Brittiska Daily Mail gav i augusti 2005 ett långt förhandsreferat av en bok av Ian Henshall och Rowland Morgan med en kritisk granskning av fakta bakom kriget mot terrorn. Boken är av högsta klass, med intelligenta frågor mer än definitiva svar.

Intelligent bok om 11 september

Det har hänt mycket den senaste tiden i debatten om den 11 september. Vi har i dagarna fått en svensk översättning av förra sommarens stora amerikanska kommissionsrapport om terrorattentaten. Den pryds av ett entusiastiskt förord av ”säkerhetsexperten” Magnus Ranstorp vid S:t Andrews-universitetet i Skottland, känd för sin förmåga att upptäcka al-Qa’ida-män i de mest otroliga sammanhang och för sina varningar mot ett öppet samhälle som det nuvarande svenska.

Av INGVAR RYDBERG

Jag har ännu inte sett några recensioner av den kontroversiella rapporten. Men med tanke på att det här i landet – i motsats till USA – inte förts någon som helst debatt om vad som faktiskt hände denna ödesdigra dag, däremot en massa spekulationer om islamistisk aktivitet, kommer de antagligen att bli lika okritiska.

Den 6 augusti publicerade brittiska Daily Mail ett tre sidor långt förhandsreferat av en bok av journalisterna Ian Henshall och Rowland Morgan ”9.11 revealed – challenging the facts behind the War on Terror” (11 september avslöjat – en kritisk granskning av fakta bakom kriget mot terrorn). Det var första gången en stor etablerad tidning i England eller USA gav sådant utrymme åt kritiken. Jag har just läst boken och kan tala om att den är ännu en mördande nedsabling av den officiella versionen av händelserna, alltså den att al-Qa’ida-terrorister på Osama bin Ladens order kapade fyra passagerarplan och flög dem in i World Trade Center och Pentagon. Ja, de båda tornen rasade onekligen med buller och brak och det blev ett hål i en Pentagonflygel. Men frågan är: hur gick det till?

Konkreta bevis för den utbasunerade konspirationsteorin, sådana som skulle hålla inför en domstol, är praktiskt taget obefintliga. Ingen person har heller ställts inför rätta och blivit fälld. Alla väsentliga fakta om det påstådda händelseförloppet härstammar från de amerikanska myndigheterna och läckor i massmedia därifrån.

De flesta människor har likväl mycket svårt att tro på något annat. Den förhärskande versionen har dock märkbart förskjutits från den första uppfattningen att attentaten var en total överraskning, en blixt från klar himmel, inte bara för allmänheten utan också för de amerikanska myndigheterna. Men dessa visade sig snart ha fått förvarningar både från utländska underrättelsetjänster och från FBI-tjänstemän runtom i landet om vad som var i görningen. Signalerna väckte dock inget som helst intresse och utreddes inte. Den förljugna kommissionsrapporten predikar den slutgiltiga versionen, att förvarningar och andra indikationer inte var tillräckligt precisa att agera utifrån, samtidigt som de avvärjande statsorganen hade allvarliga svagheter, bl a bristande fantasi vad gäller fiendens mordiska ondska. Bristerna håller dock energiskt på att avhjälpas, heter det där. Det gäller nu istället att blicka framåt och föra kriget mot terrorn till ett lyckosamt slut. Den populärt skrivna rapporten är till stor del hållen i en märkligt exalterad ton och tvekar inte att utpeka arabiska och muslimska nätverk och uppmana till krig mot de länder som hyser dem. Detta kommer säkert att entusiasmera även många svenska läsare, som bara har de egna massmedia att vägledas av.

Det finns därför anledning att nämna en rad andra viktiga punkter i detta problemkomplex, som fortfarande inte är så kända och som kritikerna har slagit ned på. De båda engelsmännen är inte de första som tar upp dem. Men jag vill betona att deras bok är av högsta klass, stringent samtidigt som den innehåller mer intelligenta frågor än definitiva svar, även om den tydligt lutar åt det kritiska hållet. Den har också plats för mängder av instruktiva foton. Andra böcker i ämnet, som utkommit under 2004 och 2005 är Andreas von Bülow: CIA och 11 september (Alhambra) samt den store amerikanske kritikern David Ray Griffins två böcker: The New Pearl Harbor: disturbing questions about the Bush administration and 9/11 och The 9/11 Commission Report – omissions and distortions. Michael Rupperts Crossing the Rubicon behandlade jag utförligt i det föregående numret av TfFR.

