USA:s nykonservativa kommer från vänstern inom det demokratiska partiet och till en del från marxister och trotskister. Det var framför allt stödet till Israel som drog nykonservatismen till den republikanska Reagan-högerns hårdföra antikommunism.

Ett krig för Israel?

Efter att amerikanska trupper intagit Bagdad inleddes plundringen av de irakiska ministerierna. Kulturministeriet förlorade sina ovärderliga, tusentals år gamla skatter. Men däremot klarade sig oljeministeriet från plundring tack vare skydd från amerikanska stridsvagnar. Dock kommer ockupationen av Irak garanterat inte att göra USA rikt.

Av KRISTOFFER LARSSON

Kostnaderna för att hålla landet ockuperat gräver ett allt djupare hål i en redan ansträngd budget och tvingar USA till att ta allt fler lån och öka hastigheten på sedelpressarna. Detta innebär att alla de dollar som finns utomlands tappar i värde och det blir i praktiken världens folk som betalar merparten av kriget. Till det ska läggas att Irak har skulder till flera andra länder som marionettregimen i Bagdad trots allt inte helt kan bortse från. För de amerikanska oljebolagen är kriget desto mer gynnsamt. När krig bryter ut i Mellanöstern stiger deras profit i höjden. Men trots allt räcker inte oljebolagens mutor långt när det gäller att övertyga Washington om att skicka 150 000 amerikanska soldater till ett land som på intet sätt utgör ett hot mot USA:s säkerhet.

De nykonservativa i Bushadministrationen hade främst ett annat motiv i bakhuvudet för att störta den irakiska regimen. Irakkriget, liksom de föreliggande krigshoten mot Iran och Syrien, kan spåras till Israels intressen i regionen. Tidigt ute med att driva denna tes var den israeliske författaren Israel Adam Shamir. I ”Zogs skugga” – en av hans många lysande essäer - skriver han om vad som kan vara det egentliga syftet med Irakkriget: ”Nej, detta krig utkämpades inte för USA:s härskarintressen eller dess jättelika oljebolag. Som chef för ockupationsförvaltningen har Jay Garner till uppgift att skapa ett nytt Irak som är vänskapligt inställt till Israel”. Inspirerad av Luc Bessons film ”Det femte elementet” har han valt att kalla USA:s lydregim i Irak för Zog. I filmen kommer Skuggan – den onda makt som söker utrota människosläktet – till jorden och för att lyckas genomföra sin onda plan behöver denne hjälp från en människa: ”I Swifts bästa tradition ger Besson den monstruöse frivillige, profitens tjänare, namnet Zog. […] Ockupationsregimen i Irak har inrättats av den amerikanska krigsmakten i Israels intresse och den borde rätteligen kallas just ZOG, Zionist Occupation Government.”

Faktum är att Israel är krigets stora vinnare. En amerikansk lydregim i Bagdad sätter tvivelsutan Israelfientliga arabregimer i en ansträngd situation. Till råga på allt meddelade den israeliske utrikesministern Silvan Shalom nyligen att ”Israel söker upprätta diplomatiska kontakter med Irak”, ett av de länder som under årens lopp gett mest stöd till det palestinska motståndet och där befolkningen enligt en undersökning hatar Israel mer än USA. Efter att USA-styrda Styrande rådet inrättats gjorde Jerusalem Post en intervju med Musawi, en av den före detta quislingledaren Chalabis närmsta män, och kunde rapportera: ”Musawi berättar entusiastiskt om sina förhoppningar om närmast möjliga band med Israel. Det kommer inte bli någon plats för palestinierna i Irak, eftersom de många palestinierna i landet av INC-ledningen betraktas som en avskyvärd femtekolonn. I stället skulle en ’fredsbåge’ löpa från Turkiet via Irak och Jordanien till Israel och bli en ny dynamisk faktor i Mellanöstern.” Israels finansminister Benjamin Netanyahu har också han stora förhoppningar om samarbete med Irak och dessa innefattar även olja: ”Det kommer inte dröja länge förrän ni kommer att se irakisk olja flyta till Haifa. […] Det är bara en tidsfråga innan oljeledningen är återställd och Iraks olja kommer att flöda till Medelhavet.”

