Jyllands-Postens publicering skedde i ett sammanhang. Den nuvarande danska regeringen förde Danmark in i den moraliska och politiska katastrof som kallas krig mot Irak och det största danska företaget är starkt engagerat i kriget mot Irak.

Mohamedbilderna: Förtryckfrihet

Jyllands-Postens teckningar är tendentiösa karikatyrer. De förknippar Profeten med terrorism, brottslighet och kvinnoförtryck. Ingen av bilderna skulle rimligen någonstans kunna fungera i dialog eller för ömsesidig förståelse eller för att åstadkomma den bildning som det finns så stort behov av i förhållandet mellan danskar och muslimer. De är illvilliga.

Intensiteten i de negativa reaktionerna kan förvåna. Men om man ser karikatyrerna i ett sammanhang av vår nutida globaliserade värld, är publiceringen av bilderna både tanklös och meningslös.

Av JAN ØBERG

Den avslöjar en fullständigt ofattbar brist på allmänbildning och god (journalistisk) uppfostran. Värre är att den danska regeringen varken begrep affären eller behovet att på ett tidigt stadium begränsa skadan. Statsminister Fogh Rasmussen avvisade maningar till dialog och följde därmed ett mönster som etablerats också i Danmarks politik när det gäller Irak och invandrarfrågor: definitionsmässigt begår inte vi några misstag och vi behöva inte lära oss något av någon.

Om regeringen hade förstått världen och vår tid, kunde den ha betonat Jyllands-Postens rätt att publicera karikatyrerna men utnyttjat tillfället att starkt distansera sig från sådan kontraproduktiv kränkande verksamhet.
Statsministerns och utrikesministerns presskonferens på eftermiddagen den 7 februari bestod inte av mycket mer än en ny omgång självberöm utan minsta antydan av beklagande eller ursäkt eller försoning. Det faktum att statsministern betonade att han hade fullt stöd från George W. Bush – detta sagt i ett tal riktat till den muslimska världen – avslöjar att han har förstått beklagligt lite av den världen.

Varför detta är förtryckfrihet och inte tryckfrihet
Man måste välkomna att Jyllands-Postens chefredaktör har bett om ursäkt för det faktum att bilderna har provocerat och kränkt så många, han säger att det inte var meningen (30 januari 2006). Han hävdar att de publicerades som en del av ”en pågående debatt om tryckfrihet, som vi sätter så stort värde på”. Gott och väl – men hur fullständigt kulturellt blind kan man vara!

Tryckfrihetsargumentet är falskt. Att den fria pressen existerar är i bästa fall en kvalificerad sanning. Det sätt på vilket västvärldens huvudmedier behandlar vissa nutida frågor, som de egna regeringarnas deltagande i krig, är bara ett av åtskilliga exempel på självcensur och propaganda i maktens tjänst i stället för sanning och fri opinionsbildning. Tryckfriheten har också alltid inneburit friheten att negligera och marginalisera – exempelvis den större sanningen om hur och varför miljarder människor fortsätter att leva i fattigdom. Och den har betytt en systematisk inriktning på regeringspolitiken mer än på det civila samhället.

För det andra innebär tryckfriheten ansvar. Den är inte detsamma som en rätt att förödmjuka, kränka, demonisera, förolämpa eller förtala. Både personlig mognad och kultiverat beteende handlar också om att göra sunda bedömningar och veta vad man ska säga och inte säga när – och varför. Journalister kan ju fortfarande visa respekt, vara hövliga, visa empati och vara anständiga när de har att göra med medmänniskor – eller kan de kanske inte det?

För det tredje vet var och en som rest utanför sin egen kultur att yttrandefrihet, tillsammans med andra så kallade universellt godtagna normer, måste tolkas i ett sammanhang. Det finns inte någon kultur eller något samhälle som vill låta sig påtvingas utlänningars tolkningar. En generaliserad västerlänning – den som undervisar världen, men aldrig lär sig av den – skulle med kraft avvisa att i sitt dagliga liv få sig påtvingade muslimska eller hinduiska tolkningar av dessa normer.

