Svenska soldater är hjälptrupp i ett angreppskrig mot en av FN:s medlemsstater.

Svensk Afganistantrupp del i angreppskrig

Två amerikanska helikoptrar har tvingats ner i Afghanistan efter att ha träffats av fientlig eldgivning. Detta meddelade den amerikanska krigsmakten på måndagen den 5/12.

Över detta bör vi glädjas, vi som bryr oss om det man kallar folkrätt, det som fortfarande – trots de många övergreppen – uttrycks i klara ord i FN-stadgan om att varje lands oberoende och suveränitet skall respekteras och att det är förbjudet att militärt angripa andra stater.

De över 30 länder som följt USA i krig mot Afghanistan bedriver nämligen ett orättfärdigt angreppskrig även i FN-stadgans folkrättsliga mening. I stället för att behandla attentaten 11/9 2001 som mordbränder valde USA att starta ett krig mot vad de kallar den internationella terrorismen, som förnuftiga människor naturligtvis vet att man inte kan föra ett krig emot.

Av ERIK GÖTHE

De styrande i Washington har helt öppet gjort till sin doktrin att USA skall ha rätt att angripa andra stater var som helst i världen i vad de kallar ”förebyggande” syfte. USA förbehåller sig uttryckligen rätten att i sådana angrepp även använda kärnvapen.

Det är vad som tillämpas mot Afghanistan, senare blev det Irak och tidigare Jugoslavien.

USA:s påstående om Afghanistankriget var att det skulle vara ett självförsvarskrig enligt folkrätten, ett motanfall för 11 september. Allt fler amerikaner, och nu ganska många av dem, anser att det ännu återstår att utreda vilka som egentligen utförde attentaten den 11 september. Men även om kriget mot Afghanistan hade varit ett folkrättsligt tillåtet motanfall, är det inte tillåtet att ockupera landet och kriget har nu pågått minst fyra år för länge för att kallas försvarskrig och har därmed enligt folkrätten för länge sedan blivit ett folkrättsstridigt krig. Det är ett angreppskrig, sådant som det var tänkt enligt FN-stadgan att säkerhetsrådet skall ingripa emot. Men det går ju inte, eftersom huvudangriparen USA kan blockera beslut i säkerhetsrådet. Så enkelt är det.

Sverige har skickat trupper till kriget och tillhör därmed de angripande staterna vid sidan av angreppspakten Nato. Inga försök att konstruera ett FN-uppdrag eller en humanitär uppgift för de svenska trupperna kan ändra på detta.

Det är också helt klart så som de svenska truppsändningarna kommer att framstå för eftervärlden. De internationella överenskommelser som träffats för att välsigna ISAF-styrkan i Afghanistan kommer att framstå för vad de är: ett fikonlöv för deltagande som hjälptrupper i ett angreppskrig mot en av FN:s medlemsstater.

De flesta ansvariga politiker i Sverige försöker komma undan sitt ansvar för detta. Det är ett stort ansvar. Det är ansvaret för riskerna med att Sverige dras in alltmer i ett angreppskrig och att det uppstår risk för terrorristattentat i Sverige. Och riskerna med att det nu anses att inte pengarna räcker till för ett försvar för Sverige, det enda som vi verkligen hade behövt krigsmakten till. Vi som har ställt upp som frivilligbefäl, vad var meningen då med vår insats? Vad kostar 375 man i Afghanistan med militär utrustning. Sannolikt en halv miljard. Men det redovisas inte.

Ansvariga politiker klär sitt dåliga samvete i humanitära termer:

”Självfallet måste ISAF avvärja en eventuell terroristattack inom sina regioner.” ”De svenska trupperna har vitmålade fordon så att de inte blandas samman med Natotrupperna.” ”Vi vill bidra till Afghanistans återuppbyggnad och till utvecklingen mot ett demokratiskt styrelsesätt.”

Så kan det låta.

Men vilka goda föresatser som politikerna i Sverige än påstår sig ha, så kan man inte komma ifrån att de svenskar som skickas till Afghanistan är hjälptrupper åt USA och åt angreppspakten Nato. Fast goda föresatser kan de omöjligen ha, nu när de vet att de svenska trupperna även lidit förluster i människoliv. Om inte annat borde de oroa sig för sin väljare.

Det gör mig ont om de svenska militärer som hittills drabbats och de som i fortsättningen kommer att stupa i detta orättfärdiga och folkrättsstridiga angreppskrig.

Men om riksdagen slår in på den farliga vägen att skicka mer trupper till Afghanistan, bör det inte hindra att vi glädjer oss åt alla motgångar för angriparna i Afghanistan, så som vi gläds åt att två helikoptrar sköts ner i går.

Det gör gott för återställandet av folkrätt och FN-stadga och fredliga internationella förhållanden i framtiden.

Tal vid opinionsmöte 6/12 2005 utanför riksdagshuset. Ang. Nato som angreppspakt: se TfFR 3/99 – red.)

TfFR 4/2005