Redaktionschefen för Ölandsbladet har rest från Öland till Virserum i Småland. Det är en dyster upplevelse bland sponsrade EU-projekt, en playwoodreplik av en V2-bomb som landat i Bäckebo. Och på radion meddelas att Buttiglione har åsikter som avviker från dem som är ”framförhandlade”.

Tidsbilder från ett blivande EU-landskap

1. Det enda sättet att lära känna den stat som styr oss är att vistas i den, länge, att iaktta och att kanske teckna ner det synliga, ovan och under ytan. För många år sedan nu visade svart-vita TV:n, (herre jösses, det fanns bara två kanaler) en engelsk serie om en farsot som drabbat Europa. Det var den moderna pesten som dragit fram och efter dess härjningar fanns det endast några få överlevande kvar, som irrade runt i det ödelagda, dimmiga landskapet: övergivna bilar, hus med gapande rutor, nedstörtad bråte överallt, tyst och tomt. Kallt.

Av KURT LUNDGREN

På vägen till Virserum från Öland kör jag över Bäckebo, Fagerhult, enorma skogar men inga sågverk ty den stora Kolossussågen i Mönsterås tar allt virke.
Jag far rakt över stora Växjövägen och den branta backen ner mot slutmålet, Virserum där jag tänker besöka det stora Loppiset i den gamla möbelfabriken där varje planka, väggyta, ledstång är sliten blank av hantverkarhänder; allt lades ner kring 1970 och en del byggnader kunde som dom var flyttas direkt till Skansen som monument över svensk möbelindustri.
Jag har inte sett en levande människa ute längs vägen eller i trädgårdarna, inga bilar har mött mig. Jag undrar var alla tagit vägen. Det är en torsdagseftermiddag i november, det har börjat bli skumt, Det lyser i en del fönster i skogskantens hus. Men här är jag ensam. Jag riktigt känner ensamheten och dess ångest bulta på mina bilrutor, som ville något in till mig.
I Bäckebo stannade jag vid Kulturmacken, ett EU-sponsrat kulturprojekt för att få fart på bygden. Utanför macken har har kulturentusisasterna rest upp en plywoodreplik av den V2-raket som sändes upp från Peenemünde den 14 juni 1944, ”Hitlers secret weapon, the ultimate weapon”. V2:an kom ur kurs, istället för att landa i Östersjön visslade den i överljudsfart iväg mot Sverige. Den brakade i backen i Gräsdal där den åstadkom en sådan tryckvåg att en bonde som gick och plöjde med en häst slogs omkull. Hujeadamej tocke spektakel. På platsen där ”Bäckebomben”, som den omedelbart kom att kallas i folkmun, slog ner uppstod en grop dryga metern djup och minst tre meter i diameter. Detta Bäckebohål är tillsammans med ett ungefär lika stort men ryskt bombhål i Sollidenskogen vid Borgholm de enda avtryck som andra värdskriget åstadkom i Sverige. Två hål i skogen. Bäckebohålet finns i en tät granskog; det vårdas som ett fornminne och arkeologiska utgrävningar sker på jakt efter plåtrester. En handritad skylt med ordet ”Bomben” barnsligt textat leder in till V2-hålet. En och annan plåtbit kan nog nutidsarkeologerna finna, men det mesta tog engelsmännen hand om bara ett par dagar efter nedslaget då ett engelskt expertteam anlände till Bäckebo i all hemlighet.
Vårt tillmötesgående resulterade i att engelsmännen gav oss vår första radaranläggning, som installerades på södra Öland. Allt detta berättade Winston Churchills tekniske rådgivare R V Jones för mig när jag till min egen oförställda häpnad fann att han på 1980-talet fortfarande levde och var vid god hälsa i Skottland. ”Hello Sweden”, svarade han glatt när jag ringde och sedan berättade han i detalj på telefon allt om V2-bomben. Engelsmännen var framförallt intresserade av hur många ton sprängämen denna raket kunde bära. Om den kunde medföra tio ton var det allvar, då kunde krigets utgång påverkas, men undersökningarna av ”Bäckebobomben” visade att den bara var mäktig att medföra ett ton. Det fruktade hemliga vapnet var inte mer än nålsting i hela det stora, grymma krigspanoramat. Men tack vare bomben fick Bäckebo sin nu levande turistmyt, något att samlas kring i den ödelagda bygden, ett hål i skogen, och Sverige snyltade till sig den första radaranläggningen.