Institutionaliserad rasism
Jag är dansk medborgare som varit bosatt i Sverige i 33 år. Under kortare perioder har jag arbetat i Somalia, på Balkan, i Japan, Burundi och på annat håll. Det som skett i Danmark under de senaste cirka tio åren kan jag inte riktigt överblicka vare sig som dansk och eller som forskare. Jag är rädd, jag skräms sannerligen, när jag funderar över följderna av vad jag skulle vilja kalla västvärldens självförhärligande civilisationsdominans och dess institutionaliserade rasism. Så genomträngande och så ”naturlig” har den blivit sedan kalla krigets slut att varken danskar eller andra i västvärlden i allmänhet tycks se den. Med kriget mot terrorismen är vi redan på god väg in i ett nytt kallt krig. Utan andra goda anledningar än den mänskliga dårskap som härrör från en kombination av kulturell arrogans och frånvaro av självkritik och empati.

Jag tror inte en sekund att Mohamed-karikatyrerna och eller tryckfrihetsargumentet är något annat än det sista halmstrået i en rad av kulturellt blinda förödmjukanden av icke-västerlänningar. De bygger på århundraden av förödmjukanden och okänsligheter mot ”de andra”. Vi har blivit kulturellt blinda och projicerar våra egna mörka drag på andra.

Så befriad från empati har dansk politik blivit att den danske utrikesministern Stig Moeller gång på gång använder bara ett enda ord: Oacceptabelt! – men inte om sin egen regerings politik mot invandrare eller dess deltagande i folkmord och massmord på det irakiska folket utan – ja, naturligtvis – om reaktionerna runt om i den muslimska världen. Mer och mer under dessa timmar och dagar presenterar kommentatorerna i massmedierna Danmark som ett offer och de muslimska reaktionerna som överdrivna och iscensatta.

Få danskar och få danska massmedier verkar villiga att väcka de frågorna i deras bredare sammanhang och fråga sig huruvida Danmarks politik – Irak, invandrare, islamfientlighet – skulle kunna vara grundorsaken till allt detta.

De ser mitt land som en skurkstat och jag klandrar dem inte.

Låt oss anta att danskarna och deras politiker fortfarande har lite god uppfostran och mänsklig mognad. I så fall skulle de erkänna att det nu är dags för blygsamhet, självreflektion, ursäkter och försoning. En civilisation som saknar allt detta är stadd i förfall och efterhand också farlig för sig själv och andra. Den blir en skurkcivilisation.

Dessa dagar fruktar jag att västvärldens kultur håller på att gå över till att sakna både empati, öppen debatt och mod att säga: Förlåt! Mitt hemland är nu en skurkstat i ögonen på miljoner medmänniskor. Fråga är inte huruvida detta är en rättvis bedömning av Danmark. Frågan gäller att den nuvarande danska politiken är ett huvudsakligt skäl till att dessa miljoner ser Danmark på det viset.

Det kan gott hända att vi nu bevittnar början av av glidning mot en exempellös katastrof.

Det finns ju ett sammanhang!
Den allmänna massmediebevakningen i västvärlden inriktar sig på de tolv karikatyrerna av Profeten i danska Jyllands-Posten. Denna inriktning är för smal både i tid och rum; den gör våldsdåden på ”gatan” i arabvärlden oförståelig och överdriven.

Dansk TV och andra massmedier har nu vinklat affären i en särskild riktning: Danmark och den danska regeringen är nästan oskyldiga, Danmark har blivit missförstått och är offer för elak propaganda; reaktionen är orimlig och de protesterande runt om i den muslimska världen är obildade ligister medan deras moderata ledare egentligen förstår situationen och vill ha samarbete, danska exportvaror och stabilitet.

Vi får höra – samma från CNN – hur Danmarks diplomati är sysselsatt dygnet runt för att göra allt bra igen, George W. Bush stöder Danmark och snart kommer saken – antyds det – förhoppningsvis vara glömd och affärerna återupptas.

Bara ett par frågor som ännu inte ställts: Varför Danmark? Varför nu, och vad kan den ”överdrivna” muslimska reaktionen tyda på?

