Kontinuerlig servilitet

Tendensen är tydlig att måla hanteringen av den svenska utrikespolitiken i vitt och i svart. Först en ljusgestalt, Anna Lindh, sen något misslyckat och visionslöst, Laila Freivalds, och nu en återupprättare, Jan Eliasson.

Detta blir en orättvis skildring av Laila Freivalds insats. Svensk utrikespolitik har i själva verket präglats av påtaglig eftergivenhet mot den enda supermaktens självsvåldiga agerande. Inte bara under Freivalds försiktiga fögderi.

Någon förnyelse blir det inte om man ska döma av vad den nyutnämnde utrikesministern har sagt. Han vill värna starkt om folkrätten, deklarerar han – men kunde inte förmå sig till ett klart ja på frågan om USA bröt mot folkrätten när Irak angreps. Så till exempel i en lång intervju i Aktuellt, trots intervjuarens upprepade frågor.

Anna Lindh låg också påfallande lågt. Sverige uttalade sig ju i sista stund mot Irakkriget. Men ännu i samband med de världsomspännande demonstrationerna den 15 februari 2003 kritiserade hon dem för att de i realiteten stärkte Saddam-regimen. De flesta har glömt denna fadäs nu. Men vi som var med och organiserade demonstrationerna på olika håll i Sverige minns. Det kändes som att få en hink snöblask över huvudet.

Anna Lindh var den minister som gav klartecken till CIA:s enlevering av de två egyptierna i december 2002, trots att faran var uppenbar att de skulle torteras i Egypten. Detta skedde också. Beslutet har kritiserats mycket skarpt både av JO och av människorättsorganisationer. Ett uppenbart brott mot internationella konventioner!

Allt talar för att den gråmelerade och gentemot USA närmast servila utrikespolitiken fortsätter i rak linje från Anna Lindh över Laila Freivalds till Jan Eliasson. Någon som är beredd att hålla emot?

OLOF KLEBERG
Stockholm

TfFR 1-2/2006