Det är nu 40 år sedan som Maj Sjöwall och Per Wahlöö skrev "Roseanna", som blev den första i en serie om tio böcker med undertiteln "Roman om ett brott". Böckerna utkom mellan åren 1965 och 1975 och var så mycket mer än rena kriminalromaner.

Den socialrealistiska kriminalromanen fyller 40

Nu fick de svenska läsarna för kanske första gången en verklighetsnära inblick i polisens arbete, ett arbete som ofta tilldrar sig samhällets mindre bemedlade miljöer. Tidigare hade det bokläsande svenska folket mestadels fått nöja sig med att spisa pusseldeckare i överklassmiljö (av typen prydligt lik i biblioteket). Nu gjorde Sjöwall/Wahlöö entré med den sociala kriminalromanen. Sjöwall/Wahlöö skrev om polisernas inte sällan komplicerade privatliv, deras tillika svårlösta relationer sinsemellan och lät inte minst läsarna ta del av deras åsikter om den tid och det samhälle de och deras romanfigurer verkade i.

Av CONNY HULTGREN

Nu har Norstedts haft den goda smaken att återutge samtliga romaner som pocketböcker i en snygg box. Detta för en ny generation läsare och för de som vill återuppleva kriminalkommissarie Martin Beck och hans kollegers vedermödor i en tid som flytt. För många är Martin Beck idag synonym med ett antal massproducerade filmer av mycket skiftande kvalitet med de utmärkta skådespelarna Peter Haber och Mikael Persbrandt i huvudrollerna. Inte har dessa filmer mycket att göra med böckerna. Inte heller kan de nya filmerna jämföra sig med Bo Widerbergs mästerverk "Mannen på taket" från 1976. "Mannen på taket" som, ytterst noggrant, är byggd på den kanske främsta romanen i Sjöwall/Wahlöös serie, "Den vedervärdige mannen från Säffle". En bok och en film som är lika brutalt våldsamma som oavbrutet underhållande. Men inte alls på samma gång, som vi idag kan se i filmer av regissörer av typen Quentin Tarantino. Nej, här skildras våldet, inte minst polisvåldet, som kallt, cyniskt och realistiskt. Aldrig underhållande.

De underhållande delarna svarar i stället framförallt poliskaraktärerna Lennart Kollberg och Gunvald Larsson för som varandras motsatser; den ene intellektuell (Kollberg) och pacifist, den andre hårdhudad och välbeväpnad. Det är intressant att se hur dessa båda karaktärer utvecklas genom böckerna - hur Kollbergs leda och missnöje över poliskåren slutligen (i den näst sista boken, "Polismördaren") leder till att han lämnar in polisbrickan och blir revolversorterare på Armémuseum och hur den ilskne Larsson faktiskt aldrig visar sig dra den Smith & Wesson 38 Master han ständigt bär i ett clip vid högra höften och i stället briljerar med sina intellektuella kunskaper, inte minst inom utrikespolitik.

När det gäller den omtalade samhällskritiken i Sjöwall/Wahlöös romaner är det i reflexionerna kring det polisiära våldet som åtminstone jag som läsare fäster mig starkast vid. Man får anta att författarna själva i enlighet med Kollberg ville se en avväpning av poliskåren (med undantag av särskilt krävande tillfällen). Detta för att undvika framprovocering av det grova våld vi än idag tvingas uppleva. Tanken är intressant, men förmodligen än radikalare, och omöjligare att införa i praktiken, idag än för 30-40 år sedan. I böckerna står de engelska polismännen som de goda förebilderna. När vi idag hör om de hårdföra metoderna i kampen mot terrorismen på gator och torg i London, där också en oskyldig person sköts i huvudet för att han bar täckjacka och flydde undan polisen är det bara att konstatera att tiderna har förändrats.

Kriminalkommissarie Martin Beck uttrycker själv ingen åsikt i ämnet. Han verkar överhuvudtaget sakna politiska intressen. Märkligt, kan tyckas, med tanke på de människor som omger honom och den politiska tid han lever i. Becks största intresse vid sidan av polisarbetet är båtar. En passion som följt honom under hela livet och som resulterat i att han gärna ägnar sig åt att arbeta med modellbyggen hemmavid. Beck ägnar dock alltmer av sin tid åt arbete eftersom han plågas av ett dåligt äktenskap. Ett arbete som han av flera skäl utför mycket bra. Hans förmåga att förhöra, dra slutsatser och hans närmast blinda lojalitet med sitt kall (eller förbannelse för att tala med den ungerske kollegan Vilmos Szukla som Beck samarbetar med i "Mannen som gick upp i rök") gör honom framgångsrik.

Trots att Martin Beck är en ganska grå och oansenlig hjälte har han blivit Sveriges kanske mest kände och hyllade kommissarie. Varför? Kanske för att vi kan se delar av oss själva i honom. Kanske för att det är så här vi vill ha våra poliser; kloka, trygga, goda humanister.

Just humanismen är det jag själv sätter högst värde på i romanerna om Martin Beck. Här placeras brottsligheten och brottslingarna in i ett socialt sammanhang. Läsaren får så småningom klart för sig att bakom de groteska morden i början av böckerna finns en kedja av orsaker till varför till synes vanliga människor kan begå grova brott. Varför de hämnas efter att illasinnade statsmän, näringslivstoppar och polisbefäl utnyttjat sina positioner och förstört deras liv. Här finns en fin tråd att spinna vidare på bland dagens kriminalförfattare. Vi behöver fortfarande få en bakgrund till de snabba nyheternas explosiva rapporteringar av mord, misshandel och terror. Samtiden och omvärlden blir annars svår att analysera. Här anser jag att Sjöwall/Wahlöö gjorde sin största insats under åren 1965-1975.