"Tack, Kalle Hägglund, för att du såg till att vi kunde lära oss vad nazismen innebar.”

En obekväm mans död

Publicisten, excentrikern och kanske framförallt yttrandefrihetsförespråkaren Kalle Hägglund har avlidit, 62 år gammal.
En vänstergängare som bröt med den konformistiska vänsterradikalismens kvävande ramar. Lokaljournalisten som blev drivande inom vänstertidskriften Clarté och maoistiska Oktoberförlaget för att starta en egen förlagsverksamhet med litteratur som han själv ansåg var nödvändig att ge ut. Radikal, ifrågasatt och obekväm.
Det var Kalle Hägglunds pocketupplaga i två delar av Adolf Hitlers Mein Kampf som jag lånade på Lindome bibliotek någon gång i början av 1990-talet, inte som övertygad antifascist utan tvärtom som en starkt invandringskritisk lite revolterande tonåring i den tidens Ultima thule-anda.
Jag kommer ihåg hur jag gick hemåt med det glättiga färgglada bokomslaget med den sittande rikskanslern i halvfigur vänd utåt mot omgivningen – som en markering, som ett ”titta, jag vågar läsa det här”.
Hemma i mitt pojkrum började jag genast läsa den kärva och uppstyltade texten. Jag orkade mig igenom de självbiografiska delarna av första boken och blev snart övertygad om att det som utrycktes i texten inte alls var svaret på det jag kände. Det jag med spänning trodde att jag skulle få svar på i denna brännmärkta bok lyste helt med sin frånvaro.
Adolf Hitler föraktade ju folket och var på något märkligt sätt en blandning mellan kollektivist och ultraindividualist. Det var inte jag. Han var ju religiös. Det var ju inte jag. Och judar fanns ju inte närvarande i den verklighet vi växte upp i. Judekonspirationerna framstod som minst sagt besynnerliga för oss som mest var förbannade över att Mohammed, Reza och Goran fick sina moppar betalade av soc – i alla fall enligt det rykte som snart blev sanning hos oss.
Adolf Hitler förstod ju inte alls vad jag och mina vänner kände som växte upp i vanliga arbetarhem i Lindome vid de här nedskärningstiderna. Vi hade helt andra problem.
Många av mina vänner läste aldrig den där boken. Nu tror jag inte att en bok är den ensamma förklaringen till att jag inte gick åt det håll som flera av dessa gamla vänner, men jag är helt övertygad om att Kalle Hägglunds yttrandefrihetssträvanden med publiceringen av Mein Kampf innebar att fler än jag fick en direktkontakt med det nationalsocialistiska vansinnet.
Det blev inte bara de halvnippriga lärarna som beskrev vad den tyska nationalsocialismen innebar. Jag, med andra, fick närma oss källan och skapa oss en egen uppfattning.
Tack för det Kalle.

Daniel Olsson/2005-12-17


Jugoslavienkommittén om Kalle Hägglund

En del av oss i Jugoslavienkommittén lärde känna Kalle Hägglund som en orädd förläggare genom att Hägglunds förlag åtog sig att ge ut Diana Johnstones viktiga bok ”Dårarnas korståg”, sedan ett annat förlag backat ur efter en massmediekampanj mot bokprojektet.
De av oss som kände Kalle Hägglund personligen har genom tidigare år sett att denna hans oräddhet, förknippad med ett patos för en odelad yttrande- och tryckfrihet, inte var en tillfällighet utan grundad på övertygelse. Kalle Hägglund hånade intellektuella och andra som ”följer en ledarhund”, som han själv uttryckte det. Detta levde han efter, i sitt politiska liv såväl som i sin förläggargärning. Det politiska och kulturella Sverige har blivit betydligt fattigare utan honom.
Kalle Hägglund begravs i Klavreström i Småland den 14 januari 2006. Den som vill hedra hans minne uppmanas att göra det med ett penningbidrag för Hägglunds förlags fortsatta spridning av bland andra boken ”Dårarnas korståg” till pg 155100-1 Stiftelsen Klavrekultur.

Svenska Jugoslavienkommittén, styrelsen 2006-01-11

 


Bokförläggare Kalle Hägglund gav ut hundratals boktitlar och under flera ur boxningstidningen Swing och medarbetade även i denna tidskrift. Hägglunds förlag fortsätter verksamheten efter grundarens död, tills vidare på frivillig basis.

