Prövningen i internationella domstolen i Haag, ej att förväxla med Haagtribunalen, har återfört palestinakonflikten till det rättsliga planet, sedan militära lösningar och de politiska och diplomatiska försöken länge befunnit sig i en återvändsgränd.

Israels murbygge i Haagdomstolen

Det israeliska murbygget i Palestina blev föremål för ett kraftigt och entydigt fördömande av den Internationella domstolen i Haag (ICJ) den 9 juli 2004. Domstolen hade fått en fråga om murens laglighet av FN:s generalförsamling, som denna röstade igenom den 8 december 2003 – med 90 röster mot 8 och 74 nedlagda.

Av INGVAR RYDBERG

Domstolen slog fast att detta bygge på palestinskt territorium är olagligt och att Israel måste riva muren. Israel ålades också att upphäva de lagar och förordningar som har samband med bygget och att i egenskap av juridiskt ansvarig (som ockupationsmakt) ersätta palestinierna för de skador som de åsamkats. Andra stater manas att inte erkänna den olagliga situation som uppkommit.

Denna dom, som numera är känd, framstår för många som självklar. Ett intressant förhållande som inte tillräckligt beaktats är att den står i skarp kontrast till en lång rad västländers tvetydiga hållning. EU-länderna lade ned sina röster i generalförsamlingen och kom med en lång rad invändningar mot det lämpliga i att domstolen alls yttrade sig. Man kunde annars ha väntat sig att de skulle glädja sig över hänvändelsen för att få begreppen utredda och klarare besked i den kaotiska konfliktens rättsliga dimensioner. Men så blev det alltså inte.

En första invändning var att generalförsamlingen inte var kompetent att yttra sig i en fråga som säkerhetsrådet redan fått i uppdrag att behandla. ICJ svarade att generalförsamlingen delar ansvaret att upprätthålla freden med rådet och hade full befogenhet att driva frågan vidare eftersom rådet inte kom någonvart, detta på basis av resolution 377 A (V). Då hävdades det att församlingen genom att godta den s k vägkartan för konfliktens lösning redan fyllt sin uppgift. Den 14 oktober 2003 hade dock säkerhetsrådet självt tagit upp murbygget till behandling men inte kunnat fördöma det, därför att en permanent medlem (USA) inte ville vara med. Därmed stod det generalförsamlingen fritt att ta upp frågan.

Efter meningsutbytet om juridisk behörighet kom andra, mer politiskt taktiska invändningar. Att fälla ett utslag sades var olämpligt därför att det störde den pågående politiska ”fredsprocessen”. Domstolen skulle vidare inte ha tillräckliga kunskaper om läget för att kunna uttala sig. Den svarade att en rad FN-rapporter och annan information gav en fullt tillfredsställande bild av murens förödande inverkan på palestiniernas situation.

Ett mer hycklande argument var att generalförsamlingen redan förklarat muren vara olaglig. Domstolen svarade att det inte ålåg den att avgöra om beställaren, generalförsamlingen, behövde det begärda utslaget eller inte. Israel hävdade slutligen att palestinierna, som stått för de våldshandlingar som lett till murens byggande, inte kunde be domstolen att yttra sig om en situation som de själva skapat. Men, svarade domstolen, det var ju generalförsamlingen och inte någon enskild stat eller myndighet som bett att få juridiskt besked.

Domstolen föll alltså inte i någon av de fällor som gillrats. Den gick vidare till de sakliga väsentligheterna, en historik över konfliktens utveckling alltsedan det första världskriget med tonvikten lagd på internationella avtal och rättsåtgärder: NF:s erkännande av Palestina som mandat under engelsk förvaltning 1922 och vidare FN:s resolutioner alltifrån mandatets uppdelning 1947 till idag. Den resterande del av Palestina som Israel erövrade 1967 är ockuperat territorium, vars förhållanden Israel enligt 1949 års Genèvekonvention punkt IV inte har rätt att ändra genom att förstöra hus, upprätta bosättningar eller bygga en mur som hindrar palestinierna att röra sig fritt. Domstolen menar att Israel har andra medel att skydda sig mot våld än att bygga en mur.

Domstolens utslag var i det närmaste enhälligt. Bara en av de femton domarna motsatte sig dess huvuddel, medan två reserverade sig mot paragrafen om tredje parts förpliktelser. ICJ:s domar har ingen bindande verkan, men åsiktsyttringen har likväl stor betydelse. Den återför sökandet av en lösning av palestinakonflikten till det rättsliga planet, sedan militära lösningar visat sig omöjliga och de politiska och diplomatiska försöken länge befunnit sig i en återvändsgränd. De europeiska staterna framstår här i ömklig dagar. De har visserligen inte mycket att sätta emot USA:s ensidiga stöd till Israel maktmässigt. Men de skall inte beskärma sig över instabilitet och hot mot freden i Mellanöstern, när de inte vågar ta klar ställning för de elementära principer som Israel ständigt bryter mot.

TfFR 1/2005