I en tid då det skett en betydlig avmattning av USA:s roll som ledstjärna när det gäller att värna medborgares rättigheter och rättssäkerhet, säger en amerikansk jurist, kan det vara värt att påminna om två amerikanska rättsfall rörande yttrandefrihet.

Bör hetsyttranden bestraffas?

Än en gång har Jean-Marie Le Pen, ledare för extremhögern i Frankrikes politiska landskap, solat sig i mediernas strålkastarljus. Hans senaste dåd var att han yttrade att den tyska ockupationen av Frankrike under andra världskriget var i det stora hela godartad och att Gestapo agerade som det franska folkets beskyddare.
I kvällsnyheterna en onsdag i mitten av januari gav den franske justitieministern uttryck för att han var skakad över uttalandena och att han avsåg att väcka åtal mot Le Pen.

Av RONALD P. SOKOL

I juni förra året dömdes en nynazist av en fransk domare till två års fängelse för brottet ursäktande av krigsförbrytelse (“apologie de crime de guerre”).
Frågan om huruvida hetsande uttalanden –vare sig det är fråga om antisemitism, rasistiska tillmälen, angrepp på en religion, flaggskändning, bränning av inkallelseorder, sexistiska eller andra yttranden som kränker – bör bestraffas som brott är en djupt besvärande fråga som demokratiska samhällen har besvarat på olika sätt.
Medan Frankrike har anammat uppfattningen att sådant tal bör bestraffas som brott, har Förenta staterna historiskt intagit en annan hållning. För USA måste även kränkande tal tillåtas om yttrandefriheten – som bägge länderna ivrigt håller fast vid – skall respekteras.
I en tid då det skett en betydlig avmattning i USA:s roll som ledstjärna när det gäller att värna medborgares rättigheter och rättssäkerhet, kan det vara värt att påminna om två amerikanska rättsfall rörande yttranden som var precis lika oerhörda som det som chockade den franske justitieministern.
Mitt under andra världskriget försökte den amerikanska regeringen återkalla det amerikanska medborgarskapet för en man som var född i Tyskland 1895 och naturaliserad i Förenta staterna 1932. Denne Baumgartner hade tjänstgjort i tyska armén under första världskriget, tagit civilingenjörsexamen vid ett tyskt universitet och därefter utvandrat till Förenta staterna 1927. Fem år senare blev han amerikansk medborgare.
Regeringen försökte återkalla hans medborgarskap på grundval av att han hade prisat Hitlers förtjänster, det tyska folkets överlägsenhet, tyska skolor och tysk ingenjörskonst. Regeringen lade fram bevisning som styrkte att Baumgartner hade rättfärdigat de tyska inva-sionerna vid slutet av 1930-talet och lade fram dennes dagböcker, vilka uppvisade en “häftig antisemitism”. Det mesta av bevisningen var från tiden efter hans naturalisering 1932.
Det var den 12 juni 1944 som Felix Frankfurter, den ende judiske domaren i USA:s högsta domstol, skrev det som blev alla de nio domarnas uppfattning. Domstolen ogillade regeringens försök att beröva Baumgartner hans medborgarskap och uttalade att “det amerikanska medborgarskapet är rätten att kritisera offentliga personer och åtgärder – och det innebär inte endast informerad och ansvarig kritik utan friheten att yttra sig dåraktigt och utan återhållsamhet.”
Något mer än 30 år senare försökte några tiotal människor som kallade sig “Amerikanska Nazistpartiet” bärande nazistuniformer, stövlar och hakkors att hålla en demonstration i staden Skokie i Illinois, en förstad till Chicago. De ansåg att svarta människor omedelbart borde landsförvisas till Afrika och att judar stod ”i främsta ledet av den internationella kommunistiska revolutionen”. Vid den tiden var Skokie en stad med 70 000 invånare, av vilka lite över 40 000 var judar. Flera tusen överlevande från den judiska Förintelsen bodde i staden.
Stadens borgmästare utfärdade ett förbud för att förhindra demonstrationen. De ”amerikanska nazisterna” vände sig till medborgarrättsorganisationen American Civil Liberties Union för att få bistånd i sin rättegång. En judisk advokat från Chicago, som agerade för ACLU, försvarade det amerikanska nazistpartiets rätt att demonstrera. Federala distriktsdomstolen i Chicago ansåg att förbudet var författningsstridigt. Staden överklagade till federala appellationsdomstolen, som enhälligt upprätthöll beslutet med anmärkningen att ”vår uppgift här är att avgöra huruvida Första författningstillägget skyddar den verksamhet som de klagande önskar ägna sig åt, inte att meddela moraliska omdömen om deras uppfattningar eller deras taktik.” USA:s högsta domstol beviljade inte prövningstillstånd.
Efterspelet till fallet bör också ge upphov till reflexioner. Den nationsomfattande kränkta upprördhet som följde på den tilltänkta nazistdemonstrationen skrämde medlemmarna av det lilla partiet till den grad att de övergav tanken på att demonstrera i Skokie. De höll sin demonstration i Chicago, där de fick åtnjuta förmånen av polisskydd mot de 2000 motdemonstranter som dök upp.
Den amerikanska uppfattningen om hetsyttranden uttrycktes första gången av en annan judisk domare, Louis Brandeis. Domare Brand-eis gav skriftligen uppfattningen dess klassiska uttryck 1927 i följande: “Om det finns tid att genom diskussion avslöja felaktigheter och vanföreställningar, att undvika det onda genom ett undervisande förfarande, är det botemedel man skall använda sig av mer yttranden, ej påtvingad tystnad.”
Hetsyttranden är definitionsmässigt djupt besvärande. Censur må vara det politiskt lätta svaret, men erfarenheten säger att den måhända varken är nödvändig eller önskvärd.

Ronald P. Sokol är amerikansk juris doktor och advokat, sedan länge bosatt i Sydfrankrike, där han har sin praktik som Avocat a la Cour d’Appel d’Aix en Provence. Artikeln var publicerad under rubriken “Should hateful speech be punished?” i International Herald Tribune den 21 januari 2005.