra EU-länder konstiga lagar, som inskränker yttrandefriheten och rätten att fritt få framlägga sina historiska forskningsresultat. Och flera tycks det bli. Den 11 oktober 2006 beslöt det franska parlamentets underhus att det skall bli straffbart att ”förneka turkarnas folkmord på armenier”. Den kommande lagen, som dock först måste godkännas av överhuset (senaten), är en pinsam motsvarighet – fast med omvända förtecken— till Turkiets förbud mot att alltför mycket föra armeniernas grymma öde på tal.

Flera folk håller sig med offermyter, alltså berättelser som nästan fått religiös status.  De handlar om det egna folkets lidanden, innehåller alltid en kärna av sanning men ofta också stora överdrifter, främst om antalet offer, och en oförsonlig demonisering av gärningsmännen och deras folkgrupp. Ve den som ifrågasätter någon del av myterna! Han anklagas genast för att ”förneka” alla grymheterna. ”Förnekelse” är ju ett typiskt begrepp från inkvisitionens tid, fastän det då kallades för kätteri. Man behövde inte alls vara antikristlig, bara i någon detalj ha en annan uppfattning än det katolska etablissemanget för att hamna i tortyrkamrarna och på kättarbålen. I dag finns mindre drastiska metoder att straffa avvikare också här i väst.

För sex år sen intervjuade jag Jonas Linderholm, gymnasielärare i Södertälje. Han hade hamnat i blåsväder för en uppsats om assyriernas öde 1915 i Turkiet. Själva säger de att en halv miljon av dem då dödades av turkarna. Linderholm fann, att enligt folkräkningar 1914 fanns det bara 200 000 assyrier i Turkiet. Han menade också att många assyrier hade dött av svält och umbäranden under flykt. Han reducerade mytens halva miljon dödade till en tiondel, om jag minns rätt.

Det skulle han inte ha gjort. Assyriska föreningar i Södertälje och på riksplanet larmade om att han var historieförfalskare – ett ord som med mediernas hjälp fått stor sprängkraft—och att han hade kränkt sina assyriska elever. Därför krävde de hans avgång i lärarbristens Södertälje. Diverse politiker ojade sig trendriktigt men jag vill minnas att han klarade sig.

Den 4/10 2006 fanns i Dagens Nyheter en pytteliten notis under rubriken ”Förnekare fälld”. Den handlade om att den 77-årige franske professorn Robert Faurisson nu i sitt hemland hade dömts till tre månaders fängelse villkorligt och 70 000 kr i böter för ett uttalande. Det sägs inte vad han hade sagt, bara att uttalandet gjordes i Iran, av alla ställen, och att han hade ”förnekat Förintelsen”, detta lika vanliga som luddiga uttryck. Mullorna i Iran har (här gäller det att akta sig för att inte bli anklagad för islamofobi av ”kränkta” troende) knappast utmärkt sig för någon passion för yttrandefriheten, men nu garvar de nog gott och skadeglatt åt det västliga hyckleriet.

Faurisson har gång på gång åtalats i Frankrike trots landets stolta frihetstraditioner, inte för att han varit kriminell i någon rimlig mening eller uppmanat till våld eller hetsat mot medmänniskor utan för att han vågat uttala och publicera avvikande uppfattningar om andra världskriget. Dessutom har han flera gånger misshandlats av politiskt indoktrinerade huliganer utan att de fällts och utan att våra annars så frihetsälskande medier velat visa bilder på hans söndermosade ansikte.

När Dagens Nyheters Maciej Zaremba inledde det framgångsrika drevet mot Ordfront Magasin genom att fördöma Diana Johnstone framkom det att han inte ens hade läst hennes bok ”Dårarnas korståg”, som var ett försök att nyansera den ensidiga mediebilden av krigen i Jugoslavien. Ett liknande öde har drabbat Faurisson, för hur många har bekvämat sig att läsa honom? De allra flesta har fått sin information från Faurissons argaste vedersakare, normalt en vinklad och alltså usel källa.

Därför tror de flesta att han inte låtsas om nazisternas rasism och många koncentrationsläger. Faurisson vet nog mera om lägren än de allra flesta journalister, ja kanske rentav mera än många av våra historieprofessorer. Hans föregångare och inspirationskälla Paul Rassinier var aktiv i den franska motståndsrörelsen under den tyska ockupationen, hjälpte judar att fly till Schweiz, tillfångatogs och misshandlades av Gestapo och hamnade 1943-1945 i lägren Buchenwald och Dora. Rassinier var socialist och pacifist, men som modig sanningssägare – också efter kriget — gick han mot strömmen och blev varg i veum.

Faurisson hävdar, att massor av judar omkom av svält och sjukdomar i vidriga nazistläger, blev avrättade, skjutna som gisslan och dödade som partisaner i öst eller dödade av allierade terrorbombningar mot tyska civila mål. Men han förföljs och förtalas för att han anser att källorna för studiet av gaskamrarna i till exempel Auschwitz är otillförlitliga. Detta är i väst lika hädiskt som det i öst är att karikera profeten Muhammed.

Antagligen har han väl lika fel som vi alla historielärare hade, när vi i åratal lärde ut att tyskarna gasade ihjäl massor av människor också i Buchenwald, Dachau och andra hemska läger i egentliga Tyskland, att de gjorde tvål på sina dödade offer och liknande skrönor. Men alla vi som spred dessa politiskt korrekta historieförfalskningar till miljoner tonåringar har klarat oss bra. Först när vi berättar om våra misstag tar vi en risk, en märklig följd av ett närmast fundamentalistiskt åsiktsklimat

Ännu sämre än för Faurisson har det gått för den brittiske historikern David Irving. I vintras dömdes han av en österrikisk domstol till tre års fängelse – för något han sade om Auschwitz för sjutton år sedan.
Det här är egentligen två typiska fall för Amnesty och andra människorättsorganisationer, som påstås slå vakt om friheten att yttra sig och rätten att framföra även oönskade åsikter och forskningsresultat. Men det har varit generande tyst om dessa båda (för)dömda, också bland historiker och annars liberala opinionsbildare.

Dock måste jag göra två erkännanden. Vore jag historiker i karriären och beroende av forskningsanslag hade jag kanske fegt hållit tyst, liksom om jag vore journalist i den dominerande svenska mediekoncernen. Att jobba gratis för Radio Tuff sedan 21 år är en förmån, som gör mig så fri och oberoende, att jag inte behöver hålla käften. Inte heller vill jag tillhöra dem som är så rika och giriga att de inte ens vill betala TV-licensen.

Och nu ska vi lyssna på Cornelis Vreeswijks ”Ballad om censuren”

Åke Sandin är programledare i Radio TUFF, 061015

TfFR 3-4/2006