Lars Hillersberg kunde trycka sina bilder efter behag på sin egen tryckpress. Han var inte beroende av någon. När han blev anklagad för antisemit, psykisk störd eller något annat kontrade han med att han hatade alla människor.

Hillersberg är död – leve hans satir!

Min första kontakt med Lars Hillersberg skedde 1968. En lördag åkte jag med en kompis från Västerås till Stockholm för att bli komissionär för Puss.
På Gästrikegatan 13 gick vi en trappa upp i hans lägenhet och redaktion för att hämta 100 exemplar av tidningen. Den vänlige och timide redaktören överlämnade själv en stor packe tidningar till oss.

Av KALLE HÄGGLUND

Bakgrunden var missnöje med de progressiva och radikala grupperna på hemorten. Kamraterna i KFML och DFFG var som Lenin skulle uttryckt det ”talmudister” och tuggade teser och höll organisationerna i herrans tukt och förmaning – fåtalet såg till att garantera kvalitén.
Att sälja Hillersbergs tidning utanför varuhuset Sigma därstädes var en himlastormande upplevelse. Att sälja 100 exemplar var ingen svårighet men reaktionen från kälkborgarna i Västerås var som ett hammarslag i skallen. All skugga ska inte falla över denna klass, ty Västerås var en rejäl arbetarstad. Efter att den presumtive köparen bläddrat i tidningen kom ibland domen. Orden var så fula att det knappt går att återge dem i denna fina tidskrift. Man fick vara beredd på handgripligheter men ibland fick man nöja sig med att få tidningen tillbaks i skallen.
Upplevelserna fick mig att inse satirens sprängkraft. Och häxmästaren bakom detta var den gode Hillersberg.
Efter flytt till Stockholm och inträde i Clarté stod inte Hillersbergs namn högt i kurs – med Ferlins ord i dikten fick han ”aldrig ett ord i Clarté”. Visst, jag höll med om kritiken av flumpropagandan i tidningen som jag inte heller gillade. Och många gånger hädade han våra heliga ting. Men det hindrade mig inte från att köpa och läsa Puss. Själv sålde jag tidskriften Clarté som jag var med och gjorde. Vårt revolutionära patos var det inget fel på men speciellt roliga var vi inte.
Under denna tid såg jag Hillersberg på avstånd i Stockholmsvimlet bakom någon vinflaska på Restaurang Norrås eller Blå porten på Djurgården.
När epoken Puss var slut fick man prenumerera på uppföljaren Utslag och sedermera Gatskrikan. Han behöll sprängkraften i innehållet.
Men den verkliga ynnesten var när redaktören själv kom på besök på ”Negerstigen” i Gamla stan för en pratstund. Han ansåg att portot blivit för dyrt så han gick själv runt och delade ut prenumerationsexemplaren.
En sak lärde jag mig i varje fall. Man ska uppskatta satiren även när den är riktad mot en själv, den ska svida så mycket som möjligt. Följriktigt och gärna drev Hillersberg med det tyska beslaget av Mein Kampf som drabbat mig. Han skickade glatt ett brev till åklagaren Anders Helin om kränkningen av konstnärskollegan Adolf Hitlers upphovsrätt efter att DN och SvD publicerat Hitlers konstverk (i efterhand kan jag avslöja att brevet var författat av Göthe).
Under denna tid pratade jag och Folket i Bild/Kulturfronts dåvarande ordförande Erik Göthe ihop oss med häxmästaren. Vi fick åter publicera hans bilder i tidningen som han fortsatt på tjugofjärde året bojkottade efter att han blivit refuserad 1974. Göthe som är formell av sig fick Hillersberg att skriftligen gå med på att vi ”snodde” hans grejer.
I ärlighetens namn var det inte bara detta som gjorde att vi bägge åkte ut från de centrala uppdragen men det hjälpte säkert till.
Som alla stora blev han avskydd av kälkborgare och yttrandefrihetens fiender.
Lars Hillersbergs satiriska bilder kommer att förfölja dem till deras egen död.

Hillersbergbilder: >>>