Det som uttrycks i betänkandet är inte tankar av en excentrisk ämbetsman. Sanningen är att Sverige för närvarande styrs av en regering som vill kunna sätta in militären mot det egna folket, en regering som vill återgå till rättsläget före Ådalen.

Åter till Ådalen

I ett statligt betänkande som lämnades till regeringen i augusti 2005 föreslås att försvarsmaktens personal i vissa situationer skall få samma befogenhet som polisen att utöva tvång och våld mot civila i Sverige i fredstid.

Hur är det idag? Får militär sättas in för att utöva våld mot civila? Och vad innebär utredningsförslaget?

I några artiklar som först publicerades i Aftonbladet på hösten 1968 visade Jan Myrdal med stor noggrannhet och pedagogisk precision att det vid den tiden alltjämt fanns positiv lag som reglerade användning av väpnad trupp till upplopps stillande, dvs mot civila i fredstid.(1) 

Av INGEMAR FOLKE

Publiceringen av dessa artiklar var sannolikt den helt avgörande faktorn för att regeringen i proposition nr 12/1969 skulle föreslå ”sådan ändring i lagen om införande av brottsbalken att bestämmelserna om militär medverkan vid stillande av upplopp upphävs”. Vid lagrådsgranskningen av regeringens förslag hade lagrådet uttalat den 16 januari 1969:

”I första hand ankommer det på polisen att upprätthålla allmän ordning. Kungl. Maj:t, som ytterst bär ansvaret för ordningens upprätthållande i landet, kan dock vara nödsakad att använda militär personal för den händelse polisens samlade resurser skulle visa sig otillräckliga. Detta gäller även om den föreslagna lagändringen genomföres. Lagrådet har med detta påpekande inte något att erinra mot förslaget.”

Riksdagen antog förslaget. Om lagrådet hade rätt, så vilade möjligheten att sätta in militär personal för ordningens upprätthållande därefter på något slags konstitutionell nödrätt.

Den 1 januari 1975 trädde den nya regeringsformen i kraft. I 10 kap. 9 § heter det sedan dess:

”Regeringen får insätta rikets försvarsmakt eller del därav i strid för att möta väpnat angrepp mot riket. Svensk väpnad styrka får i övrigt insättas i strid eller sändas till annat land endast om

1. riksdagen medgiver det,
2. det är medgivet i lag som angiver förutsättningarna för åtgärden,
3. skyldighet att vidtaga åtgärden följer av internationell överenskommelse eller förpliktelse som har godkänts av riksdagen.

Förklaring att riket är i krig får, utom vid väpnat angrepp mot riket, icke givas utan riksdagens medgivande.

Regeringen får bemyndiga försvarsmakten att använda våld i enlighet med internationell rätt och sedvänja för att hindra kränkning av rikets territorium i fred eller under krig mellan främmande stater.”

Något annat sägs inte i RF om hur försvarsmakten skall användas. Tystnaden kan tyckas lämna utrymme för olika tolkningar. Den välvilligaste tolkningen är att RF 10:9 uttömmande anger när försvarsmakten får sättas in i strid eller i övrigt för att utöva våld eller tvång och att det i brist på lag inte är tillåtet att sätta in försvaret mot civila i Sverige. Den tolkningen är dock knappast riktig, som vi skall se i det följande. Mest troligt är att den gamla konstitutionella nödrätten att sätta in militär personal för ordningens upprätthållande i princip lever kvar utan hinder av den nya RF.

Vissa begränsningar har dock gjorts i 7 § förordningen (2002:375) om försvarsmaktens stöd till civil verksamhet. Där anges att försvarsmaktens personal inte får tas i anspråk för sådana uppgifter som innefattar bruk av våld eller tvång mot enskilda. Samma begränsning fanns i förordningens föregångare, SFS 1996:357.

2002 års förordning bygger på utredningen Stöd från Försvarsmakten (SOU 2001:98) och på uttalanden av regeringen i prop. 2001/02:158. I utredningsbetänkandet finns en del intressant. Under rubriken ”8.3 Tvång eller våld mot enskilda” sägs följande:
”Försvarsmaktens användning regleras särskilt i regeringsformen … (10 kap. 9 §). Statsmakternas syn på användande av Försvarsmakten i övrigt har kommit till uttryck genom uttalanden som inte är rättsligt bindande, men som sedan lång tid har omfattats med så utbredd enighet att de ändå i stor utsträckning uppfattas som styrande. Några sådana principer, för vilka vi har redogjort i kapitel 4, är följande.