Här kan jag bara räkna upp de vägande invändningar jag berörde redan då:

- De fyra påstådda kaparpiloterna hade långt ifrån nödvändig flygarutbildning;
- sex av de nitton uppgivna kaparna anmälde sig fortfarande vara i livet på olika håll i världen veckorna efter terrorattentaten;
- inga nödsignaler utsändes från de kapade planen, trots att detta är mycket lätt för personalen;
- inga jaktplan gick upp i tid för att tvinga ned de kapade planen, trots att det finns mycket noggranna, annars väl fungerande rutiner om hur det ska gå till;
- brinnande flygbränsle kan omöjligen mjuka upp stålbalkar så att skyskrapor som World Trade Centers störtar samman;
- den tredje högsta byggnaden på området, nr 7, som rymde en kommandocentral och viktiga arkiv, rasade plötsligt ihop 17.30, då utrymd, sju-åtta timmar efter de båda tornen, trots att den inte träffats av något flygplan, som om den hade sprängts genom i förväg utplacerade laddningar; frågan är om inte också de båda tornen fälldes till marken på samma sätt;
- vad gäller Pentagon har det aldrig bestyrkts att ett jumbojetplan flög in i det; hålet i den träffade flygeln är alldeles för litet och några flygplansdelar som kan hänföras till en Boeing, för att inte tala om likdelar, har aldrig påträffats.

I kontrast till medias förenklade uppdelning i goda och onda är den värld där sådant kan inträffa en vidsträckt gråzon av tvetydiga sammanhang, dubbelagenter och opålitliga lojaliteter, framhålls i 9/11 revealed. Den har skildrats av avhoppade agenter i flera olika länder och har karakteriserats av Sibel Edmonds, som i mars 2002 avskedades från sin översättartjänst vid från FBI för att ha avslöjat kolleger som blundade för viktig information, samtidigt som de i flera fall vidarebefordrade sådan till fientliga organisationer utan att straffas för det. Det är enligt hennes vittnesbörd fråga om förfärligt mycket pengar, om folk med band till dessa pengar, en värld med flytande gränser mellan politik, ekonomi och kriminalitet. Fiender och vänner är utbytbara och allianser ingås lika mycket för pengars och makts skull som av ideologiska skäl. Al-Qa’ida tycks ha varit allierat med väst så nyligen som under Kosovokriget 1999, påpekar Henshall och Morgan. Varför eliminera en organisation om man kan få den att arbeta gratis för en? Om man infiltrerar den, kan man begränsa dess operationer och kontrollera nya rekryter – och också driva på i motsatt riktning. Om man ödelägger den, kommer den bara att ersättas av en ny organisation, som måste infiltreras på nytt. Falsk är därför den utbredda föreställningen om ett CIA och ett FBI som svävat i beklaglig okunnighet om al-Qa’ida och dess planer, och vidare att det skulle gå en knivskarp gräns i svart och vitt mellan en kriminellt terroristisk part och en hederligt brottsbeivrande part.

Tanken är då inte så absurd som det först kan tyckas att en extrem falang inom den amerikanska ledningen, med särskilt stark ställning just under Bush, skulle utnyttja muslimska terrorister för en skräckhandling med syfte att polarisera världen och driva fram en inhemsk opinion till förmån för gigantiska rustningar och krig mot fiender som Afghanistan och Irak. Det är givetvis en tankegång fullständigt främmande för den amerikanska undersökningskommissionen och den hurtfriskt instämmande ”säkerhetsexperten” Ranstorp.

