De flesta känner till Adolf Hitlers bok ”Mein Kampf” men få har läst den, eftersom den är erkänt trögläst. Den som vill lära sig känna igen nazismens tankegods när den dyker upp igen i ny form, får här lite hjälp på vägen.

Att läsa Mein Kampf

I det prydliga borgerliga huset, med demokrati och yttrandefrihet, finns en källare. Där finns fascisten. Vid behov kan man öppna källardörren.
Långsamt, långsamt utarbetade borgarklassen under 1800-talet någonting som kunde användas för att bekämpa klasskampsläran som historisk förklaringsmodell, nämligen rasläran, kryddad med lite socialdarwinism.

Av CARL MAGNUS WENDT

Hitler drog den yttersta konsekvensen av rasläran och det fascistiska våldet. Om man vill förstå något om nazismen och de tankar som ligger bakom, måste man också studera Hitlers Mein Kampf. Detta för att få en uppfattning om vad han ville och vad som gjorde honom uppskattad av miljoner tyskar.
Bilden på omslaget till den senaste utgåvan på svenska är redan den upplysande. Titeln Mein Kampf står med frakturstil. Det var den tyska tryckstilen utvecklad i Nürnberg i början av 1500-talet. Den var den vanliga i Tyskland. Även i de nordiska länderna användes den, medan Västeuropa gick över till antikvasnittet.
När tyskar såg Hitler på möten kunde de tolka hans budskap omedelbart. Tidigare, under kriget, bar han vanlig mustasch. När kejsaren blev avsatt, rakade han och många, många andra bort mustaschspetsarna som tecken på skam och vanära. Han bar en enkel uniform, prydd med Järnkorset, första klassen och under ett litet tecken, som visade att han blivit sårad. Han visade därmed att han var den vanlige, okände soldaten som gjort sin plikt i skyttegravarna. Han hade en hakkorsarmbindel. Hakkorset bars då av dem som ansåg att Ryska revolutionen var judarnas verk. Det bars av åtminstone en frikår, Marinebrigade Erhardt.
Antisemitismen är den speciella formen för rasism i Europa. På vad sätt skiljer sig den nazistiska antisemitismen från andra slags antisemitism? Svaret finns i Mein Kampf. Grundläggande är att den bygger på ras (”blod”), inte på religion. Judar kan konvertera till kristendomen. De förblir judar i alla fall.
Hur var det med socialismen i Nationalsocialistiska tyska arbetarpartiet? I alla ”riktiga” fascistiska partier finns en höger och en vänster. I NSDAP brukar bröderna Strasser räknas till ”vänstern”, liksom Ernst Röhm och till en början Joseph Goebbels. Som framgår av hans bidrag till partiprogrammet måste Gottfried Feder också räknas dit.
Kominterns ordförande Georgij Dimitroff, hade en mycket handgriplig erfarenhet av fascismen. Han definierade fascismen vid makten som:
”— en öppen terroristisk diktatur av finanskapitalets mest reaktionära, mest chauvinistiska och mest imperialistiska element”.
Nazisterna kom till makten, än så länge i förbund med det urkonservativa Deutsch-Nationale Volkspartei, den 30 januari 1933. Redan samma dag avskaffades fabriksråden, kollektivavtalen och alla arbetstidsavtal. Den 4 februari avskaffades strejkrätten. Offentlig arbetsförmedling och A-kassa försvann också.1 
Det finns inga tankegångar hos Hitler som är nya och originella. Det som var nytt var väl den brutalitet och konsekvens, med vilken han försökte genomföra sitt program
Nazismens budskap kan kort sammanfattas i fyra punkter:
Antisemitism, som var det viktigaste i rasismen.
Antimarxism, vilken riktar sig både mot kommunister och socialdemokrater.
Antikapitalism. Denna tonas ner med tiden, men i alla ”äkta” fascistiska partier finns det en ”höger” och en ”vänster”.
Antiintellektualism.
Jag har försökt att följa detta schema. Jag börjar dock med en historisk överblick över det alltyska programmet. Det är grunden. Så följer ett avsnitt om folk och ras. Det följs tätt av avsnittet om judendom och socialdemokrati. Antikapitalismen är mer uttalad i partiets ”vänsterflygel”, men i avsnitten om Hitler som ekonomisk tänkare och socialpolitik, framgår att han till att börja med är djupt påverkad av Gottfried Feder. Antiintellektualismen får sitt i avsnittet om utbildningspolitik. Läsaren kan också själv se hur ofta Hitler skriver om ”sund intuition”. Man har skrivit så mycket om den nazistiska propagandan att den bara berörs rent antydningvis i avsnittet om kvinnofrågan. Det alltyska budskapet återkommer i avsnittet om erövringspolitik
Jag har inte tagit upp ordet ”völkisch” (”folklig”). Det skulle kräva en egen uppsats bara det. I tysk terminologi är det ett positivt laddat ord med konservativ innebörd. Den tyska folksjälen är konservativ, precis som gud förutsätts vara det i de flesta religioner.
Det finns några enstaka fotnoter, bara där jag ansett det behövligt. Däremot finns det, som sig bör, åtskilliga hänvisningar till Mein Kampf. De har gjorts på enklast tänkbara sätt; (I:63) betyder alltså del I, sid. 63 i senaste, alltså 2002 års upplaga (Hägglunds förlag). Det har blivit rätt många citat. Jag har skrivit dem i singularis, att använda verb i pluralis verkar lite väl mossigt. Min målsättning har varit att låta Hitler komma till tals så mycket som möjligt. Ibland har jag inte kunnat hålla mig, utan häftat till en eller annan kommentar.
Som bekant har den bayerska staten gjort energiska – men fåfänga - försök att stoppa utgivningen av Mein Kampf i Sverige. Den finns normalt tillgänglig utan problem på engelska. Jag har med egna ögon sett den i bokhandlar såväl i England som i USA. Enligt uppgift föreligger den också på hebreiska i Israel. Varför man då skulle försöka stoppa den i Sverige är obegripligt, om det inte finns något man vill dölja.

