Att Sverige utan FN-mandat ska leda insatsberedda styrkor i konflikt områden är farligt och oansvarigt. Svensk trupp ska vara där svenska folket är.

Sveriges krigsmakt

Sverige har inte ett militärt försvar. Det har en krigsmakt. Sverige ska inte försvara sitt territorium. Andra förutsätts göra det. Sverige ska delta i andra länders krig, men landet står alldeles skyddslöst om andra skulle göra detsamma mot oss.

Det här är kontentan i den nya militära doktrinen. Från invasionsförsvar till militära insatsstyrkor. Från defensiv strategi till offensiv. Från offerstatus till status av operativ kraft. Så agerade vi när vi var en stormakt – strid inte på eget utan på andras territorium. Och så ska vi numera agera som ombud för andras stormaktsintressen.

Av ANDERS BJÖRNSSON

Det här förkläs i ord. Internationell säkerhet. Krig mot terrorn. Fredsskapande åtgärder. Det fanns sådana motiv också på den tiden när Sverige angrep andra länder. Säkra gränser. Den rena läran. Den ryska kolossens framträngande västerut. Men även om Sverige var en europeisk stormakt – generöst räknat mellan 1560 och 1720 – så var vi kolossalt sårbara. Ryssarna härjade och brände längs Östersjöns kuster, danskar och norrmän föll in från norr och söder.

Har någon hört talas om Älvsborgs lösen? Den höll på att ruinera landet. Stormakten hade inte ett försvar. Den hade en krigsmakt.

Vi håller på att hamna där igen. Utan egen militär kapacitet försöker landets regering inbilla befolkning och omvärld att vi kan operera inom ramen för en europeisk militärmakt. Sverige ska leda en insatsberedd stridsgrupp, med Finland och Norge, i områden av kris och konflikt. Det är styrkor som inte ska behöva FN-mandat för att kunna gå in. Det rör sig om ett trendbrott i efterkrigstidens säkerhets- och försvarspolitik. Det är farligt och oansvarigt. Det har inte föregåtts av en stor demokratisk debatt. Debatten kommer, i bästa fall, efter det att fakta har etablerats.

Vårt militära engagemang i det ockuperade Afghanistan, som nyligen krävde en svensk soldats liv, kan ses som förberedelser. Och alla är nöjda. Officerarna som äntligen får slåss på riktigt. Fredsaktivisterna som jublar över att det blir mindre pengar till försvaret, och snart inga pengar alls, och som jublar över att vi angriper andra som slåss. Sverige bygger upp en angreppsarmé. Då finner generalerna och fredsmänniskorna varann. Sverige har för längesedan upphört att vara en stormakt. Men vi har i alla fall en krigsmakt. Vi är beredda att kriga för mänskliga rättigheter och mot – den här gången inte jesuiter och katolska fundamentalister – utan mot muslimska fundamentalister, som talibaner och iranska mullor.

Den här nya militära strategin och det här nya säkerhetspolitiska tänkandet är en utmaning mot folkrätten som säger att man ska inte lägga sin näsa i blöt; att krig, som inte är försvar på ett angrepp, är förbjudna; att det är ett brott att gripa till vapen för att åstadkomma regimförändringar, som amerikanerna – och före dem ryssarna – gjorde i Afghanistan; att en liten stat i första hand måste tänka på sin egen överlevnad och inte garantera andras säkerhet.

Sverige kan inte vara någon garantimakt. Då blottställer vi oss själva. Sverige ska inte vara i andra länder med militär personal. Då riskerar vi hämndaktioner här hemma. Vi har inte längre någon militär beredskap. Svenska soldater ska slåss i främmande land och sättas in mot den egna befolkningen – det är den nya doktrinen.

Den måste motas. Den äventyrar inte bara soldater i uniform. Den äventyrar oss alla till liv och lem. Svensk trupp i Afghanistan bör inte få förlängt, än mindre ett avsevärt förstärkt mandat. Svensk trupp bör vara där det svenska folket är.

Detta var ett appelltal vid opinionsmöte 6/12 2005 utanför riksdagshuset. – red.)

TfFR 4/2005