I mitten av oktober 2003 talade Malaysias dåvarande premiärminister Mahathir Mohammed på en islamsk konferens i Kuala Lumpur. I sitt tal uppmanade han muslimer världen över att ena sig och bekämpa vad han ansåg vara den judiska dominansen i Väst. Som förväntat anklagades han för antisemitism när han sa att ”i dag styr judarna världen genom ombud [och] De får andra att slåss och dö för dem.” Stora, antisemitiska lögner? I en del av världen tycks man inte anse det, och det är inte att undra på. I decennier har alla resolutioner av betydelse gällande Israels krigsförbrytelser systematiskt stoppats genom USA:s vetorätt och amerikanska skattepengar pumpats in Israel.

Amerikanska media domineras av hyllningar och försvar av Israel medan muslimer och araber utmålas som terrorister. Om man får tro American Israel Public Affairs Committee (AIPAC), som själva kallar sig ”Amerikas pro-israeliska lobby”, beror detta faktum på att det finns en mäktig, judisk lobby i USA – som de själva är en viktig del av. På sin hemsida skryter AIPAC över sin nästan oinskränkta makt och allt man lyckats åstadkomma till stöd för Israel: man har fått USA att terroriststämpla palestinska organisationer, förse Israel med missiler, sätta press på Ryssland för att vapensamarbete med Iran ska upphöra genom att få USA att hota med att dra in hälften av sitt bistånd, etc. AIPAC:s skryteri går så långt att till och med Washington Post-kolumnisten Michael Kinsley inte kunde undgå att reagera efter att ha besökt kommitténs hemsida: ”Det är min sorgliga plikt att rapportera att denna form av antisemitism [som att en lobby dikterar amerikansk politik] verkar ha infekterat en av de mest prominenta och respekterade – man kanske till och med skulle säga [mest] inflytelserika – organisationerna i Washington. Denna organisation hävdar att ’Amerikas pro-israeliska lobby’ – och vi vet ju alla vad det är eufemism för – har sina tentakler på samhällets alla nivåer. På sin hemsida tecknar denna organisation en tydlig bild av sionister som sprider sin partilinje och även indoktrinerar barn.”

Kinsley gör även en annan intressant iakttagelse: ”[AIPAC] försäkrar att det viktigaste på den sionistiska ’agendan’ är att kuva Saddam Husseins makt.”

Även amerikanska kongressledamöter har kritiserat krigshetsarna för att de satt Israels säkerhet framför amerikanska intressen, bland annat i fråga om Irakkriget. Jim Moran, demokratisk kongressledamoten från Virginia, utsattes för en smutskastningskampanj efter att ha påpekat hur viktiga de judiska lobbygruppernas krigsiver var för att driva igenom beslutet om en invasion av Irak. ”Om det inte vore för det judiska samfundets starka stöd för krig med Irak, skulle vi inte göra det här”, förklarade han. Moran är långt ifrån ensam i sin uppfattning. Redan i ett tal den 10 september 2002 sa Philip Zelikow, verkställande direktör för 11 september-kommissionen, att detta var den främsta orsaken för att invadera Irak (ett krig som han för övrigt helhjärtat pläderade för): ”Varför skulle Irak attackera Amerika eller använda kärnvapen mot oss? Jag säger vad jag tror det reella hotet [är] och i själva verket har varit sedan 1990 – det är hotet mot Israel.”

Den judiska lobbyns inblandning i Irakkriget har blivit så uppenbar att inte ens The Forward, den äldsta judiska tidskriften i USA, kan blunda för det uppenbara. ”Att försvara Israel var en av krigshökarnas motiv, men inte det enda, troligen inte ens det huvudsakliga,” hette det i en ledare.

Israel är fullt medvetet om att Irak i sig inte utgör ett hot mot den judiska staten. Varför var då ett regimskifte i Irak så viktigt? Jo, två av dess grannar anses däremot utgöra ett reellt hot mot den judiska staten: Iran och Syrien. Genom amerikansk närvaro i Irak kommer dessa två fiender till Israel att befinna sig i ett rejält underläge om USA skulle bestämma sig för ett anfall, men också för att de inte vågar ge sig på Israel med 150 000 amerikanska soldater i närheten.

