I början av augusti 1964 rapporterades det att den amerikanska jagaren Maddox attackerats av nordvietnamesiska båtar utanför den vietnamesiska kusten. Det har kallats för Tonkinincidenten och gav grönt ljus för USA:s president Lyndon Johnson att inleda Vietnamkriget.

Senator Wayne Morse

Först långt senare skulle det bli känt att amerikanerna ägnat sig åt att bomba kuststäder i Nordvietnam och att det hela handlade om en av historiens stora falsifikat.

Det amerikanska representanthuset röstade med båda händer för det som kallats Tonkin-resolutionen. I senaten var enigheten nästan lika total. Bortsett från att det fanns två senatorer av totalt 100 som vågade sig på att sätta sig upp mot direktiven från Washington och Pentagon.

Av BJÖRN ERIK ROSIN

Den ene var senatorn från Oregon, Wayne Morse, den andre var senatorn från Alaska, Ernest Gruening.

Den svart-vita filmen är kornig och gammal. Men den består av en formidabel sammanstötning mellan en framträdande tv-journalist, Peter Lisagor, och den demokratiske senatorn Wayne Morse. Journalisten undrar hur Morse vågar ifrågasätta Tonkinresolutionen i kongressen.

– Senator, konstitutionen ger USA:s president ensam ansvaret för utrikespolitiken.

Journalisten blir genast avbruten av en bitsk Wayne Morse:

– Inget kan vara mer fel. Ni kan inte ha gjort ett uttalande som mer bryter mot lagen än det ni just stod för. Det baserar sig på en gammal felaktighet. Att det är USA:s president och ingen annan som uttalar sig om utrikespolitiken. Fullständigt nonsens!

– Vem ska uttala sig då?

– Det är det amerikanska folket … Och jag kräver att det amerikanska folket får fakta om utrikespolitiken.

– Men senatorn, ni vet att det amerikanska folket inte kan uttala sig om utrikespolitik.

– Hur vågar ni säga så? Jag har fullständigt förtroende för det amerikanska folkets förmåga att uttala sig om de fakta det får. Och min attack mot regeringen består i följande: vi ger inte det amerikanska folket fakta.

Under hela Vietnamkriget skulle Wayne Morse med flammande tal attackera krigföringen, trots de attacker han utsattes för i pressen och i sin hemstat Oregon. Han blev så småningom detroniserad som senator och ersatt med en mycket mer foglig senator från den staten. Men Wayne Morse fullföljde sina attacker på amerikansk utrikespolitik.

– Enligt min bedömning kommer vi att betecknas som det största hotet mot världsfreden. Det handlar om en obehaglig verklighet och vi amerikaner vill inte se den i ögonen. Jag avskyr att tänka på det kapitel som kommer att skrivas i samband med de kränkningar vi gör oss skyldiga till i Sydostasien.

– Bara därför att vi är mäktiga har vi ingen rätt att blanda samman makt och rätt. Och det är just vad USA gör i Sydostasien. Det är lika osunt när vi står för det som när ryssarna gör det.

Wayne Morse var knappast någon vänsterman. Snarast en konservativ äldre personlighet. Det har ibland undrats hur det kom sig att han så skarpt tog ställning mot Tonkinresolutionen. Han kan med sina kontakter i de inre cirklarna ha haft kännedom om att Tonkinincidenten var rena falsifikatet. Det kan också ha varit så att hans bakgrund som jurist gjorde att han inte ville spela detta spel.

Wayne Morse blev invald i senaten för republikanerna under 1940-talet. Men han bröt med detta parti i protest mot att Dwight D Eisenhower utsåg Richard Nixon till sin vice presidentkandidat 1952. Under en tid framträdde han som politisk vilde i den amerikanska kongressen innan han anslöt sig till demokraterna.

I dag finns få som Wayne Morse eller Ernest Gruening i den amerikanska kongressen.


TfFR 2-3/2005