Men även vanliga medborgare har svårt att tro på ett sådant alternativt scenario, mestadels därför att media enligt dem oundvikligen skulle ha avslöjat det. Den mekanismen fungerar dock inte alls så bra som många inbillar sig. Henshall och Morgan tar utförligt upp den punkten i sin bok, för det första med hänvisning till strukturella fakta. Ägarkoncentrationen inom media har högst märkbart minskat åsiktsbredden bara sedan Kuweitkriget 1991. I gengäld bjuder en enorm mängd internetsajter på en mycket vital informationsförmedling och åsiktsbildning, men de ignoreras i konventionella media. Färre aktörer bestämmer vilka nyheter som är intressanta och bör spridas över världen. Här har Associated Press som de amerikanska tidningarnas och etermedias nyhetskooperativ en utomordentlig makt. Dess nyhetsservice beräknas dagligen nå en miljard människor i 120 länder. Här betonas vissa händelser, som sedan blir utgångspunkten för andra som för många bildar meningsfulla sammanhang.

Men det översta och viktigaste stadiet är förmågan att fabricera händelser och styra eller blockera tolkningen av dem. Där ger just 11 september ett exempel utan motstycke i vår tid. Bara tre veckor efter den chockartade händelsen, då media ännu var fullt upptagna med att skildra förödelsen på Manhattan, kom mjältbrandsattacken per brev mot utvalda personer, av vilka fem dog. Den lamslog Washington i över en vecka. Efter inledande rykten om ännu ett islamskt attentat visade sig breven komma från krigsmaktens egna laboratorier i Fort Detrick, Maryland. Den 7 oktober började bombningarna av Afghanistan. USA var i krig och patriotism blev en högsta plikt. Media, som under alla förhållanden ytterst ogärna utmanar statsmakten i grundläggande frågor, hann aldrig komma igång och syna den nu fast etablerade storyn i sömmarna. Denna spreds och blev allmänt trodd, åtminstone i västvärlden. Fakta som inte passade det uppritade mönstret uppfattades inte som relevanta. Och det är stories och inte enskilda fakta som formar opinionens verklighetsbild.

Slutligen några ord om terrorism, dess ursprung och ”kriget” mot den. Björn Kumm kallar i sin bok Terrorismens historia detta fenomen för ”den svages krig”, en följd av ekonomiska och sociala orättvisor. Det är den gängse vänsterståndpunkten. Det är onekligen riktigt att terrorism inte kan bekämpas med konventionella krig mot den ena eller andra staten eller krig överhuvudtaget. Denna ståndpunkts anhängare medger att det å andra sidan finns en statsterrorism i form av (väl synligt) våld och förtryck. Men dessa former är inte alls heltäckande. Terrorism provoceras också fördolt av polis, militär och underrättelsetjänst. Där var den tsarryska ochranan otroligt förslagen redan för över hundra år sedan. Men medvetenheten härom har haft märkligt svårt att vinna gehör inom vänstern, både i USA och i Sverige.

Jag återknyter här igen till Henshall och Morgan, som i ett underkapitel bemöter de ”11 septembertroende” inom vänstern och fredsrörelsen. De fann där tre invändningar mot försök att revidera den officiella versionen: USA:s krig i Afghanistan och Irak är förkastliga nog utan riskabla teser om 11 september som är svåra att bevisa; synpunkten att ”vi aldrig nog kan underskatta Pentagons inkompetens”; allmän avsmak mot konspirationsteorier och dolda aktörers allsmäktighet. Författarna verkar inte hålla med men argumenterar inte emot i det sammanhanget.

För egen del måste jag säga att vänstern här katastrofalt underskattar underrättelsetjänsternas roll och deras inverkan på det politiska skeendet efter andra världskriget, på allvar från och med mordet på president Kennedy 1963. De flesta sådana organisationer bildades strax efter 1945 och har sedan dess expanderat mycket kraftigt. De har blivit ett permanent, strukturellt inslag i nationell och internationell politik och borde studeras mycket seriösare även inom statsvetenskapen istället för att relegeras till andra klassens skandaljournalistik. Det finns anledning att återkomma till det ämnet.

TfFR 2-3/2005