Den danska tidningen Jyllands-Posten visste vad den gjorde när den publicerade nidbilderna av Mohamed. Saken rör inte islams avbildningsförbud.

Om att bygga upp ett krigsläge

Publiceringen var ett skändande angrepp riktat mot alla muslimer, både de mer och de mindre troende, i Danmark och andra länder. En spark neråt i Danmarks, Europas och världens sociala skiktning. Jyllands-Posten och danska folkpartiet, med stöd av danska regeringen, bygger medvetet upp en fördrivningspolitik hemma och backar upp Danmarks deltagande i angreppskrigen utomlands i Irak och Afghanistan. Omsorg om yttrandefrihet och västerländska värden? Pytt! I Hitlers ”Mein Kampf” känner man igen det demagogiska greppet med publiceringen.

Av ERIK GÖTHE

Sverigedemokraterna, den svenska motsvarigheten till danska folkpartiet, håller sedan länge fast vid fördrivningspolitik mot invandrare – hemskickande av invandrare, oklart hur många, när och under vilka former, frivilligt eller under tvång, och – oundvikligen – med total vetenskaplig oklarhet om vem som egentligen är invandrare. Politiken formuleras som ”ett återflyttningsprogram för invandrare som inte kan eller vill assimileras”. Men bara den som är obekant med ”Mein Kampf” och som tror på den statligt anbefallda demoniseringen av Hitler, kan undgå att känna igen den.

Detta sagt inte som ett invektiv, utan som en uppfordran till analys av nationalsocialismen som politisk återvändsgränd, även i dag. Hitler var i mycket egentligen en relativt normal europeisk politiker och Tysklands utlännings- och flyktingsproblem var reella efter världskrigets kaos. Hitlers politiska lösningar tilltalade eliten och anslöt sig väl till de breda massornas föreställningar och önskningar om normalitet, fred och arbete. Krig lovade Hitler inte, utan kamp för freden. Men så småningom var det främst kriget som var chockartat impopulärt.

Det faktum att de nordiska länderna befinner sig i angreppskrig mot länder med muslimsk befolkning kan inte skyllas på danska folkpartiet eller Sverigedemokraterna eller Fremskrittspartiet utan på sittande regeringar. Även om det i incidenterna vid svenska ambassader i muslimska länder varit få inblandade som mest varit okunniga om skillnaden mellan de nordiska länderna, så har alltså även Sverige förtjänat oviljan i den delen av världen genom deltagande i angreppskriget mot Afghanistan.

Det är också bara svenska myndigheter som kan skada de rättsliga förutsättningarna för yttrande- och tryckfriheten i Sverige. I och med att yttrandefrihetsbrottet ”hets mot folkgrupp” övergick till att bli ett åsiktsbrott (se om detta TfFR nr 1/05), kan man utan vidare påstå att publicering av mohamedbilderna vore straffbar i Sverige. Men tillämpningen går efter uppfattning om vilken folkgrupp som är värd att skydda. Om yttrandet riktas mot vissa folkgrupper leder även direkta invektiv inte ens till åtal – ”arabpacket”, yttrat av en sportradiokommentator som talade om attentatet vid Münchenolympiaden, och ”Serberna är våldsbenägna. De har fått ondskan genom modersmjölken historiskt, vid slagen på Trastfältet på 900-talet och 1300-talet”, yttrat av chefen för stockholmspolisens våldsrotel intervjuad i radio om sitt arbete åt Haagtribunalen.

Hets mot folkgrupp är en straffbestämmelse som är skadlig för yttrandefriheten. De som med all rätt ongör sig över att hets mot folkgrupp är brott när det riktas mot judar men inte när det riktas mot muslimer eller serber, bör nog akta sig för att kräva bättre lagstiftning, som då lätt kan bli straff för ”den politiska lögnen”, som är kriminaliserad i Tyskland, Frankrike och Österrike.

Sveriges regeringen skall också enligt vår tryckfrihetstradition låta bli att ta ansvar för vad som yttras i svensk press och helt överlåta det till rättskipningen. På den punkten får den svenska regeringen med tvekan godkänt genom att utrikesministern markerade att UD inte krävde stängning av Sverigedemokraternas hemsida.

UD agerade i stället mer indirekt, som vid det tyska försöket på 90-talet att förbjuda utgivningen av ”Mein Kampf”. Det är mycket som går igen kring den boken.

TfFR 4/2005