Filtrering av text och bilder på internet förekommer överallt i världen. Men det faktum att nätet är ”gränslöst” gör mycken nationell reglering ineffektiv.

Om internetcensur

Mellan 80 och 90 nationer i världen försöker blockera innehåll på internet, eller åtminstone försvåra för medborgarna att hitta det ”skadliga”. Vissa diktaturer är förstås värst, men även i demokratier pågår en ”filtrering” av informationsströmmarna som inte är juridiskt reglerad. Det säger Derek Bambauer vid Harvarduniversitetet i Boston. Han är en av forskarna inom the Open Net Initiative, ONI, som sedan 2002 följer försöken i olika länder att skydda invånarna från ”oacceptabelt” material på nätet.

Av ANDERS R OLSSON

ONI har hittills publicerat sju studier av länder som filtrerar, alla med totalitära eller åtminstone tydligt auktoritära styrelseskick. Flertalet av dem anstränger sig, om än med växlande framgång, att filtrera så mycket oönskat material som bara är möjligt. Det gäller Kina, Burma, Saudiarabien, Förenade arabemiraten och Iran. De övriga två, Bahrain och Singapore, har en filtrering som är närmast symbolisk.

Kina är världsledande inom området. Filtrering kan i praktiken aldrig bli hundraprocentigt effektiv, men kineserna arbetar envist och med stora resurser på att ”städa” internet. Ett stort antal statliga myndigheter och tusentals anställda i offentlig och privat förvaltning är engagerade. Alla internetbaserade kanaler ska kontrolleras: webbsidor, bloggar, diskussionsforum av olika slag, elektroniska anslagstavlor på universiteten och e-post. Särskilt framgångsrik är filtreringen av pornografi, främst därför att man här kan använda avancerade filterprogram från USA. Politiskt olämpligt material om till exempel Tibet, Taiwan eller händelserna på Himmelska fridens torg 1989 blockeras också, dock inte med riktigt samma effektivitet.

Andra webbplatser som Kina filtrerar är sådana som erbjuder anonym internetanvändning, spel, droger och i vissa fall religiösa budskap. Det bitvis täta samarbetet mellan den kinesiska staten och amerikanska företag är värt att notera. Multinationella jättar som Cisco, Microsoft, Google och Yahoo har på olika sätt hjälpt till med internetcensuren, och de fortsätter trots bitvis hård kritik på hemmaplan. Kina beräknas redan ha mer än hundra miljoner internetanvändare. Inget företag vågar riskera att straffa ut sig från en marknad som redan är enorm och som fortsätter att växa.

Men filtrering förekommer alltså även i demokratiska länder, med olika motiv. I USA är rädslan för att barn ska komma i kontakt med pornografi stark. Därav de avancerade porrfilter som i många delstater har blivit obligatoriska för skolor och offentliga bibliotek, och som utnyttjas inte bara av Kina utan av många muslimska stater som vill hålla västvärldens dekadens på avstånd.

Sydkorea filtrerar i betydande omfattning nordkoreansk politisk propaganda. I Frankrike och Tyskland är nazistiskt och annat rasistiskt material förbjudet, liksom förnekandet av Förintelsen. Här har domstolar hittills krävt att de ansvariga för webbplatsers innehåll – inte internetleverantörerna – ska blockera besökare som loggar in sig från franska respektive tyska domäner, men det är ingen särskilt effektiv censurmetod. Filtrering hos internetleverantörerna skulle få starkare genomslag.

EU driver sedan snart tio år tillbaka ett Safer Internet Programme där ett av de centrala målen är att utveckla grundläggande tekniska lösningar för filtrering. Även här är det skyddet för barn som betonas, men skapar man en teknisk infrastruktur som gör filtrering effektiv kan den användas för vilka syften som helst.

I Sverige liksom i Storbritannien och Norge filtreras barnpornografi. En särskild enhet på Rikspolisstyrelsen tar emot tips om webbplatser som rymmer barnporr, kontrollerar uppgifterna och vidarebefordrar webb-adresser till Telia Sonera, Telenor och andra stora internetleverantörer där de blockeras. Filtret täcker ungefär 90 procent av de svenska internetanvändarna.

Justitieminister Thomas Bodström sade i somras till TT att han också ville se filtrering i syfte att förhindra trafficking, men när eller hur detta ska realiseras vet ännu ingen.

Filtrering kan alltså inte diskuteras i svartvita termer. Kampen mot barnporr förs med starkt stöd från medborgarna i praktiskt taget alla länder. Virus och skräppost skadar internets funktionalitet och kan behöva stoppas av det skälet. Problemen är dock flera.

För det första tenderar många filter att överblockera. De amerikanska porrfiltren till exempel stänger i stor utsträckning också för webbplatser med vanlig sexualupplysning eller information om bröstcancer därför att de rymmer ”fula” ord eller bilder med naken hud. När blockering sker via ip-nummer istället för via webbadressen (URL), en grövre men inte ovanlig metod, är det risk för att stora mängder ”hederlig” information också stoppas.

För det andra är internet i huvudsak privatägt. Vad en kund hos till exempel Telia Sonera får via internet ska framgå av avtalet mellan parterna, och det är ingen självklar eller enkel sak för myndigheter att sätta sig över frivilligt ingångna avtal. Samtidigt är ”frivilligheten” ofta en chimär. En privatperson har inga möjligheter att förhandla bort den filtrering som internetleverantören bedriver, och den i sin tur behöver inte vara särskilt frivillig. Ett tiotal svenska internetleverantörer filtrerar alltså frivilligt barnporr, men det beslutet tog de våren 2005 under tydliga hot om lagstiftning. Filtrering som ett resultat av hastigt uppblossande, medieburna opinioner är fullt tänkbar.

För det tredje är även de demokratiska staternas juridiska regelverk dåligt anpassade till internet. Det faktum att nätet är ”gränslöst” gör mycken nationell reglering ineffektiv. Internet är inte laglöst land, men i vissa avseenden gäller den starkares rätt.

För det fjärde är vårt traditionellt goda skydd för yttrandefriheten svårt att applicera på just filtrering. Reglerna säger att staten garanterar allas rätt att yttra sig. Filterprogrammen i internets routrar och servrar hindrar ingen från att yttra sig, de håller för öronen på mottagarna istället. Effekten må bli densamma, men eftersom lagtstiftaren inte förutsåg den situationen talar regelverken så att säga om fel sak.

– Den medborgerliga rätten att ta emot information tycks inte vara väl skyddad någonstans i världen, säger Derek Bambauer.

Anders R Olsson är författare och journalist
ONI:s rapporter finns på: http://opennet.net/ Ytterligare minst tre rapporter ska publiceras det närmaste halvåret.

Svensk tryckfrihetstradition

prövades i februari 2006 sedan Jyllands-Postens Mohamedkarikatyrer återgivits på en svensk websida. Utrikesdepartementet och säkerhetspolisen vände sig till internetleverantören och ”upplyste om läget”, vilket kan ha varit en skönskrivning för påtryckning, särskilt som säkerhetspolisen var inblandad. Utrikesministern försäkrade i efterhand att UD avsiktligt avstod ifrån att hota med sanktioner. Detta skulle i så fall innebära att UD håller sig till gammal svensk tryckfrihetspolitik i förhållande till utlandet, dvs att inte ta ansvar för vad som uttrycks i pressen. Men kanske var det traditionellt också på annat sätt, genom det sätt på vilket UD ”förklarade läget”. - red.

TfFR 4/2005