2. När jag slår på radion mitt under den upphettade EU-debatten om kommissionären Rocco Buttiglione hör jag centerns EU-parlamentariker, Lena Ek från Mönsterås, säga att Buttiglione inte är acceptabel eftersom han har åsikter som avviker från dem som är ”framförhandlade”. Jag kan inte begripa vad Lena Ek är så förtvivlat rädd för i Buttigliones åsikter om homosex, familjen, kvinnan och samhällsorganisationen:
”We still live in a world which resources are limited, we have to work hard to have our share of them, we need the support of family and we need the old traditional virtues that had too easily dismissed.”
En gammelmans familjevärden. Vad är så hemskt, varför får han inte säga det?
Efter ett par månader i Bryssel sugs ledamöterna in i sin egen betydelse, slukade av Brysselapparatens 30 000 anställda med egna butiker, skattefria löner och särskilda skolor för barnen.

3. När de första vindkraftverken restes på Öland kände jag en stor sympati, ja, närmast en varm känsla vällde upp inom mig över en evig energikälla. Det var på den tiden när bonden själv reste sin vindmölla, sedan kom vindkraftbolagen och bjöd en halv miljon för 50 kvadratmeter mark i blåsiga lägen, vilket fick utbyggnaden att explodera: impedimentmark blev guld värd. Nu börshandlas det med gröna elcertifikat, och vad som ursprungligten var en enstaka vindsnurra hemma på gården hos en glad idealist har blivit enorma vindparker söder om Öland, norr om Öland och vid Blå Jungfrun. EU:s krav på att vindproduktionen skall svara för 10 procent av den totala elproduktionen år 2010 och 20 procent år 2015 tvingar fram ett industrilandskap. Kusterna tömda på människor, fiskebåtarna ligger stilla i hamn eftersom EU förbjuder torskfiske, skarv och säl äter upp det lilla som finns. Svisch, svisch, men ljusen släcks.
En stor vindkraftsnurra producerar inte under hela sin produktionstid el så att det räcker till all stål och betong som lagts ner i den. Modern vidskepelse, ekologisk astrologi, allt detta Göran Perssonska naturflum, han ser sig själv i en vattendroppe, Gud så sött, ”sustainable society”, det gröna folkhemmet, den gröna mardrömmen. Rota och sortera i egna sopor, skölja, vika ihop och syna som vegetarianen helt upptagen av sin egen avföring. Åh, ge mig ett sopnedkast.

4. På gamla nedlagda glasbruk omvandlade till kompetenscentra, tomma fabrikslokaler som blivit designcenter, på avsides belägna värdshus, på tomma Folkets hus lokaler och ödelagda hus i Uppvidinge kommun, överallt där EU:s strukturfonder bedriver pengaflödande projekt kan man få se en vajande EU-flagga, blå med gula stjärnor. Den svenska syns nästan aldrig, nån blågul vimpel på ett rött litet hus vittnar här och där om en kvarblivande människofossil som uttrycker en obsolet nationalitetstanke. Den euroepiska flaggförordningen är på väg att ta över. Det är en europeisk kanonbåtsdiplomati på svensk landsbygd: EU visar flaggen och köper utrymme för symbolen fanan. För EU är flaggan enormt viktigt. Många sidor förvaltningstext som jag plöjt visar hur viktig EU-flaggan är. Över varje subventionsmiljon skall den vaja och minnesskyltar sättas upp:
”Permanenta minnestavlor skall placeras på platser som är tillgängliga för allmänheten (flygplatser, järnvägsstationer) och delfinansieras av strukturfonden. Unionens delfinansiering måste delges...” ”På allt informationsmaterial som pub-liceras eller produceras inom projektet skall EU-flaggan anges...” ”Tydlig placering... helst på omslaget...på startsidan...vid kontakter med media...Den standardiserade EU-flaggan skall alltid användas tillsammans med texten ...Observera att man riskerar att gå miste om delar eller hela det beviljade EU-anslaget om kravet på offentliggörande inte efterlevs...” ”I alla sammanhang skall muntligt informeras om EU...”
Media är förstås viktiga i denna process. ”Media skall allt efter omständigheterna informeras om genomförandet av stödåtgärderna. För detta ändamål kan användas pressmeddelanden och insändare, bilagor och platsbesök.” Det förutsätts som en självklarhet att media också publicerar vad som skickas på dem. Vem skriver de anbefallda EU-insändarna? Vi ska bli EU-bröder, intet pris är för högt. ”Und willst Du nicht mein bruder sein so schlage ich dein schädel ein.”
Det är samma besatthet vid fanan som i det gamla Sovjet, som om ett tygstycke kunde hålla samman en ovillig befolkning.