Några småförklaringar i texten
Det finns en del anspelningar i texten som var självklara för den tidens tyska eller europeiska läsare. Leo Schlageter (I:45) var välbekant. Västmakterna höll västra Rhenstranden ockuperad fram till år 1930. Under förevändningen att Tyskland obstruerade sina krigsskadeståndsbetalningar, ockuperade franska och belgiska trupper hela Ruhr år 1923. Det enade arbetare och arbetsgivare mot ockupationsmakten. Den 31 mars sköt franska soldater tretton arbetare i Kruppverken.
En av de ledande i motståndskampen var Leo Schlageter. Han greps av fransmännen och avrättades den 26 maj. Han upphöjdes sedan till nazistisk martyr. Han hyllades också av Kominterns representant Karl Radek. Med tiden gjorde också Fritz Thyssen anspråk på honom. Thyssen, som själv var troende katolik skrev:2  ”Schlageter var alls ingen nazist. Han tillhörde en familj av goda katoliker.”
Riksdagshuset stod klart först ett kvartssekel efter riksgrundandet. Det låg utanför Brandenburger Tor. Alla institutioner av någon politisk betydelse låg annars innanför.
Arkitekten Paul Wallot hade förutsatt att det skulle prydas med inskriptionen ”Dem Deutschen Volke”. Det tyska folket åberopades dock inte förrän kriget pågått ett par år och självhärskardömet behövde lite folkligt stöd (I:116).
Hitler skriver om ”den judiska halvvärldens” två tidningar Frankfurter Zeitung och Berliner Tageblatt (I:278). Det liberala Berliner Tageblatt gavs ut av det judiska Mosse-Verlag. Rikspresident von Hindenburg och hans likasinnade kallade dem som arbetade där för ”Mosse-kommunister”.
I slutet av del II (II:313) skriver Hitler: ”Om man någon gång vid krigets början och under dess förlopp tagit femtontusen av de hebreiska folkförförarna under en likadan giftgasbehandling som hundratusentals präktiga tyska arbetare - - -”. Det är väl ändå att tilltro honom en överlägsen profetisk förmåga, att han då kunde sia om vad som komma skulle. Man kan däremot erinra om att han själv upplevde vapenstilleståndet som gasskadad på ett tyskt sjukhus. Han hade till och med varit blind några dagar.
Men det var inte bara ”präktiga tyska arbetare” som drabbades av gasen. Gas var ett förbjudet stridsmedel enligt 1907 års Haagkonvention. Just därför uppstod i den tyska generalstaben tanken på att använda gas. Det skulle ge samma överraskningseffekt som anfallet genom det neutrala Belgien hade gjort. Kemiföretaget I.G. Farben hade kunskaper och framstående kemister. Fritz Haber kom fram till att klorgas var den lämpligaste gasen. Man gjorde ett försök vid Ypres den 22 april 1915. Det gav överväldigande resultat, med 15 000 brittiska soldater försatta ur stridbart skick. En tredjedel av dem var döda. Hade tyska generalstaben begripit bättre, hade den haft soldater i beredskap för en offensiv. Nu var framgången begränsad och överraskningsmomentet borta.
Haber tilldelades Nobelpriset år 1919 för sin upptäckt av ammoniaksyntesen. Nobelkommittén var noga med att påpeka att det bara var för den, men det väckte i alla fall internationella protester. Habers hustru hade redan begått självmord, för att han fortsatt att arbeta med gasen. Han straffades verkligen för sin fosterlandskärlek. I april 1933 tvangs han lämna sin professur vid universitetet i Berlin. Han dog fattig och bortglömd i Basel i januari 1934. Fritz Haber var jude.3 

Tyska erövringsplaner österut
År 1891 bildades ”Alltyska förbundet”. Alfred Hugenberg var närvarande, förmodligen var han initiativtagare. År 1933 ingick han i Hitlers regering. Alltyskarna propagerade för erövring av Ukraina. Med industrialiseringen särskilt i västra Tyskland, eventuellt förstärkt av erövringar från Belgien och Frankrike, kom en stark arbetarklass och sannolikheten för en stark socialdemokrati. En stark arbetarklass kunde kompenseras av en livskraftig bondebefolkning i öster. Ukraina skulle tömmas på sin befolkning, ca 30 miljoner, judarna först. Icke-tyskar som blev kvar, skulle berövas sina medborgerliga rättigheter.

Nya alltyska drömmar
De tyska erövringsdrömmarna var mycket starka under Första världskriget, det fanns planer på erövringar både i väster och i öster. Detta Stortyskland skulle ha 250 milj. invånare. Mot slutet av kriget höll Tyskland en ockupationsarmé på 500 000 man i Ukraina, i Kaukasus och i Georgien – de soldaterna hade kanske behövts bättre på Västfronten.
Det fanns två sätt att se på Ryssland. Det ena var att ha Ryssland som en bundsförvant och utnyttja sig av råvarorna, inte minst spannmålen från Ukraina och på så sätt ha ryggen fri mot öster. Det andra var alltså att ta vad man behövde och få Ryssland som fiende. Det synsättet var förhärskande i krigsmakten, kanske också för att de preussiska godsägarna såg slaverna som Untermenschen, undermänniskor. En stor del officerskåren, dessutom den tongivande, kom just ur den preussiska godsägarklassen.
Hitler nämner ammunitionsstrejken (I:230f). Bakgrunden är att under Första världskriget var Tyskland och Österrike-Ungern inringade av sina motståndare och föremål för en mycket effektiv blockad. Då kan man särskilt erinra sig Ryssland med sina livsmedels- och råvarutillgångar. Till sjöss upprätthöll England en flottblockad, som också drabbade länder som Sverige där de styrande var tysksympatiserande. Tyska folket levde på rovor. Det var svårt att hålla värmen till följd av bristen på kol. Vintern 1917–18 dog tusentals barn. Till och med de hatade rovorna saknades.
Den 1 maj 1916 hade Karl Liebknecht anordnat en demonstration mot kriget. Han arresterades och dömdes till fängelse. Mot domen strejkade 50 000 arbetare bara i Berlin. Efter beskedet om den borgerliga ryska revolutionen i mars 1917, blev politikerna i Tyskland mer benägna att tala om fred och parlamentarism. Men, med anledning av de ständigt minskande livsmedelsransonerna, utbröt stora strejker från och med våren 1917. Den 28 januari 1918 utbröt stora strejker inte minst inom rustningsindustrin. I hela landet deltog sammanlagt en miljon arbetare. Strejken pågick till den 3 februari.
Hitler skriver att ”man” organiserade ammunitionsstrejken. ”Man” var tydligen det internationella, det vill säga judiska kapitalet (I:230). Judiskt eller ej, kan det internationella kapitalet frikännas på denna punkt. Anklagelselistan är lång nog ändå.
Det utmattade Tyskland begärde och fick vapenstillestånd från den 11/11 klockan 11.00 år 1918.
Med nederlaget kom ett nytt synsätt. De som tog ledningen i Riksvärnet, sådana som generalerna Wilhelm Groener, Hans von Seeckt och Groeners adept major Kurt von Schleicher, ville samarbeta med Sovjetunionen (som sågs som ett övergående stadium)/Ryssland. Det gällde också de som senare fick ledande befattningar i armén som Wilhelm von Heye och Kurt von Hammerstein-Equord och den vinglige Werner von Blomberg. Walther Rathenau, ordförande i AEG och talesman för en stor del av det tyska näringslivet, och von Seeckt var också helt överens.
Alltyskarnas sista ryck var Kappkuppen i januari 1920. Wolfgang Kapp var Generaldirektor i Ostpreussens Landschaft, en intresseförening för storjordbrukarna i Ostpreussen. Om de var adel eller ofrälse spelade ingen roll längre. Organisationen kan sägas ha motsvarat både de svenska hushållningssällskapen och hypoteksföreningarna. Kapp stöddes av frikårerna med generalerna von Lüttwitz och von der Golz. Flottans officerare stödde honom också, medan armén var mer återhållsam. Kuppen misslyckades, dels på grund av en generalstrejk, dels på grund av arméns passivitet.
”Den röda ruhrarmén” rensade hela Ruhrområdet från riksvärns- och frikårsförband. Det sägs ha varit den största folkliga resningen i Tyskland sedan 1520-talets bondeuppror.
Hitler, Dietrich Eckhardt och Robert von Greim flög från München till Berlin för att få träffa Kapp. De kom för sent, han var just på väg för att fly till Sverige och lade väl knappast märke till den lilla delegationen. Andra delen av ”Mein Kampf” är tillägnad Dietrich Eckhardt (som då supit ihjäl sig).
Robert von Greim blev general i Luftwaffe. Han och hans älskarinna mästerpiloten Hanna Reitsch flög till Berlin för att ta farväl av Hitler strax innan denne begick självmord våren 1945. De överlämnade sedan personligen budskapet till amiral Karl Dönitz att han blivit utsedd till Hitlers efterträdare. von Greim begick självmord efter ett par veckor som amerikansk krigsfånge.