Ett par månader innan de amerikanska soldaterna landade på irakisk mark sa Noam Chomsky i en radiointervju: ”Fakta är att krig med Iran troligen redan är på gång. Det är känt att 12 procent av Israels flygvapen är lokaliserat till sydöstra Turkiet. De är där eftersom de förbereder kriget mot Iran. De bryr sig inte om Irak. Irak uppfattar de som en barnlek, men Iran har alltid varit ett problem för Israel. Det är det land i regionen som de inte kan hantera och Israel har varit efter USA om att ta sig an Iran i åratal. Enligt en rapport flyger nu det israeliska flygvapnet längs den iranska gränsen för spaning, provokationer och så vidare. Och det är inget litet flygvapen. Det är större än det brittiska flygvapnet, större än någon annan Nato-makts förutom USA:s. Så det är troligen redan i gång.”

Av amerikanska media att döma har (o)turen kommit till Iran. Dagligen publiceras artiklar där Iran sammanlänkas med Al-Qaida och terrorism. I de flesta fall skriver man öppet att informationen kommer från amerikanska underrättelsekällor och många amerikaner tycks tolka det snarare som trovärdiga uppgifter än ren propaganda.

Planerna på att attackera Iran, Syrien och Irak är emellertid inget nypåkommet. I den Sionistiska världsorganisationens tidskrift Kivunim publicerades i februari 1982 en artikel med titeln ”En strategi för Israel på 1980-talet”. Artikeln var skriven av en viss Oded Yinon, som hade starka band till Israels utrikesdepartement, och i artikeln presenterades tankegångarna inom den israeliska militären. Den så kallade Kivunim-planen gick ut på att Israel genom våld skulle omforma arabvärlden till småstater grundade på etnicitet för att försvaga den och därigenom säkra Israels framtid. Flera arabstater skulle man ta kontroll över och till viss del annektera. En av dessa var Irak.

1996 publicerade den israeliska tankesmedjan Institutet för avancerade strategiska och politiska studier en rapport vid namn ”A Clean Brake: A New Strategy for Securing the Realm” (En fullständig brytning: En ny strategi för att säkra riket). Skriften var författad av personer som i dag utgör den innersta kärnan av de nykonservativa i USA:s ledning, däribland Richard Perle och Douglas Feith. Riket i fråga är Israel och rapporten gick ut på, som framgår av titeln, att presentera en strategi för att säkra Israels framtida säkerhet. Författarnas slutsats var att Israel måste gå på offensiven för att hålla Syrien på lämpligt avstånd – detta land ansågs nämligen utgöra det största hotet mot Israel. Genom att visa Irak var skåpet ska stå kommer Syrien att veta sin plats, resonerade Perle och hans kamrater. Apropå Irak skrev man i rapporten: ”Iraks framtid kan djupt påverka den strategiska balansen i Mellanöstern.”

En kort blick på den nykonservativa ideologins historia tydliggör att det framför allt var stödet till Israel som drog dem till den republikanska högern. Nykonservatismen uppstod i början på 1970-talet och härstammar från vänstern inom det demokratiska partiet. En del av dessa var till och med marxister och trotskister. 1993 skrev statsvetaren Benjamin Ginsburg om vad som fick denna grupp – som själva kallar sig nykonservativa – att byta sida: ”En viktig faktor, som fick dem att obönhörligt glida mot höger, var deras hängivenhet för Israel och deras växande frustration under 1960-talet över ett demokratiskt parti som alltmer motsatte sig den amerikanska militära beredskapen och blev alltmer betaget i tredjevärldenfrågor. I Reagan-högerns hårdföra antikommunism, engagemang i Amerikas militära styrka och vilja att ingripa politiskt och militärt i andra nationers angelägenheter för att främja demokratiska värden (och amerikanska intressen) fann de nykonservativa en politisk rörelse, som skulle stå som garant för Israels säkerhet.”

Presidentvalet i USA kom att prägla den politiska debatten under det gångna året. Israel Shamir påpekade mycket riktigt: ”Ledande kandidater i det amerikanska presidentvalet 2004 tävlar om att finna sina ’judiska rötter’. General Wesley Clark sa att han ’härstammar från en lång rad rabbiner i Minsk.’ […] Kerry ’upplystes om att hans båda farföräldrar var judiska’ (Kerry var ursprungligen Kohn). Barnen till Howard Dean och en kristen kvinna av judiskt ursprung, uppfostrades som judar.”