5. Tyskland bär de gångjärn på vilka krigets dörr är upphängd; knarriga gångjärn, rostiga och tröga efter 60 år. Det är den tusenåra freden EU söker genom nationsavvecklingen och Europas förvandling till regioner. Men geopolitiken är tillbaka, nationerna ligger där de ligger, och man undrar vad Rudolf Kjellén skulle ha gjort av ämnet om han återuppstått. Engelsmännen på sin ö som ända sedan 100-årskriget motarbetat och krigsförklarat varje europeisk maktkonstellation. Är allting annorlunda nu?

6. På södra Öland har höstsolen gått upp över svarta, nyplöjda fält.Det är vindstilla med sakta rullande dyningar in mot Ölands södra udde. Vid Utgrunden mitt i Kalmarsund står vindkraftverken stilla, bakom Karl X Gustafs mur syns ytterligare ett tiotal verk; här tar industrilandskapet form. Vid muren en hel hoper med fågelskådare som bevittnar en förvirrad blek tornseglare, hemmahörande i Spanien. Allt fågelskåderi bygger på genetiskt avvikande fåglar, som tagit fel väg, vinddrivna stackare ur kurs, som den sibiriska tallsparv som drog rekordpublik: minst tusen skådare på rad med tubkikare och var gång tallsparven bytte kvist i det ensliga trädet på sjöängen gick en susning genom den tusenhövdade skaran: Åhhh.
Ett helt landskap överlämnat till artjägare, miljontals fåglar ringmärkta till ingen nytta alls. Fåglar flyttar, vi vet det. Till och med Linné betivlade att svalorna övervintrade på sjöbotten, under isen.
Hela Södra Öland är Världsarv och bevakas av FN. Agenda 2000 från EU fullbordar skyddet, som ger Öland status av orörd region inom EU, ett landskap utan mobilmaster för 3G men med vindkraftverk. Öland, europeisk lekpark.

7. En del stora nyheter bara virvlar förbi, nämns aldrig i media , kommer aldrig till allmän kännedom, inte ens hos dem som är djupt intresserade. Ta till exempel nyheten om att svenska staten sålt Riksarkivet i Stockholm till ett engelskt fastighetsbolag, London & Regional. ”Riksens archivum”, som det heter på gammalsvenska, grundades 1618 och det låg till en början i en mörk kammare på slottet. Nu finns Riksarkivet på Fyrverkarbacken i centrala Stockholm. Alla de handlingar som svenska staten, våra myndigheter, organisationer, ämbetsverk och enskilda personer av något format lämnat och lämnar efter sig finns här säkert förvarade i utrymmen djupt nedsprängda i berget. Riksarkivet är nationens minne, och vår historias blodomlopp.
Vem som helst kan utan föregående anmälan skriva in sitt namn i forskarboken, få sig en plats anvisad i forskarsalen och därefter beställa fram handlingar ur Riksarkivet.
– Stegeborgssamlingen, 1600-talet, det som handlar om Borgholms slott, kan jag få titta på den?
Efter en kvart finns 1600-talshandlingarna på forskarbordet, och allt är gratis – en svensk myndighet som fortfarande fungerar; man tror knappt att det är sant.
Det finns inget alternativ till marknadsekonomin, men det måste sättas gränser för dess framfart. Marknadsekonomin måste hållas undan från statens kärnuppgifter, rättsväsende, försvar och inte minst från dess historia. Att ställa krav på lönsamhet för Riksarkivet, att genom försäljning av dess fastigheter till ett engelskt bolag för att ”lösgöra likviditet” i ett statligt fastighetsbolag är ju inget annat än modernt ekonomiskt struntprat. Det är lika korkat som när fastighetsverket kräver lönsamhet av Kalmar och Borgholms slott.
Är det sund ekonomi, ens nationalekonomi, att Riksarkivet betalar hyra till engelska fastighetsspekulanter istället för till staten? Vad sker om det engelska fastighetsbolaget kraschar, går i konkurs och hamnar i händerna på internationella svindlare?
När fastighetsaffären stod inför avgörande informerade riksarkivarien regeringen om vad som höll på att ske, och han motsatte sig affären på det bestämdaste.
Regeringen gjorde ingenting. ”Det var för sent”, sade Marita Ulvskog och statssekreteraren Gunilla Thorgren, den senare nu i pension med miljonfallskärm.
I media fanns två omnämnanden av denna anmärkningsvärda affär: I Aftonbladet där Gunnar Ohrlandet kallade försäljningen en katastrof och en utförsäljning av nationella tillgångar. Tidskriften Populär Historia skrev också en liten stump. Alles.