Versaillesfred och krigsskadestånd
Versaillesfreden förelades Tyskland den 7 maj 1919. Den ansågs som orimligt hård. Samtidigt får man hålla i minnet att den tyska riksdagen några månader tidigare jublat över separatfreden med Sovjetunionen, freden i Brest-Litovsk. Hitler säger på ett par ställen i ”Mein Kampf” att han ofta när han angrep versaillesfreden, möttes av argumentet att Brest-Litovsk var en ännu hårdare fred. Enligt Hitler bemötte han alltid detta (I:388, II:108ff). Tyvärr får vi inget exempel på hans överlägsna argumenteringskonst.
Fredsavtalet i Versailles förutsatte ett tyskt krigsskadestånd. Det fastställdes så småningom till 132 miljarder guldmark. Som pant ställdes den tyska riksbanken och statsjärnvägarna under segrarmakternas kontroll (I:269).

Hitler låter skriva Mein Kampf
I november 1923 vågade sig Hitler på en liten kupp i München. Den slogs ner rätt omgående och Hitler dömdes till fängelse. Det är märkligt att han inte dömdes till utvisning, eftersom han fortfarande var österrikisk medborgare.
I Landsbergsfängelset skrev, eller dikterade, Hitler Mein Kampf. Rudolf Hess tjänstgjorde som sekreterare. Del I publicerades den 18 juli 1925 och del II den 11 december 1926. Skriften är föga medryckande, till att börja med. Efter ett par genomläsningar, upptäcker man att den är riktigt intressant. Riksbankschefen Hjalmar Schacht kom att läsa den. Han sade att den språkligt sett ”var en massaker på tyska språket”, men tydligen var den intressant ändå. Schacht erbjöd Hitler sina tjänster och fungerade som hans finansminister under några år.
Del I är huvudsakligen självbiografisk brukar man säga, men han beskriver sin politiska utveckling och från kapitel 11 är man i så fall över i del II. Del II innehåller de mer teoretiska avsnitten, men den är faktiskt också till stora delar självbiografisk. Han beskriver då rörelsens kampår, med SA:s tillkomst och krogslagsmålen. Styrkan i boken är just att man kan se hur Hitlers erfarenheter, eller hur han tolkar dem, omsätts i teori. I mycket tänker och resonerar han väl som så många andra tyska småborgare gjorde vid samma tid.

Hitler som alltysk
I första delen av Mein Kampf kommer Hitler med några allmänna reflexioner, som visar på avgjorda sympatier för det alltyska programmet. Han går också till angrepp mot alltyskarna i Österrike. De är enligt hans mening för tama och parlamentariska. De förmår inte föra ut sitt budskap på gator och torg. (I: 143, 145,).
En nyckelmening i Mein Kampf är att: ”en germanisering endast kan gälla jord, aldrig människor” (II:25). Därmed har han fastslagit vilken befolkningspolitik som skall gälla i Östeuropa.
För Hitler är alltyskheten kopplad till befolkningsfrågan. Det gäller att få utrymme för det kommande befolkningsöverskottet. Lärdomen av det förflutna var att det gällde att skaffa utrymme för tyskarna. Detta måste förankras i deras världsåskådning och vara målet för inrikespolitiken (II:283). År 1925 gav Hanns Grimm ut Volk Ohne Raum, som aktualiserade just dessa frågor.
Enligt Hitler ökade befolkningen med 900 000 tyskar per år. Det fanns fyra sätt att lösa problemet. För det första kunde man bedriva födelsekontroll ”efter franskt mönster”. Det olyckliga var då att inte naturen stod för urvalet, så att det var de biologiskt mest lämpade som överlevde. I stället skulle varje barn, som föddes hållas vid liv oavsett eventuella fysiska och psykiska brister. För det andra kunde man tänka sig inre kolonisation, att utnyttja det egna landets outnyttjade tillgångar. För det tredje fanns det emellertid ofantligt stora områden på andra håll, som bara väntade på att få tas i bruk. De hade inte reserverats för en bestämd ras ”utan de är till för det folk som har nog styrka att ta dem och nog flit att uppodla dem”. Det var den tredje punkten, som Hitler ställde mot den fjärde: Att låta industri och handel arbeta för främmande behov, för att av vinsten bestrida levnadskostnaderna. Det är tydligt att Hitler förespråkade punkt tre. Han sade ”Antingen jord- eller kolonialpolitik”. Punkt tre var att föredra redan av anledningen att det var ett viktigt värde i sig ”att bevara ett sunt bondestånd” (I: 171–178, I:267f, II:246 f.), vilket ju var det gamla alltyska argumentet.
I kapitel 14, det näst sista kapitlet i del I, ser man att Hitler avvisar alla tankar på att bara återställa 1914 års gränser, liksom även på att Tyskland skulle skaffa kolonier. Det gäller i stället ”att förstora fosterlandets yta”. Han skriver (II:288):
”Tyskland måste vara en världsmakt eller också inte existera alls. För att bli världsmakt behöver det emellertid en utsträckning, som kan ge landet dess nödiga tyngd och dess medborgare tryggat uppehälle. Därmed drar vi nationalsocialister ett medvetet streck över förkrigstidens utrikespolitiska inriktning. Vi börjar igen, där man slutade för sexhundra år sedan. Vi hejdar det eviga tåget av germaner till Syd- och Västeuropa och riktar blickarna mot landet i öster. Vi gör äntligen ett slut på förkrigstidens kolonial- och handelspolitik och övergår till framtidens markpolitik.”
Och (II:286):
”En insats av i dag av våra söners liv skall betalas med den jord, på vilken tyska bondesläkten en gång skall kunna alstra nya kraftfulla söner, och denna jord skall då frita de ansvariga statsmännen från beskyllningen att ha uppoffrat sitt folk även om samtiden nu förföljer dem”.
Målet för hans strävan ligger i Ryssland/Sovjetunionen. Under Första världskriget skrev Alltyska förbundets ordförande Heinrich Class:
”Ödet har fogat det så, att politiska mål, historiska nödvändigheter, ekonomiska mål och nationella synpunkter med avseende på denne motståndare sammanfalla så fullkomligt, som det knappast skulle vara möjligt i något annat fall”.
Hitler ville inte vara sämre (II:289):
”Ödet självt tycks vilja ge oss en fingervisning i den riktningen, när det utlämnade Ryssland åt bolsjevismen, [och] berövade det ryska folket den intelligens, vilken förut möjliggjort dess bestånd som stat.”
Den ryska staten hade tidigare, enligt honom, organiserats av germaner som fick ordning på ”en mindervärdig ras”. I stället hade nu juden kommit.