– Försvarsmakten bör endast med stor återhållsamhet anförtros uppgifter utanför det traditionella militära verksamhetsområdet.
– Väpnad trupp skall inte få sättas in mot den egna befolkningen eller andra civila.
– Totalförsvarets resurser skall kunna komma till mer nyanserad användning än tidigare.” (2) 

Vidare sägs:
”I samhällets maktbefogenheter, även i ett demokratiskt samhälle, ingår åtgärder som syftar till att förmå enskilda att göra, tåla eller underlåta något på ett annat sätt än de enskilda önskar. Rättsordningen ger utrymme för en kontrollerad och ytterst noga avvägd användning av tvång eller våld i sådana lägen. – Det författningsmässiga skyddet i regeringsformen bygger… på att regler som tillåter någon form av tvång eller våld måste ges i form av lag. En sådan lag är polislagen. Man brukar ofta säga att regeln i 10 § polislagen innehåller ett ’våldsmonopol’ för polisen. … Helt klart är emellertid att regeringsformens och polislagens regler ger en mycket tydlig utgångspunkt. Denna är att användning av våld mot enskilda är en angelägenhet för polisen enbart.”(3) 

Det enda uttalande i propositionen (2001/02:158) som berör ämnet är följande: ”Militär personal kommer dock inte att få befogenheter att använda våld eller tvång mot enskilda i fredstid.” (4) 

Ett JO-fall konkretiserar problemställningen.(5)  Fallet handlar om en husockupation på Folkungagatan 164 år 1990. Ockupanterna hade förskansat sig i huset och kastade ut tegelstenar mot poliserna utanför. Polisen frågade helikopterdivisionen i Tullinge om man kunde få tillgång till militär helikopter vid ett ingripande. En helikopter med besättning startade från Tullinge och landade på Bromma. Dit kom även fem polismän. Då fick helikoptergruppen reda på att det var fråga om att vinscha ner en styrka ur polisens s k terroristgrupp på fastighetens tak. Kort efter det att helikoptern hade landat på Tullinge för byte av besättning gavs order om att helikoptern inte skulle få disponeras av polisen.

JO:s bedömning var sammanfattningsvis följande. Försvaret har möjlighet att biträda polisen med transporter. Reglerna ger däremot inte stöd för annan form av medverkan. Den planerade luftlandsättningen var således inte tillåten. Detta gäller även om den – vilket föresvävat vissa berörda befattningshavare – skulle haft karaktär av ”terroristbekämpning”. ”Användningen av militär personal och materiel i polisens verksamhet utgör ett extraordinärt inslag, som strikt måste förbehållas situationer, där gällande regler medger sådant bistånd. Det är från principiell synpunkt ytterst väsentligt, att rågången mellan militäraktioner och normalt polisarbete hålles klar. Börjar man tumma på reglerna, kan konsekvenserna bli förödande, sade JO som slutomdöme.

Skall man försöka klarlägga vad som är gällande rätt, kommer man nog inte mycket längre än i 2001 års betänkande. Genom rättsligt icke bindande uttalanden som ändå uppfattas som styrande är det förbjudet att sätta in militär med våld mot civila i Sverige. RF förbjuder således inte en sådan insats. De bestämmelser som finns och som förbjuder att militär utövar våld eller tvång mot civila har låg konstitutionell valör, regeringsförordning, och kan således i princip ändras på momangen av regeringen även för ett enskilt fall. Något enstaka undantag finns. I skyddslagen stadgas således att militär personal vid bevakning av skyddsobjekt har samma befogenhet som polisen att utöva våld och tvång mot civila.

Det nu sagda är således bakgrunden för Stödutredningens betänkande ”Polisens behov av stöd i samband med terrorismbekämpning” (SOU 2005:70).

Utredningsförslagen
Utredningen föreslår en ”lag om stöd till Polisen i samband med bekämpning av terrorism och annan liknande svår brottslighet”. I 1 § sägs att lagen handlar om stöd till polisen från försvarsmakten och andra statliga myndigheter under regeringen. Enligt 2 § får polisen vid behov begära stöd enligt denna lag i arbetet med att ”förebygga, förhindra, utreda eller på annat sätt ingripa mot sådana brott som kan utgöra brott enligt lagen (2003:148) om straff för terroristbrott och som är särskilt svårbemästrade eller andra sådana omfattande brottsliga angrepp på samhället”.

Enligt 7 § i förslaget har personal från försvarsmakten, när stöd lämnas enligt lagen, polismans befogenhet enligt polislagen. Vidare har sådan personal också samma befogenhet som polisman har enligt 24 kap. rättegångsbalken att gripa någon.