Det fanns en tid då Danmark tillsammans med andra nordiska länder av många världen runt sågs som mönstersamhällen: humanitära, välkomnande mot och i solidaritet med lidande folk, demokratiska välfärds-, jämställdhets- och jämlikhetsinriktade och med starkt engagemang för folkrätt och Förenta nationernas normer. De hade good-will i världen.

Danmark som förändrats så mycket
Med det kalla krigets slut och den socialdemokratiska rörelsens förfall – man skulle kunna säga att den var segerrik intill döden – var det en nyliberal, interventionistisk endavägen-politik som tog över. Statminister Fogh Rasmussen gick i spetsen för vad han kallade en ”kulturkamp” för att göra upp med vad den nya regeringen uppfattade som tidigare regeringars socialistiska och prosovjetiska/antiamerikanska böjelser och Danmarks påstådda ”fotnotsroll” inom Nato.

Därefter vände sig regeringen mot den fria forskningen för att kontrollera den och förstörde en rad förhållandevis oberoende institut som ägnade sig åt globala frågor, däribland det ansedda Fredsforskningsinstitutet i Köpenhamn. Styrelseordföranden i det av regeringen nyligen inrättade Danska institutet för internationella studier är en före detta utrikesminister; all dess forskning om säkerhet och försvar finansieras av danska försvarsministeriet.

Man kan säga att denna Danmarks nyliberalt-konservativa ledning systematiskt har eftersträvat att eliminera opposition, stött sig på det populistiska danska folkpartiet och skaffat sig en revansch som är inspirerad både av bolsjevism (integrerade parti- och statsfunktioner, centraliserad ledning och snurrmästarpropaganda), och interventionism med civilisatoriskt uppdrag – kom ihåg att den har proklamerat kulturrevolution! – och fundamentalism i meningen att den är emot konstruktiva ideal som enighet och mångfald och klassiska liberala frihetsidéer.

Under den socialdemokratiska ledningen deltog Danmark i bombningarna av Jugoslavien. Utan att ens försöka sig på en oberoende analys, har Danmark stått ”skuldra vid skuldra” med George Bush i hans krig mot terrorismen och hans förstörelse av Afghanistan den 7 oktober 2001.

När Sovjetunionen för länge sedan försvunnit, blev det segeryran som regerade och något behov av moderation fanns inte. Den andra sidan hade fel och därför – definitionsmässigt – är det vi som har rätt. Västvärlden, och lilla Danmark med den, skulle nu härska över världen under USA:s ledning. En del av oss förvånades över att få höra att det enligt opinionsmätningar fanns en betryggande majoritet av danskar som ställt sig bakom allt detta, som vänt ryggen till den större världen och ansiktet mot den nya konsumism som möjliggjorts av den blomstrande danska ekonomin.

Danmark i krig på mer än ett sätt
Den nuvarande regeringen förde Danmark in i den moraliska och politiska katastrof som kallas krig mot Irak. Det största danska företaget, A.P. Møller-Mærsk, är starkt engagerat i krigsrelaterade affärer, inte minst i kriget mot Irak. Danmark har nyligen erhållit generösa belöningar till sin vapenindustri genom jättelika kontrakt för USA:s robotförsvar (Ballistic Missile Defence program). Danske försvarsministern har dekorerats med medalj av försvarsminister Donald Rumsfeld. Alldeles efter invasionen av Irak fick danske statsministern motta ett hedersdoktorat i USA.

Den danska regeringen framstår för ganska många människor världen runt som en en alldeles för trogen anhängare till Washington, i ögonblicket dessvärre i den muslimska världen, för att inte säga i hela världen, som den mest föraktade regeringen. Min fiendes vän är också min fiende, som det heter.

Slutligen har vi det faktum att Danmark glidit mot främlingsfientlighet i allmänhet och islamfientlighet i synnerhet – den senare bestående av olika blandade element som att man fördömer islam och dess historia som extremistisk utan att fästa avseende vid den moderata muslimska majoriteten, att man betraktar islam som ett problem för världen, att man behandlar konflikter som inbegriper muslimer som att de nödvändigtvis är muslimernas eget fel, att man insisterar på att muslimer ska ändra på sin religion och sitt samhälle, att man tror att den kristna västvärlden har en särskild rätt att genomföra reformer i det muslimska samhället och att man anstiftar krig mot islam som helhet.