Erövringsplaner österut - 2
Hitler tar upp några exempel på hur Östeuropa påverkats av tysk kolonisation.4  För det första koloniserade bojovarerna gränslanden i öster. Bojovarer var ett annat ord för bayrarna, som ursprungligen ansågs ha befolkat nuvarande Tjeckien (Böhmen-Mähren). Det betyder väl dessutom att de skulle ha något slags rätt till sitt ”ursprungsland”.
För det andra hade tyska bönder inkallats till många östeuropeiska länder under medeltiden, för att lära ut sina jordbruksmetoder. Fortfarande före Andra världskriget fanns det kvar stora kolonier av sådana ”Volksdeutsche”, folktyskar.
För det tredje hade hela området öster om Elbe koloniserats av tyskar och slaverna trängts undan (fortfarande finns en liten slavisk språkgrupp kvar i östra Tyskland, sorberna). Ortnamn som Berlin och Leipzig erinrar fortfarande om slaviska bosättningar. För det fjärde erinrar Hitler om hur den preussiska kungafamiljen Hohenzollern byggt upp den Brandenburg-preussiska staten (II:281).
Till detta borde väl fogas den tyska ordensstaten, där de härskande klasserna, borgare och adel, var rent tyska. De nämns dock bara i förbigående (I:179). Enligt tyska rasforskare var de kanske ändå de mest renrasiga tyskarna; oberörda av Franska revolutionen (fast det kan väl ändå inte ha varit genetiskt?) och dessutom hade de inte blandat blod med de underkuvade folken.
Det fanns alltyskar av skilda nyanser. Max Hoffmann var chef för von Hindenburgs och Ludendorfs stab år 1914. Förmodligen var det hans framsynta planering, som gjorde deras segrar vid Tannenberg och Masuriska sjöarna möjliga. Han talade flytande ryska och ansågs vara rysslandsexpert. Vid fredsförhandlingarna med Ryssland/Sovjetunionen 1917 uppenbarade han sig och lyckades genomdriva den mycket hårda freden i Brest-Litovsk i enlighet med generalstabens syn. Han, liksom den ytterligt konservativa Kreuzzeitung, som von Hindenburg läste, hoppades på en allians med Frankrike. De drömde om ”ett förbund mellan tyskt kol och fransk malm”. Det var en inte helt orealistisk dröm skulle det senare visa sig.5  Hitler och Rosenberg hoppades mer på en allians med Storbritannien (I:179f, jfr II:251f, kap 14 flerstädes). Denna förhoppning behöll nog Hitler i det längsta, till anfallet mot Sovjet 1941, kanske längre ändå.
Bismarck hade varit för samarbete med Ryssland. Hitler förvandlade honom lätt och behändigt till alltysk. Hade han levat ”nu”, alltså 1926, med ett Ryssland som inte bara Hitler trodde var i utförsbacken, hade Bismarck också varit alltysk (II:289 ff).


Allianser och mesallianser
Enligt Hitler fanns det två tänkbara allierade till Tyskland i Europa och de var Italien och England (II:259). Han beundrade Mussolini. Antagligen hade Hitler tänkt sig att hans ölkällarkupp (som den senare kom att kallas) år 1923 skulle ha mynnat ut i en ”marsch mot Rom”, alltså i detta fall Berlin. Mussolini hade gjort upp med sina bolsjeviker och frimurare. Han skulle säkert göra upp med judarna också (II:271, 315). Hitler talade med längtan om England och med viss beundran om de engelska soldater hans regemente hade mött i fält (I:184, jfr II:293). Det var ett misstag att tyskarna tagit upp konkurrensen om världshandeln och om kolonierna med England.
Hitler avvisade alla tankar på ett samarbete med Frankrike (II:252ff), liksom med Sovjetunionen (II:294–299).
Han klargjorde tydligt skillnaden mellan England och Frankrike: ”England vill inte ha någon tysk världsmakt. Frankrike vill inte ha något Tyskland alls (II:254)”. Frankrike stod i världsjudendomens tjänst.
”Just nu” (alltså i mitten av 1920-talet) hetsar judarna mot Tyskland. Målet är Tysklands bolsjevisering och att lägga den tyska arbetskraften under den judiska världsfinansens ok. Tyskland är ”den väldiga kampens medelpunkt”.
Rasmässigt är Frankrike redan förstört (fast förhållandena tycks vara lika eländiga i Mussolinis Syditalien, II:198). Hitler gör två utfall mot den franska ”bastardstaten”, i del II på sid. 258f och 278. Han talar om: ”Ett väldigt, slutet kolonialområde från Rhen till Kongo, uppfyllt av en lågtstående ras, som långsamt uppstår genom den pågående bastardiseringen” (II:278). Så här lyder ett annat avsnitt, med författarens kursiveringar (II:258):
”Endast i Frankrike finns det en överensstämmelse, som f.n. är större än någonsin, mellan börsens och börsjudarnas och den chauvinistiska nationella statskonstens önskningar. Denna samstämmighet betyder en mycket stor fara för Tyskland, ty just därigenom blir Frankrike dess farligaste fiende. Detta folk, som självt alltmera negroiseras, utgör genom sitt intima samgående med de judiska världsherraväldesplanerna en lurande fara för den vita rasens bestånd i Europa. Att Rhenlandet i Europas hjärta, besudlas med negerblod överensstämmer lika mycket med den sadistisk-perversa hämndlystnaden hos denna vårt folks chauvinistiska arvfiende som med judens, med iskall beräkning uppgjorda planer, att på denna väg börja bastardiseringen av den europeiska kontinenten i dess medelpunkt och genom en inympning av lägre raselement fördärva grunden till den vita rasens herravälde.
Den politik, som Frankrike under planmässig judisk ledning nu för i Europa, är ett brott mot den vita mänskligheten, och detta kommer en gång att mot det franska folket frammana alla hämndens andar hos ett släkte, som lärt sig inse att rasskammen är mänsklighetens arvsynd”.
Här är en förklaring på sin plats. I sina krig mot Tyskland, alltså fransk-tyska kriget 1870–71 och de båda världskrigen, använde sig Frankrike av trupper från kolonierna, särskilt från Nordafrika. Detta delvis för att kompensera sitt stagnerande befolkningstal. Efter Första världskriget höll västmakterna, särskilt Frankrike men också England och Belgien, västra Rhenstranden ockuperad fram till år 1928. Detta motiverades med att de ville ha någon garanti för att Tyskland betalade sitt krigsskadestånd. I ockupationen deltog även kolonialtrupper. Det var judarnas fel att det kom ”negrer” till Rhen (I:357, II:258). Precis som det fanns ”tysketöser” i de flesta ockuperade länder under Andra världskriget, fanns det naturligtvis ”tysketöser” i Tyskland. De barn som hade färgade fäder, kallades Rheinmischlinge. De och zigenarna omfattades av raslagar som trädde i kraft år 1935 med de antisemitiska Nürnberglagarna som förebild. År 1937 samlade Gestapo in alla ”Rheinmischlinge” de kunde hitta, varpå de steriliserades. De var cirka 700.6 
Det är intressant att Hitler redan nu, år 1926, tänker sig Japan som en framtida möjlig bundsförvant. Japan är i förbund med England, som behöver Japan för att kompensera USA:s ökade inflytande:
”—och [England] klamrar sig fast vid ett förbund, som måhända är oförsvarligt ur rasens synpunkt men ur statspolitisk den enda möjligheten att stärka det brittiska världsväldet gentemot den uppåtsträvande amerikanska kontinenten” (II: 272).
Förintandet av Tyskland var ett judiskt, inte ett engelskt önskemål. Ett förintande av Japan motsvarade inte heller engelska, men däremot judiska intressen. Samtidigt som den brittiska judiska pressen hetsade mot Japan: ”Ner med den japanska militarismen och kejsardömet”, försökte den brittiska statsmakten behålla förbundet med Japan. Men poängen, som Hitler såg den, var att Japan var en nationalstat som judarna inte kunde underminera. Det judiska världsherraväldet skulle behöva total dominans i världen för att kunna bestå. Juden kunde underminera europeiska folk, han kunde efterlikna tyskar, engelsmän, amerikanare och fransmän, men ”till de gula asiaterna har han inga bryggor” (II:273).
Att gå i krig med Ryssland/Sovjet som tysk bundsförvant skulle bli ”katastrofalt”: Ryssland (Sovjet) visar hur det går, när judarna tar över (I:358):
”Det mest fruktansvärda exemplet härpå erbjuder Ryssland, där han med verkligt fanatisk vildhet delvis under omänskliga kval dödat trettio miljoner människor eller låtit dem hungra ihjäl för att tillförsäkra en hop judiska litteratörer och börsbanditer herraväldet över ett stort folk”.
Och: ”Kampen mot den judiska världsbolsjeviseringen fordrar en klar inställning mot Sovjet-Ryssland. Man kan inte driva ut djävulen med Belsebub” (II:297). Detta var ju vad Hitler senare försökte göra.
Enligt Hitler skulle motoriseringen fälla avgörandet i nästa krig, något som nog inte alla yrkesmilitärer ännu hade klart för sig. Han ansåg att Tyskland låg långt efter med motoriseringen, men med Sovjet var det ännu värre. Det kunde inte producera en enda bil, skrev han år 1926 (II:294). Men ingenting är oföränderligt: När kriget började år 1941, var Sovjet världens näst största lastbilstillverkare.