Kerrys farföräldrar hade varit judar i Ungern, vilket han själv säger sig ha saknat vetskap om. Efter att ha emigrerat till USA konverterade de visserligen till katolicismen, men Kerry tog ändå tillfället i akt att göra en stor sak av sitt judiska påbrå.

Också Bush försökte vinna judiska röster. Före valet gav Vita huset ut en 26-sidig broschyr med rubriken: ”President George W. Bush – en vän av det amerikansk-judiska samfundet”. Det centrala budskapet löd: ”I dag vet judar i Amerika att de har en ståndaktig vän och försvarare i Ovala rummet.” Det är inte utan anledning.

I sin bok ”The Fatal Embrace: Jews and the State” skriver Benjamin Ginsburg att ”Judar spelade en central roll i amerikanskt finansliv under 1980-talet. De hörde till de främsta vinnarna på det årtiondets bolagssammanslutningar och reorganiseringar. I dag är nästan hälften av alla miljardärer i USA judar trots att de bara utgör 2 procent av befolkningen. De ledande direktörerna i de tre viktigaste TV-näten och de fyra största filmbolagen är judar liksom innehavarna av landets största tidningskedja och inflytelserikaste enskilda blad, The New York Times.”

Genom det amerikanska valsystemet har sionisterna kopplat grepp om USA. I Aftonbladet skrev Peter Wennman: “Judarna pumpar in oerhörda pengar i USA:s politik, 30 gånger mer än arab-amerikanerna. De har makt. De styr och ställer med mottot ’money talks’.”

Det var just genom gåvor som USA ursprungligen kom att intressera sig för Israel. I förordet till Israel Shahaks bok ”Judisk historia, judisk religion” berättar den amerikanske dissidenten och författaren Gore Vidal: ”Det var någon gång i slutet av 1950-talet som John F. Kennedy, denne skvallermakare i världsklass och tillfällighetshistoriker, berättade för mig hur Harry S. Truman hade blivit övergiven av nästan alla när han kandiderade till presidentposten. En amerikansk sionist gav honom då två miljoner dollar kontant i en resväska ombord på hans kampanjtåg. ‘Det var därför vårt erkännande av Israel drevs igenom så snabbt.’ Då varken jag eller Jack var någon antisemit (till skillnad från hans far och min farfar), tog vi detta som bara ännu en rolig historia om Truman och den amerikanska politikens stillsamma ruttenhet. […] Men en religiös minoritet, som omfattar mindre än två procent av folket, har köpt eller skrämt sjuttio senatorer (den två tredjedels majoritet som måste till för att sätta ett i och för sig osannolikt presidentveto ur spel) och äger samtidigt massmediernas stöd.”

Sionisterna har alltid drömt om att upprätta ett Storisrael. Det egentliga syftet med Suezkriget var att ”återupprätta Davids och Salomos rike” med dess bibliska gränser, som David Ben-Gurion erkände i ett tal i Knesset på krigets tredje dag. Samme man drömde om att utmäta ”hämnd på Babylon för dess förstörelse av Jerusalem 586 f Kr.” Året innan han kunde utropa Israel förklarade han: ”Vi ska utmäta historisk hämnd på Assyrien, Aram och Egypten.” Sionisterna är nu en bra bit på väg.

Men det är inte bara de judiska sionisterna som drivit på för krig mot Irak för att göra världen säker för Israel. Inom den amerikanska kristna högern, som den ”pånyttfödde” George W Bush tillhör, är det en utbredd uppfattning att staten Israels tillkomst är en del av Guds profetia. Troligt är att president Bush och många andra högt uppsatta kristna inom hans administration delar denna tro. Att hålla Israel vid liv ser de som sin viktigaste uppgift.

Amerikanen Jeff Blankfort brukar rätteligen kalla Washington för ”sionisternas viktigaste ockuperade område”. Den avgörande frågan är ändå: Är dessa kristna och judiska sionister verkligen beredda att gå så långt som att starta krig mot Irak för sin tro på sionismen som vägen till paradiset? Pat Buchanan, redaktör för tidskriften The American conservative, är säker på sin sak: ”Vad dessa nykonservativa söker göra är att offra amerikanska liv för att göra världen säker för Israel.”

Kristoffer Larsson studerar religionsvetenskap vid Teologiska institutionen Uppsala universitet. Han kan nås via epost: kristoffer.larsson@sobernet.nu

TfFR 1/2005