Bokförläggare Kalle Hägglund

Förläggaren Kalle Hägglund är borta. Född i finska Österbotten 1943 kom han tidigt med sin mor till Sverige och blev bosatt i Västerås. På 60-talet blev han politiskt aktiv, gick i en marxist-leninistisk grundcirkel i Västerås och påbörjade en några veckor lång akademisk karriär vid Stockholms universitet, innan han på heltid blev tidskrifts- och förlagsredaktör.
Åren 1973-75 var han redaktör för Clarté. 1975 till 1980 var han chef för Oktoberförlaget som fick en blomstringsperiod. Förutom marxistiska klassiker som Mao Zedongs valda verk i fem band, ”Den lilla röda” och ”Den stora röda” gav förlaget ut ett 70-tal titlar som Jan Guillous första reportageböcker, Ilf & Petrovs Tolv stolar, Carsten Palmaer och Raimo Mankinens ”Finlands röda garden”, Tjänstemännen och facket (en storsäljare), Jan Sandegrens ”Arbetarklassen och de förtryckta folken”, Nils Holmbergs ”Fredlig kontrarevolution” och Jan Fogelbäcks första skönlitterära texter.
Det var en dynamisk tid när förlagets högkvarter på översta våningen inne på Nybrogatan 27 sjöd av liv och ”vaktmästaren” Robert Aschbergs gapskratt, som regel utlöst av chefens galghumor. ”Håll inte på och hönsknulla så förbannat!” var ett av de mjukare uttrycken för Kalles variant på management – men i själva verket fanns där mycket värme och kompisskap precis under ytan. Om Kalles egenskaper kan man säga flera saker. För det första illustrerar han fenomenet att man kan ha absolut gehör utan att någonsin ha tagit i ett instrument. Fast Kalle inte skrev särskilt mycket, hans favoritformat var notisen, visade han både på Oktober och senare absolut gehör för vad som var läsvärt och äkta.
Kalle kunde se igenom det fisförnäma, och håna de ”fina” och fåfänga. Med ett kärnfullt omdöme som t ex ”Full ornat!” kunde han klä av den mest pretentiöse fjant.
Sedan han 1981 startat eget tillsammans med konstnären och formgivaren Kicki Askelin fortsatte han sin gärning i radikal anda. I hans lokaler och senare bostad i Gamla stan flockades säregna och starka författare som Lars Mullback, Thomas di Leva, Frantisek Janouch, Katerina Janouch, Jonathan Freud etc. Det är bara att gå till Libris och studera listan på 159 titlar som det resulterade i.
Kalle var plebejen från Österbotten. Han förblev självmedveten underklass – även under de goda åren tillsammans med miljonärerna, professorerna, ambassadörerna, världsreportrarna, ja alla som drogs till honom, som charmades av hans chosefria sätt och snabba intellekt, och – som fick sina böcker utgivna!
Kalles bohemeri blev ryktbart. Med kontoret på fickan och ständigt trassliga finanser skaffade han sig fiender och förlaget försattes slutligen i konkurs. Till Kalles försvar kan sägas att han satsade allt han ägde – inklusive en skogsäga i Österbotten –på verksamheten.
Om bohemeriet och den omvända dygnsrytmen finns följande att säga. Kalle arbetade hårt, i många fall skötte han själv allt från inskrivning/inscanning av manus, ombrytning till korrektur förutom förläggarens vanliga otacksamma kamp för att få böckerna sålda. Att jobba på natten var också ett sätt att skydda sig mot det brus som belägrar ett litet virilt förlag. Dessutom ska man betänka att den som bor marknära i Gamla Stan med dagens fyllerinivåer knappast får en blund före fyra.
Under några år på 90-talet kom Kalle att engagera sig starkt i Folket i Bild/Kulturfront, men hade väl lite svårt att underordna sig föreningsstyret. Senare fortsatte han sin förläggargärning från Klavreström och var dessutom i praktiken redaktör för ”Tidskrift för Folkets rättigheter”, vars senaste nummer nyss ankom till prenumeranterna posthumt. Men införskaffa det numret som ett levande, ännu vibrerande exempel på vad Kalle stod för. Hylla hans minne genom att prenumerera: 150 kr till pg 93 09 09-7.

Stefan Lindgren, Per Arne Skansen

Minnesorden skrevs ursprungligen för FiB/Kulturfront.

TfFR 4/2005