Folk och ras
Sin syn på raser redogör Hitler för i del I, kapitel 11, som bär titeln ”Folk och ras”. Han utnämner ariern till mänsklighetens Prometeus. Ariern står för allt vi beundrar av vetenskap och konst, uppfinningar och teknik. Detta ”har skapats av några få folk och ursprungligen av kanske en enda ras” och: ”Skjut honom åt sidan – och ett djupt mörker skall kanske redan efter några få årtusenden åter sänka sig över jorden, den mänskliga kulturen går under och världen blir öde och tom” (I:322).
Vilka är då arier? Hitler ger inget entydigt svar. De finns både i Europa och i Amerika, där han inte nämner Nordamerika för sig. Han exemplifierar med Japan. Skulle de två ”ariska” kontinenterna gå under, skulle med tiden också den japanska kulturen gå under (I:323). På ett ställe särskiljer han germaner och romanska folk mot övriga. Men: De övervägande germanska folk som blir herrar i Nordamerika, blandar sig i ytterst liten utsträckning med de färgade. I Sydamerika blandar sig däremot de romanska folken med urinvånarna. Germanerna i norr behåller sin ledande ställning, medan de romanska erövrarna i söder faller offer för blodskammen (I:318).
Man får väl tänka sig både germanska och romanska folk som arier (liksom kelter), däremot inte slaver. Rena och oblandade germaner är blonda och blåögda, långskalliga och tillhör blodgrupp A. Detta enligt 1800-talets rasforskare.
Utvecklingens lag tycks vara att arierna underkuvar lägre stående folk och håller dem som slavar. Med tiden blandar de blod med det lägre stående folket. Det är som syndafallet och en följd av syndafallet är att de drivs ut ur paradiset. ”Blodsblandningen och den därav förorsakade sänkningen av rasnivån är enda orsaken till att gamla kulturer dör ut” (I:328).
Utmärkande för arierna är att de kan låta det egna jagets intressen stå tillbaka till förmån för helheten. Det är en förutsättning för varje mänsklig kultur (I:329). Hitler understryker att det finns ett tyskt ord för detta: Pliktuppfyllelse (I:330). När ett folk styrs av egoismen, är undergången nära (I:332).
Arierna är kulturens grundläggare, andra folk är dess bärare, men i längden oförmögna till nyskapande. Kulturens förstörare är judarna. De som är bärare av kulturen, som till exempel japanerna, har lärt sig av arierna. Men försvinner arierna försvinner med tiden också all kultur.
Judarna saknar det idealistiska tänkesättet, de besitter bara den rena självbevarelsedriften (I:333). De har ingen territoriellt begränsad stat. En stat är nödvändig för att upprätthålla och förädla en ras. Det gör att ”judarna saknar varje sann kultur, trots sina skenbara intellektuella egenskaper” (I:333–336). Juden är destruktiv, det vill säga vad Hitler kallar ett ”dekompositoriskt ferment” (II:86, var han nu fått det uttrycket ifrån, han använder själv citationstecken). Utmärkande för judarna är ”bestämda rasbiologiska kännetecken”. Judendomen kan däremot aldrig anses som ett religiöst samfund, vilket den vill anses som (I:339). Den är bara en lära om hur den judiska rasen skall bevaras (I:189). Hitler kritiserar också den antisemitism, som bygger på religiös åskådning, inte på raskunskap. Det vill säga: En kristen jude förblir en jude (I:159, I:339).
I Europa uppträdde judarna samtidigt med de första germanska statsbildningarna, som inledde judaiseringen av mellan- och nordeuropa (I:340). Hitler konstruerar sedan ett schema för de första judiska köpmännen, som utnyttjar sig av den germanska gästfriheten. Med tiden blir de bofasta och griper in i de ekonomiska aktiviteterna, inte som producenter utan som mellanhänder. Penninghandeln blir deras område, med spekulation, börshandel och aktiebolag (I:339–352).
Härifrån kan vi gå över till att se på judarna och socialdemokratin.