Det sista betyder alltså att militär som sätts in som stöd till polisen får samma rätt att bruka tvång och våld mot civila i Sverige som tillkommer polisen i de angivna lagarna. Enligt 10 § polislagen får en polisman, om inget annat hjälper och det är försvarligt med hänsyn till omständigheterna, använda våld för att genomföra en tjänsteåtgärd, om
”1. han möts med våld eller hot om våld, - - -
3. det är fråga om att avvärja en straffbelagd handling eller en fara för liv, hälsa eller värdefull egendom eller för omfattande skada i miljön,
4. polismannen med laga stöd skall avvisa eller avlägsna någon från ett visst område eller utrymme eller verkställa eller biträda vid kroppsvisitation… vid beslag eller annat omhändertagande av egendom eller vid sådan husrannsakan som avses i rättegångsbalken,
5. polismannen med laga stöd skall stoppa ett fordon,
6. polismannen annars med laga stöd har att bereda sig tillträde till, avspärra, tillstänga eller utrymma byggnad, rum eller område, biträda någon i myndighetsutövning med en sådan eller någon liknande åtgärd…
7. åtgärden i annat fall är oundgängligen nödvändig för den allmänna ordningens eller säkerhetens upprätthållande och det är uppenbart att den inte kan genomföras utan våld”.

I 24 kap brottsbalken finns också ytterligare föreskrifter om rätt att i vissa fall bruka våld.
De brott som kan föranleda stöd från försvaret skall således vara ”särskilt svårbemästrade” terroristbrott enligt den särskilda lagen därom från 2003. Terroristbrott enligt den lagen är bl a mord, olaga frihetsberövande, grov skadegörelse, uppsåtligt vapenbrott, olaga hot som innefattar hot om att begå någon av tidigare uppräknade gärningar, allt under förutsättning att det fullbordade brottet eller försöket, förberedelsen, stämplingen till brottet eller underlåtenheten att avslöja detsamma förövas på sådant sätt att gärningen ”allvarligt kan skada en stat eller en mellanstatlig organisation” och att avsikten med gärningen
endera är att injaga allvarlig fruktan hos en befolkning eller en befolkningsgrupp, eller otillbörligen tvinga offentliga organ eller en mellanstatlig organisation att vidta eller att avstå från att vidta en åtgärd eller att allvarligt destabilisera eller förstöra grundläggande politiska, konstitutionella, ekonomiska eller sociala strukturer i en stat eller i en mellanstatlig organisation.

Men utredningen vill inte begränsa möjligheterna till stöd till enbart särskilt svårbemästrade terroristbrott. Därutöver skall stöd kunna erhållas från försvarsmakten i arbetet med att förebygga osv ”andra sådana omfattande brottsliga angrepp på samhället”.

Vilka fall kan det då röra sig om? En antydan om det kan man få i betänkandet s. 57 f:
”Att begränsa Polisens möjligheter att få stöd från andra myndigheter till rättsligt sett enbart riktiga terroristbrott kan dock medföra praktiska bekymmer för Polisen. Som framgått krävs för att ett terroristbrott skall föreligga att gärningsmannen haft en viss avsikt, t ex att injaga allvarlig fruktan hos befolkningen. Det är dock långt ifrån alltid säkert att frågan om gärningsmannens eller gärningsmännens avsikt är klarlagd när Polisen ingriper i samband med ett attentat. - - - Stöd kan vidare behövas i samband med andra mycket allvarliga ’terroristliknande’ brott, såsom omfattande bombattentat, som begås av till terrorismen lierade grupperingar inom den organiserade brottsligheten eller allvarligare fall av s k systemhotande brottslighet. – Det sagda talar för att det bör finnas ett utrymme för Polisen att vid behov kunna begära stöd från andra myndigheter också i situationer då det är oklart om det rör sig om ett ’äkta’ terroristbrott och i samband med vissa andra mycket allvarliga brott. – Med de avgränsningar som vi angett är förutsättningarna för stöd när det gäller annat än terroristbrott begränsade till exceptionella fall och på så sätt dras en tydlig gräns upp mot sådana brott och sådana svårartade ordningsstörningar som Polisen återkommande har att hantera i sin ordinarie verksamhet.”

Systemhotande brottslighet förklaras på s. 92 f. som sådan kriminalitet
”som utsätter rättsväsendet och andra samhällsordningens grundpelare för påfrestningar av allvarligt slag... Systemhotande brottslighet förknippas framför allt med den s k MC-brottsligheten. Grupperna kring MC-brottsligheten förklarar ofta öppet att de står utanför den rådande samhällsordningen… Den organiserade brottslighetens systemhotande verksamheter omfattar utpressning och korruption samt systematisk påverkan genom hot och våld på myndigheter, politiker och medier för att skydda de egna i gruppen.”

Skulle utredningens förslag upphöjas till lag med dessa skrivningar som vägledande förarbete, är möjligheterna att sätta in militär personal att utöva våld mot civila i fredstid mycket stora. JO kan knappast klandra den polischef som i efterhand kan försvara sin begäran om stöd från militären med att han trodde att fråga var om förberedelse eller försök till terroristbrott av något slag.