Det sätt på vilket Danmark och andra västländer har behandlat det irakiska och det palestinska folket grundar sig på en eller flera av dessa ingredienser av islamfientlighet. Om något liknande hade gjorts mot judar, skulle det omedelbart ha fördömts som antisemitism.

Dessa drag i det nuvarande danska samhället behöver inte närmare beskrivas här. Under de senaste årtiondena har detta varit en avsiktlig politisk filosofi som drivits av, bland andra, danska folkpartiet – från toppen och ner kan man säga – men det har också haft en återklang i avsevärda delar av folklagren. Ständigt ökande möjligheter till materiell konsumtion i kombination med att man vänder ryggen till den större världen och att det socialdemokratiska inflytandet praktiskt taget fallit ifrån kan vara – kan vara – centrala drag i denna utveckling.

I globaliseringens tidevarv framstår således Danmark och danskarna som förvånande självbelåtna och självinriktade – självhävdande och självrättfärdigande. Jämfört med förr förekommer förvånande lite debatt om, exempelvis, världsfattigdomen och FN:s åtta millenniemål. Inte någon av dessa politiska frågor eller den danska militära närvaron i Irak orsakar debatt på det sätt som vi kan se i, exempelvis, USA, Storbritannien eller Italien.

Den danska ekonomin har utvecklats ytterst bra; för de flesta danskar är konsumismen den viktigaste eller den enda ”ism” som omhuldas. När de eller deras riksdagsombud tänker på världen, tänker de Europeiska unionen – 8% av världens medborgare. Liksom i Förenta staterna är det som ligger utanför Unionen icke kartlagt och utländskt och farligt. Ordet solidaritet – innebärande ett åtagande också gentemot mänskligheten utanför Europa – har praktiskt taget försvunnit från den politiska diskursen. Den berömda danska förmågan att ”hygge sig” – att ha det lite trevligt och gemytligt – har förvandlats till bekväm likgiltighet för den större världen.

Oskuldsfullt och förvånat diskuterar nu Danmark ”varför de hatar oss” – inte vad som skett i Danmark.
Information rör sig snabbt över världen. Folk har lagt märke till att Danmark har förändrats.

Och Danmark har nu verkligen raka motsatsen till good-will i världen.

Danmark kan fortfarande välja
För att sammanfatta så finns Mohamedkarikatyrerna i ett sammanhang. Om detta sammanhang rättas till, skulle Danmark – dess regering och folk – tvingas ställa frågan: Vad har vi gjort fel i så mångas ögon under de senaste 10-15 åren? Detta skulle öppna för någon sorts lärdom och långsiktig försoning med dem som uppfattas som fiender.

Men om detta sammanhang ignoreras, kommer Danmark bara att reagera med självömkan, känna sig missförstådd och sjunka djupare ner i kulturell okänslighet och institutionaliserad brist på självkritik och empati. Det betyder mer konflikter i Danmark och mer konflikter mellan Danmark och den muslimska världen.

Hittills har den danska regeringen och de danska massmedierna – jodå, det finns naturligtvis några undantag – hållit sig på den senare, sammanhangslösa vägen. Det bådar illa. Det ger ingen öppning mot ett tillfrisknande. Vare sig det är avsiktligt eller ej, kommer det att väcka ilska hos ännu fler av världens medborgare

Vad är det då som inger hopp i detta mörker? Jo, att så många danska medborgare diskuterar frågan som aldrig förr. Och det finns tre websidor där de uttrycker oenighet med sin regering och agerar för fred. Jag hoppas att miljoner människor i den muslimska världen ska se det och föra en dialog med dessa – konstruktiva – danskar:

http://www.forsoningnu.dk/underskrift
http://www.anotherdenmark.org
Och här hittar Du ett uttalande från arabiska och muslimska ungdomar som främjar försoning från sin sida:
http://www.sorrynorwaydenmark.com


Jan Øberg är docent och direktör för TFF –Transnationella Stiftelsen för freds- och framtidsforskning i Lund som har websida med adressen:
http://www.transnational.org

TfFR 4/2005