Judendom och socialdemokrati
Demokratin bestås bara några rader. Den är helt enkelt förelöparen till marxismen (I:119).
Hitler kom inte in på Konstakademin i Wien. Däremot råddes han att bli arkitekt, detta enligt egen uppgift. Den vägen var emellertid stängd på grund av bristfällig skolbildning. Då hänvisades han till en dyster tillvaro bland Wiens allra fattigaste daglönare.
Han skriver att det var då hans ögon öppnades för två faror, två dödliga hot mot det tyska folkets existens: Judendomen och marxismen (I:62). Marxismen eller socialdemokratin är judendomens sätt att undergräva det tyska samhället. Kommunism och bolsjevism nämns nästan inte alls, men räknas antagligen in i socialdemokratin. Socialdemokrati och judendom nämns hela tiden tillsammans, som siamesiska tvillingar.
I Linz hade han knappast sett eller lagt märke till judar. I Wien såg han däremot ”riktiga” östeuropeiska judar. En del var sionister (I:68, sionismen nämns även på sid 290), andra var liberaler, men det spelade ingen roll. När han diskuterade med dem, gled de alltid undan: ”I deras inre samhörighet var ingenting förändrat”.
Värre var att de behärskade en stor del av prostitutionen i Wien. Den befann sig på en nivå som trotsade allt, utom möjligen hamnarna i Sydfrankrike (I:100).
Ännu värre var deras ställning inom massmedia; press, konst, litteratur och teater var en ”andlig pest värre än digerdöden” (I:98).
Men värst var det med socialdemokratin (I:92, I:101):
”När jag fann juden som socialdemokratisk ledare började fjällen falla från mina ögon. Långa inre själsstrider fann därmed sin avslutning”.
Och:
”Endast kunskap om judendomen gav nyckeln till förståelsen av socialdemokratins inre och därför verkliga avsikter”.
Hitler gjorde sin första bekantskap med socialdemokrati och fackföreningsrörelse under sin tid som hantlangare på byggen i Wien (I:66).
Efter Första världskriget säger han sig ha givit sig i kast med ”Kapitalet”, inspirerad av Gottfried Feder (som vi återkommer till i det följande). Det bör inskjutas att Hitler, som var mycket intelligent, här pryder sig med lånta fjädrar. Han kan inte ha haft en aning om vad där står, vilket väl framgår av vad han anser sig ha funnit hos Marx. Att detta sällan påtalas, kan bero på att hans motståndare i så många fall är lika okunniga. Frågan om den tyska nationens framtid, enligt Hitler, var frågan om marxismens tillintetgörande (I:194). Efter omsorgsfullt studium av ”Kapitalet”, fann han att socialdemokratin hade till ändamål att jämna vägen för det verkligt internationella finans- och bankkapitalets herravälde (I:249).
Först använde judarna borgarna för att bryta ner den feodala världen, heter det på ett ställe (I:351). Enligt gammal, konservativ och katolsk historiesyn var det frimurarna som intrigerade fram Franska revolutionen, som ju är den borgerliga typrevolutionen. Frimureriet nämns bara ett par gånger hos Hitler och då i mycket allmänna ordalag (I:347, II:271). Hitler byter tydligen ut frimurarna mot judarna. Å andra sidan säger han i annat sammanhang att borgarna kommer till makten ”av egen handlingskraft” (I:370f). Sedan använder judarna arbetarna mot borgarna. Utan att förstå det, är arbetarnas enda uppgift att strida för det judiska folkets framtid. Arbetaren sägs kämpa mot det internationella kapitalet, men i själva verket kämpar han mot det nationella näringslivet, för att bereda marken för den internationella börsen.
Den verkliga kärnan i marxismen är, enligt Hitler, att ”avvisa personligheten i historien och därmed nationen och dess rasinnehåll”. Då bortfaller det väsentliga hindret för ”den mindervärdiges”, de vill säga judens herravälde. Då förstörs grundvalarna för hela den mänskliga kulturen. Arbetarrörelsen går skenbart ut på att förbättra arbetarnas ställning, men i verkligheten syftar den till träldom och tillintetgörande av alla icke judiska folk (I:350ff). Hitler lyckas också åstadkomma en egen klasskampsteori och en dito teori om alienation: Produktionen blir ett spekulationsobjekt och berövas stödet av en personlig äganderätt. Då blir arbetsgivare och arbetare på allvar främmande för varandra, ”vilket utmynnar i den politiska klasskampen” (I:346).
Marx själv betraktade aktiebolagsväsendet som ”kapitalets upphävande som privategendom inom det kapitalistiska produktionssättets egna gränser”.7 
Feder höll ett föredrag ”Bort med ränteslaveriet” (I:248). Hitler vittnar om att det gjorde ett djupt intryck på honom. Förmodligen var det också Feders tankar som låg bakom Hitlers angrepp på det ”judiska aktiebolagsväsendet”. Men det fanns en annan betydande nazistisk tänkare, som också var ytterligt fientlig mot aktiebolagsväsendet på samma grund, nämligen Henry Ford.
I maj 1945 såg den 88-årige Henry Ford en filmupptagning från koncentrationslägret Majdanek. Kort efteråt fick han ett slaganfall, som han inte repade sig från. När han låg på dödsbädden, blev han tillfrågad om man ändå inte skulle introducera hans företag på börsen. Han svarade:8  ”Jag plockar hellre ner min fabrik tegelsten för tegelsten än att den ska tillfaller någon judisk spekulant”.
I del II tar Hitler riktigt ut svängarna. Redan inledningsvis hävdar han att även den borgerliga världen är förgiftad av marxism. Skillnaden är att den tror på ”bestämda människogruppers herravälde (borgardöme)”. Det betyder att borgarna alltid tror på borgarklassens hegemoni, medan marxismen däremot ”planmässigt” strävar efter att få världen i judendomens hand. Borgerligheten underskattar ”de rasbiologiska urkrafterna” och undervärderar individen. Karl Marx urskilde med ”profetens säkra blick — de betydelsefulla giftämnena — och extraherade dem. — Allt endast till förmån för sin ras (II:170).

Hitler som ekonomisk tänkare
De första åren påverkades Hitler som ekonomisk tänkare av Gottfried Feder, som han höjer till skyarna i del I. Feder förklarade för Hitler att statens uppgift var ”förhållandevis enkel och klar”. Statens uppgift var att se till att kapitalet förblev statens tjänare, inte nationens herre. Det gällde då att dels värna om ett livskraftigt näringsliv, dels trygga arbetstagarnas sociala rättigheter. Hitler fick också lära sig att det var skillnad mellan produktivt och spekulativt kapital (I:244f). Så långt kan väl de flesta förnuftiga människor hålla med.
Hitler förstod också att den svåraste striden Tyskland måste utkämpa inte var mot de fientliga folken, utan mot det internationella kapitalet. Det hade också på något sätt bidragit till Tysklands nederlag i kriget (I:269). I sina fortsatta studier av bland andra Marx, som redan berörts, fann Hitler att denne och socialdemokratin bara jämnade vägen för det internationella finans- och börskapitalets herravälde.
Feders inflytande spåras också i det år 1920 antagna partiprogrammet, särskilt paragraferna 11-19.
Att partiprogrammet är antisemitiskt, framgår redan av §4. I §11 krävs avskaffande av inkomster som förvärvas ”utan arbete och möda”. Därav följer ”brytandet av ränteslaveriet”. I §12 krävs ”indragning av krigsvinster” och i §13 förstatligandet av trusterna. I §14 krävs delaktighet i vinsterna i storföretagen. I §16 värnade man om ”en sund medelklass”. Det var denna ”medelklass”, som trängdes mellan kapitalet och arbetarklassen. Den skulle skyddas genom kommunalisering av de stora varuhusen (som ansågs ligga i judiska händer – i Sverige pågick på 30-talet en liknande opinionsbildning mot varuhuskedjan EPA), som på billiga villkor skulle hyras ut till småföretagare. Man skulle också noggrant bevaka deras intressen vid leveranser till den offentliga sektorn. Vidare krävdes förhindrande av markspekulationer och i stället en ”för våra nationella behov anpassad jordreform” i §17. I §18 krävdes att folkförrädare och procentare skulle straffas med döden ”utan hänsyn till trosbekännelse, eller ras”. I §19 krävs att den romerska rätten skall ersättas med ”en allmän tysk folkrätt”.
Mitt i allt detta lyser §15, där det krävs ”en storslagen utbyggnad av åldringsvården”. Det är ett sympatiskt krav men, såvitt framgår, utan allt sammanhang med de omgivande.
När Hitler så småningom kom i fint sällskap, dög inte Gottfried Feder längre. Hjalmar Schacht kallade honom för ”charlatan” och han försvann ut i obemärktheten.