Man bör jämföra 2005 års förslag med hur man resonerade i 2001 års betänkande Stöd från Försvarsmakten:
”Det kan inte bli fråga om att personal ur Försvarsmakten tilldelas polismans befogenheter utan mycket goda skäl. Sådana skäl är svåra att finna med hänsyn till det som sagts förut i detta avsnitt. Att mera allmänt ge personer ur Försvarsmakten polisbefogenheter skulle te sig som ett icke försvarbart avsteg från polisens och med polisen jämförliga myndigheters ’våldsmonopol’.”(6) 

I år tar en statlig utredning alltså ett steg som man tvekade inför bara fyra år tidigare. Hur motiveras det?

Utredningsmannen, överdir. Olof Egerstedt, tar tjuren vid hornen. Han noterar hur 7 § stödförordningen (SFS 2002:375) begränsar möjligheterna att använda militären. Han frågar sig om detta bör ”påverka hur vi använder” försvarets ”resurser när det gäller att stödja polisarbetet kring terrorismbekämpning.” Han fortsätter:
”För denna bedömning finns det till att börja med skäl att gå tillbaka till det historiska arvet. Ådalen 1931 har kommit att bli ett begrepp i sammanhanget: fem personer omkom till följd av militär skottlossning i samband med en arbetardemonstration i Lunde vid Ångermanälven torsdagen den 14 maj 1931. Ådalstragedin kom att bli slutpunkten för militärens deltagande i civil ordningshållning.” (7)

Sedan återger han något från Ådalskommissionens berättelse från juli 1931 och noterar
”att det från Sundsvallsstrejken och fram till händelserna i Ådalen handlar om en period av 50 år då Sverige utvecklades till en parlamentarisk demokrati. Ett regelverk som gjorde det möjligt att kalla in militära resurser fanns under den tiden”…

Vem vet, det kanske t o m gynnade den demokratiska utvecklingen att militären kunde sättas in med våld mot den egna befolkningen. Utredningsmannen fördjupar dock inte denna analys.

I stället övergår han raskt till att utdela dödsstöten åt den s k Ådalsproblematiken:(8) 
”Som redan sagts måste händelserna i Ådalen bedömas i sitt tidsmässiga sammanhang. De samhällspolitiska och strukturella förhållanden som då rådde finns inte idag. Vi lever i ett helt annat samhälle nu än för drygt 70 år sedan. Då saknades, förutom i de större städerna, en civil ordningsmakt som kunde hantera oroliga händelser i samband med större folksamlingar. Vår Försvarsmakt är idag en modern och högt kompetent statlig resurs som bedriver ett målinriktat arbete för landets yttre försvar och som på uppdrag av bl a FN deltar i fredsuppdrag av skilda slag vid oroshärdar i andra länder. – Redan mot den här bakgrunden framstår det som både förlegat och osakligt att idag av principiella skäl åberopa händelserna i Ådalen år 1931 som grund för att inte kunna låta Försvarsmakten få kvalificerade uppgifter till stöd för angelägna civila verksamheter, t ex för dem som Polisen ansvarar för. Det är således dags att påtagligt nyansera den gamla synen på det militära försvarets roll i civila sammanhang och synen på vilka uppgifter av typisk civil karaktär som det militära försvarets personal får utföra.”

I sitt lagförslag har utredningsmannen angett att totalförsvarspliktiga inte skall kunna tas i anspråk vid operationer på begäran av polisen. Dessa kommer således att bli en angelägenhet för anställt befäl inom försvaret.

Av direktiven till utredningen framgår att dess förslag är ett beställningsarbete från regeringen. De tankar som kommer till uttryck i betänkandet är således inte så ämbetsmannamässigt excentriska som utredningsmannens formuleringar kan ge vid handen. Sanningen är att Sverige f n styrs av en regering som vill kunna sätta in militären mot det egna folket, en regering som vill återgå till rättsläget före Ådalen.

1 Artiklarna har omtryckts i Jan Myrdal, Skriftställning 2. s. 143 ff. De har rubrikerna ”Bajonetterna skola vara påsatta”, Det förberedda inbördeskriget, Ansvar och ansvar samt Och sedan…?
2 SOU 2001:98 s. 129.
3 SOU 2001:98 s. 129 f.
4 Prop. 2001/02:158 s. 12.
5 JO 1991/92 s. 197.
6 SOU 2001:98 s. 131
7 SOU 2005:70 s. 59.
8 A.a. s. 62

Ingemar Folke är advokat i Stockholm.

TfFR 2-3/2005