8. Vem är Lazlo Kovacs? Den nye EU-kommissionären från Ungern har jag läst. Vem är han? Vad tror han på? När snön nu vräker ner utanför fönstren och vägarna norrut mot Bäckebo och Virserum är oframkomliga sitter jag och tittar på en bild av Kovacs, som finns utlagd på nätet <www.dnp.hu>. Det är en underbar bild från mitten av 1970-talet. Längst fram står Kovacs i en Leninkeps; han gör honnör ty han är agit-prop-organizer denna period. Bakom honom jämna led av ungdomar, ungdomsmilis i uniformer, alla med högerhanden knuten och uppsträckt. Jag vet inte vad Kovacs sade just då, kanske detta: ”Vårt folk följer tätt i fotspåren på Sovjetunionen när vi bygger socialismen... Vår strävan att skapa det världsvida proletariatet står och faller med relationen till Sovjetunionen...” Åh, så väl de finner sig tillrätta i Europa, dessa gamla apparatjiks med sina femårsplaner. Det syrefattiga Brysselspråket och den rådbråkade engelskan, de ändlösa talen och alla förmånerna är tillbaka. They are here again...
9. När den engelske parlamentsledamoten i Bryssel, Nigel Farage, avslöjade att den franske kommissionären Jaqcues Barrot varit inblandad i en korruptionshärva där 50 miljoner i partipengar försvunnit, hotades Farage med fängelse av EU-parlamentets ordförande. Den korrupte franske presidenten Jacques Chirac, som i varje annat europeiskt land än Frankrike suttit bakom lås och bom, hade nämligen i en presidentamnesti benådat Barrot. Då är det förbjudet att nämna det bakomliggande brottet. Alltså: In med avslöjaren i buren. Barrot kommer i EU att ägna sig åt korruptionsbekämpning, det är hans primära kommissionärsuppgift.
Jag lyssnar till kommissionärsutfrågningen i TV; det är helt dött, tankarna tomma, det engelska språket rådbråkas av kommissionärerna; det är en slags pidginengelska på vilket blott enkla, standardiserade fraser kan uttalas. Mina barnbarn kan mer, talar bättre. Det är helt obegripligt att den vackra engelskan kan misshandlas så. Margot Wallström fyller på i rutan, dagisengelska som grund för europeisk enighet. Konstitutionen är skriven på samma sätt.

10. På väg in till Kalmar drar snöstormen ner gardinen. På Wirblads åker har kajorna flockats som svarta tuschfläckar på ett vitt papper. Bleka gatlyktor lyser upp tågtillverkaren Bombardiers fabrik med 600 anställda. Huvudkontoret i Toronto har beslutat lägga ner fabriken och flytta produktionen. Evox-Rifa lite längre bort i snögloppet flyttar tillverkningen till Indonesien och lägger ner: 300 man. Volvofabriken med 1 000 man lades ner för tio år sedan. I Bombardierlokalerna inrättar kommunen ett kompetenscentrum med högteknologi i framkant av utvecklingen. I Volvofabriken en High Tech Park och på platsen för gamla Varvet ligger Kalmar Science Park.
Vid in farten till Ölands öde alvar planeras ett Visitors Centre. Jag såg för ett par dagar sedan på Färjestadens industriområde två grabbar i blå overaller, de svetsade samman en stor ståltrappa utomhus, de hade mössorna vända med skärmen bakåt ty de svetsade. En riktig stålpryl, nåt att ta på, Herre Jösses, det värmde rakt in i själen. Kanske hade de matlåda med äggsmörgås och en kaffetermos.