Fackföreningar och socialpolitik
Genom sina erfarenheter hade Hitler ju kommit i kontakt med den djupa nöd som arbetarna led i Wien, och naturligtvis inte bara där. Hans recept mot detta gick dock mer ut på, skulle Marx ha uttryckt det, att vädja till borgarklassens sentimentalitet och tjocka plånböcker än till arbetarnas egen kamp.
Hitler konstaterar att i Österrike existerade inte en tillstymmelse till sociallagstiftning (I:71). Då, som nu, var det tydligen ”marknadskrafterna” som skulle ta det sociala ansvaret och då närmast manchesterliberalismen (uppiffad till ”nyliberalism” har ju denna gengångare från de politiska idéernas skräckkabinett blivit en vogue nu igen).
Han återkommer flera gånger till borgerlighetens ansvarslösa inställning till fattigdomsproblemen (I:86, 371, II:231f). På något sätt svär den mot deras sanna intressen, fast de vägrar inse det. Han tar avstånd från den bland företagare vanliga uppfattningen, att de ”med folkgemenskap förstår arbetstagarens motståndslösa utlämnande åt arbetsgivarna” (I:371). Hitler drömde om något annat: ”Den innerliga förmälningen mellan nationalism och social rättfärdighetskänsla måste inpräntas i hjärtat, ännu medan det är ungt” (II:65). Man vill gärna tro att Hitler menar vad han säger, men det var arbetsgivarens syn på folkgemenskapen som fick tolkningsföreträdet.
Fackföreningarna hade spelat ut sin roll redan vid sekelskiftet 1900. Sedan hade marxisterna och/eller judarna gjort dem till vapen i sin klasskamp (I:89).
I del II har Hitler ett kapitel ”Fackföreningsfrågan” med förslag hur man skall komma till rätta med dessa frågor (t.ex. II:235, II:240). Det gäller ju att varken trampa borgare eller arbetare på tårna. Hitlers tanke är att fackföreningarna skall ingå i näringsparlamentet, respektive yrkeskamrarna (II:236).
Hur gick det sedan? Den nationalsocialistiska fackföreningsorganisationen NSBO (Nationalsozialistische Betriebsorganisation) var före maktövertagandet år 1933 den största massorganisationen i partiet, alltså större än SA. Som redan nämnts, men det tål att upprepas: Redan första dagen den nya konservativa och nationalsocialistiska regeringen tillträdde, utfärdades fler löntagarfientliga förordningar än de flesta vågat föreställa sig och ännu har förstått. Fortfarande tiger läroböckerna om detta. Kommunistiska och socialdemokratiska fackföreningsmän fick vandra in i koncentrationsläger eller tukthus. De fick sällskap av en eller annan NSBO-are, som missuppfattat sin uppgift. Om näringsparlamentet fick man inte höra ett ord i fortsättningen.
Hitler talar om ”Folkkamrater”, den svenska socialdemokratin talar om ”Folkhemmet” vid ungefär samma tid. Det finns en, men bara en, likhet: I båda fallen tänker man bort konflikter och betonar gemenskapen. Det är önsketänkande. Man kan tänka bort klasskampen, men den finns där. Den är starkast och mest medveten uppifrån. Just nu pågår energiska ansträngningar för att bryta ner det svenska folkhemmet.

Utbildning och kunskaper
Hitlers syn på utbildning skymtar på flera ställen i båda delarna. I del II finns ett långt sammanhängande avsnitt om utbildning (ss. 52–76). Han kan inte avhålla sig från nedsättande omdömen som ”den glasögonprydde teoretikern” (I:137), ”folkliga bläcksuddare” (II:289), en ”perukförsedd borgerlig teoretiker” (I:389) eller ”så kallade intellektuella kretsar” (I:397). Hitler jämför hur en, som han säger, ”normal tysk riddare av pennan” och han själv bedömer ett tal av David Lloyd George (II:118):
”Men en normal hönshjärna på en tysk pennfäktare, vetenskapligt högt bildad naturligtvis, kan ändock ta sig före att värdera en engelsk ministers intelligens efter det intryck, som ett för den stora massan avpassat tal kvarlämnar i hans av idel vetenskap förkalkade inre, ävensom jämföra det med ett tal av en tysk statsman, vilken naturligtvis finner en tjänligare jordmån för sitt intelligenta pladder hos skrivarsjälen”.
Enligt Hitler vänder sig Lloyd George till ”det lägre engelska folket”, en synpunkt han förstår, experter emellan.
Intellektuell verksamhet har Hitler ingen förståelse för. Enligt honom är statens främsta uppgift att utveckla de bästa raselementen. Det viktigaste då är att utveckla ”den lille folkkamratens” kroppsliga sundhet. Därefter kommer den moraliska sundheten och slutligen, möjligen, ett visst mått av teoretiska kunskaper: ”Om man hade trattat i vår ungdom lite mindre vetande i skolorna och i stället lärt dem lite mera självbehärskning, så hade detta verkligen belönats under åren 1915–1918” (II:54).
Hitler har synpunkter på utbildningen i språk, historia och naturvetenskap. Enligt honom är det inte lätt att förstå varför man skall lära sig två eller tre främmande språk. Minskad språkundervisning ger i stället mer tid för fysisk fostran.
Som historieundervisningen var upplagd, sökte Hitler förgäves efter ”stora klara linjer”. Ändamålet med historieundervisningen var att man skulle få en värdemätare på framtiden och det egna folkets fortbestånd. Det är inte så alldeles lätt att förstå vad han menar med detta. Till folkstatens uppgifter hörde att skriva en världshistoria, där rasfrågan fick en dominerande ställning (II:60). Antikens historia skulle betonas, grekisk och romersk historia var utomordentligt viktiga i den stora kultur (ras-)kampen (II:61).
Den vetenskapliga undervisningen skulle få en ny form, avkortad men omfattande det väsentliga. ”Allmän utbildning” skulle vara obligatorisk i alla ämnen, men mer av ”ideell art” och mindre omfattande ”tekniskt och annat kunnande”. Dessutom skulle man ändå få en grundlig fackutbildning inom det område som skulle bli ens eget.
Det låter mycket med allt detta, men Hitler framhåller uttryckligen att antalet undervisningstimmar skulle minska till förmån för ”utbildningen av kroppen, karaktären och viljekraften samt beslutsamheten” (II:60). En sport som boxning får därför åtskilligt mer uppskattning än någonsin något teoretiskt ämne (II:47f). Tiden mellan avslutad skolgång (folkskola) och militärtjänst bör också ägnas fysisk fostran i statlig regi (II:51).
I ett annat sammanhang säger Hitler att man kan dressera ”hottentotter och zulukaffrer till intellektuella yrken”. Det är som att dressera pudlar, men handlar ”inte om en vetenskaplig utbildning” (II:69, ”hottentotter och zulukaffrer” har nämnts även på sid. II:40). Hur man kan ha ett intellektuellt yrke utan en åtminstone rudimentär vetenskaplig utbildning kan förefalla som en gåta, men Hitler har å andra sidan inga alltför höga tankar om intellektuell verksamhet (II:70).
Det är tydligt att utbildningen, som Hitler ser det, skall syfta mer till utbildningen av soldater än till utbildningen av vetenskapsmän (även om det kanske inte skulle skada med lite karaktär och viljekraft där heller). En viktig orsak till nederlaget i Första världskriget var ledarnas ”överdrivet intellektuella uppfostran”, som var ”den bästa tänkbara bundsförvant för de revolutionära novemberkräken” (II:70). I fortsättningen skulle krigsmakten vara ”den sista och högsta skolan i fosterländsk uppfostran” (II:51f, I:311). Efter denna skola skulle den unge mannen tilldelas två dokument, statsborgardiplomet som tillät honom att ta del i det offentliga livet, och sundhetsbetyget, som bekräftade hans lämplighet för äktenskapet (II:52).
Katolska kyrkan får ett oväntat erkännande för celibatet. Det framtvingar hela tiden en nyrekrytering nerifrån av de mest lämpade. ”Kyrkans instinkt” underhåller sambandet med den folkliga känslovärlden. Detta ger i motsats till folk där de styrande hela tiden rekryteras ur sina egna led, oberoende av medfödd lämplighet. ”Hottentotter och zulukaffrer” har sin motsvarighet i överklassen, fast Hitler inte formulerar sig så. Han säger i stället att förmåga ”principiellt icke framkallas genom uppfostran, utan den måste vara medfödd” (II:70-73).

Kvinnornas roll i den nazistiska staten
Våldsdyrkan och kvinnoförakt går hand i hand. Det märks också i nazismen. De unga männen skulle få sitt statsborgardiplom efter fullgjord värnplikt. Den unga kvinnan förblev däremot undersåte (precis som karaktärslösa, förbrytare och fosterlandsförrädare), tills hon genom sitt giftermål blev medborgare. Medborgarrätt kunde dock också tilldelas ”den i förvärvslivet engagerade kvinnliga tyska undersåten” (II:80).
Flickornas fostran skulle ske på motsvarande sätt som för de unga männen. Först kom ”den kroppsliga utbildningen”, sedan den andliga och sist den kulturella. ”Målet för kvinnans fostran skall oföränderligt vara den blivande modern” (II:52).
Kvinnans roll var att föda fram kommande armékårer. Annars hade han inte särskilt höga tankar om henne eller om vanligt folk överhuvud. Det kommer fram när han talar om den politiska propagandan. Den stora massan böjer sig hellre för yttringen av hänsynslös kraft och brutalitet än för liberal frihet, detta precis som kvinnan som känner en ”odefinierbar intuitiv längtan efter kompletterande kraft” (I:83), eller att folket är så ”feminint skapat — att dess tänkande och handlande mindre bestäms av den nyktra eftertanken än av känslan” (I:220).
Armén räddar unga män från ”bortklemandets och förkvinnligandets träsk” (I:220). Däremot bidrog ”tanklösa kvinnor” med sina brev till att sänka krigsmoralen vid fronten (I:226). Detta skrevs av en frontsoldat, som väl aldrig ens fick ett vykort.
Hitler rekommenderade tidiga äktenskap som bot mot tidiga föräktenskapliga förbindelser, som lätt spred syfilis. Det var en sjukdom som var svår att komma till rätta med före penicillinet. Hitler skrev: ”Judaiseringen av vårt själsliv och mammoniseringen av vår parningsdrift kommer förr eller senare att förstöra hela det framtida släktet” och — ”i barnens sjukdomar uppenbarar sig föräldrarnas laster” (I:280f).
Tidiga äktenskap omöjliggjordes ofta av ”den ohjälpliga lönepolitiken”, som försvårade familjens försörjning (I:285). Detta återkom han till sedan i än hårdare ordalag; statens uppgift var att se till att den friska kvinnans fruktsamhet inte begränsades ”genom den finansiella skurkhushållningen hos en statsmakt, som förvandlar den välsignelse barnen medför till en förbannelse för föräldrarna” (II:41).
Hur skulle man skydda de unga, blonda kvinnorna mot frestelser? Judarna tycktes utöva en oemotståndlig lockelse. ”Vårt blod förpestas” och ”Planmässigt skändar dessa svarta folkparasiter våra oerfarna, unga blonda flickor” (II:198). Förförelsen lurade överallt i form av ”krumbenta judebastarder”. Hitler rekommenderade förändring i de unga germanska männens klädsel, så att även deras fysiska företräden framhävdes, tydligen med kortbyxor eller dylikt. (II:50).

Erövringspolitiken
Alla Hitlers tankar strålar samman i vad vi kan kalla erövringspolitiken. Han gör upp med vad som kallas ”folkligt” (”völkisch”). Han säger att det är ungefär lika innehållsrikt att säga, som att någon är ”religiös”. Det behövs en precisering. Han gör upp med ”en bekant professor” i Bayern, som anser att ”folklig” är detsamma som monarkistisk.
Vad fogar då Hitler in i begreppet? Han säger att ”den folkliga världsordningen däremot räknar mänsklighetens värde efter dess rasbiologiska beståndsdelar”. Det är den aristokratiska grundtanken i naturen: ”Den som ser ej endast rasernas olika värde, utan även de enskilda människornas (II:19)”. Det innebär att även svaga element i den ariska rasen är dömda till undergång.
”Den aristokratiska principen” ligger till grund för erövringspolitiken. I nazistisk litteratur betonas gärna identiteten mellan liberalism, (roffar-)kapitalism, demokrati och judendom. Slutmålet är då, säger Hitler, demokrati eller ”parlamentets herravälde” och ”monarkins störtande”. Enligt honom förkastar ”marxismens judiska lära naturens aristokratiska princip” (I:105).
På samma sätt som den demokratiska masstanken förkastas när jorden tilldelas det bästa folket – hur det skall gå till, förklaras inte närmare – måste samma aristokratiska princip följas även inom folket och de bästa huvudena ha det största inflytandet. Då säger Hitler att majoritetstanken (alltså demokratin) får stå tillbaka för personlighetstanken. Begåvningen skall ställas över massan (II:82ff). Han formulerar ”det tyska folkets politiska testamente” (kursiverat i originalet, (II:298f):
”Tål aldrig att det uppstår två kontinentalmakter i Europa. - - - Låt inte kolonier utan hemlandets jord i Europa bli grunden till vårt folks styrka. Anse aldrig rikets existens tryggad, förrän det för århundraden framåt kan skänka varje telning av vårt folk en egen jordlott. Glöm aldrig att den heligaste rätten till den jord, man själv vill bygga på och det heligaste offret är blod man gjuter för denna jord.”
Läs texten uppmärksamt! Kom ihåg sid. 25 i del II, att ”en germanisering endast kan gälla jord, aldrig människor”.
Senare kunde ena dagen tysk polis avhysa polska jordbrukare i en by. Tre eller fyra polska jordbruk kunde bli ett tyskt. Man fräschade upp byggnaderna något och hängde upp ett führerporträtt på väggen. Följande dag kunde en tysk jordbrukarfamilj flytta in. De kunde vara ”Volksdeutsche” från Baltikum eller till exempel Rumänien.
Himmler och Rudolf Höss (kommendanten i Auschwitz) hade gjort varandras bekantskap hos Artamanerna, en jordbruksromantisk rörelse. Koncentrationslägren i Auschwitz och Lublin anlades också för att tjäna jordbrukets behov i det stora kolonisationsprojektet.
Femton år efter att Hitler dikterat ”Mein Kampf”, steg röken ur krematorieskorstenarna.

NOTER 
1. Se närmare C-M Wendt:”Hur Hitler kom till makten”, Folkets historia, årsbok 2001.
 2. Fritz Thyssen: Jag betalade Hitler. Sv. övers. Alf Åberg 2. uppl. 1942, Stockholm, Natur och Kultur, sid. 74 (orig. 1940).
 3. Joseph Borkin: Hitler och I.G. Farben. Sv. övers. Mikael Mörling, Stockholm, Tidens förlag 1980 (1978), sid. 38, 59.
 4. I Folkets historia 1992 tar Lennart Lind upp ett ytterst läsvärt exempel på hur arkeologin kunde utnyttjas som slagträ:”Rasistisk vetenskap: Müllenhoff och Kosinna”.
 5. Det fanns fransmän som delade dessa heta känslor, som André François-Poncet, senare fransk ambassadör i Tyskland.
 6. S. Friedländer: Tredje riket och judarna. Del I Förföljelsernas år 1933–39. N. o. K. Stockholm 1999. N.Y. 1997. Sv. ö. Hans Dahlberg. Sid. 228.
 7. Marx om aktiebolagsväsendet, se t. ex. Kapitalet del I sid 554, sv. övers. Ivan Bohman och del III sid. 397 (varifrån citatet ovan hämtats), sv.övers. Ruth Bohman. Bo Cavefors förlag 1969 och 1973.
 8. Eva Schweitzer: Amerika und der Holocaust. Die verschwiegene Geschichte. München, Knaurs Verlag, 2004, sid. 46.


Boken om det svenska beslaget av ”Mein Kampf” 1994:

Den vanliga vägen
av Erik Göthe

Tyska ambassadens påtryckningar, beslaget, juridiken, opinionen, giftskåpsentusiasterna i svenska kultureliten, tidigare stoppade utgåvor, beslag under kriget, nazisternas inställning till tryckfrihet, svensk antinazistisk tradition.

Hägglunds förlag 160 s. 100 kr inkl porto
Beställning med Epost till redaktören.


TfFR 4/2005