Försvar av Green och tryckfriheten?

Jag såg till min glädje att TfFR tagit upp fallet Green. Men glädjen svalnade allteftersom jag läste artiklarna.

De innehöll ju strängt taget inget försvar av Green, pastorn som av en tingsrätt i sydöstra Sverige dömts till en månads fängelse för ”hets mot folkgrupp” för att han hållit en predikan mot sodomi, byggd på diverse Bibelcitat.

Konsekvenserna blir oerhörda –inte bara en inskränkt religionsfrihet som Anders Olsson närmast tycks bejaka, utan inskränkt tryckfrihet.

För den som läser tingsrättens dom över Green liksom justitiekanslerns utlåtande med en argumentation av den högre skolan för uppfattningen att Bibelns text på vissa villkor kan vara hets mot folkgrupp, nämligen om den presenteras med sammanbinande förklaringar som tillsammans uttrycker ”missaktning” mot homosexuella, är det rätt uppenbart att domen mot Green är en ohållbar konstruktion.

Det är nämligen Bibeln, inte Green som uttrycker missaktning mot sodomiter. Förbjuder man traditionellt bruk av Bibeln, som utläggning av Bibeltexter sammanbundna av förklarande utläggningar, kommer det förr eller senare att återverka på tryckfriheten. Rekvisiten för hets mot folkgrupp är ju desamma oavsett om det handlar om det talade eller tryckta ordet.

Det förvånar mig att ingen kring TfFR kunnat uppbåda ett försvar av Green. Jag vill inte tro att det handlar om opportunism. Risken att hamna på samma sida i debatten som några nynazistiska grupper, polska kloster och den amerikanska nyväckelsen har inte avskräckt FiB-juristerna förut.

För den breda allmänheten tror jag det måste framstå som oerhört stötande att en pastor ska behöva sitta i fängelse för att ha predikat Bibeln och uttryckt ”missaktning” mot syndare – vilket ju strängt taget är en traditionell religiös syssla.

Anders Olsson förvånar mig genom att gå in på en diskussion om homosexuella beteenden i djurvärlden. Förstår han inte att detta är en trosfråga och inte en fråga om biologi eller etnologi? Den som uppfattar sodomi som synd lär ju inte övertygas av argument om att 450 djurstammar uppvisar homosexuellt beteende.
Vad man istället borde diskutera är väl om inte de homosexuellas berättigade krav på frihet från diskriminering här håller på att övergå i krav på en särskild skyddslagstiftning som till och med kan urholka tryckfriheten.

Om samhällets sexuella majoritetsriktning traditionellt har fått finna sig i religiös kritik för syndfullt beteende, är det inte rimligt att också ”sodomiter”, ”skökor” och andra minoritetsgrupper av syndare får finna sig i att då och då uppmärksammas av den kristna moralens väktare. Jag har svårt att argumenten för att göra de homo sexuellas riktning särskilt skyddsvärd.

Men även om nu tryckfriheten inte skulle vara berörd, menar jag att också religionsfriheten är ett medborgerligt intresse så gott som något.

Ingemar Folke uttrycker sig lite förringande om religionsfriheten, som något givet på nåder uppifrån, under en period då ingen i alla fall utövade religion. Ska inte religionsfriheten snarare betraktas som något tillkämpat. T ex var ju kampen mot konventikelplakaten en av drivkrafterna bakom utvandringen. Den kampen gav i sin tur impulser till nykterhets- och fackföreningsrörelse.

Konventikelplakatet antogs i början av 1700-talet och upphävdes först 1858. För den som ledde ett religiöst möte var straffet vid första resan 200 daler silvermynt eller fängelse vid brist på pengar. Andra resan blev det tre veckors fängelse och vid tredje resan landsförvisning i minst två år. För åhörare stadgades straff på 40 mark silver mynt, vid andra resan dubbelt, tredje resan fyradubbelt osv.

Även efter konventikelplakatets upphävande gällde religionsstadgan från 1735. Enligt denna stadga behövde man inte uppenbarligen förgå sig genom att deltaga i ett möte. Det var nog att man misstänktes att i hemlighet hysa någon avvikande mening, för att man skulle kunna bli inkallad för kyrkoherden och remitteras vidare, undan för undan till världslig rätt. Nåväl. andra kan dra denna historia i detalj. Religionsfriheten uppnåddes genom en särdeles lång och svår kamp. Först 1952 blev det fritt att lämna statskyrkan.

När Folke säger sig ha svårt att se några invändningar mot att religionsfriheten i framtiden inskränks för att i efterhand anpassa lagarna till rättsutövningen, drar jag mig till minnes att just FiB-juristerna vände sig mot grundlagens kautschukformulering att medborgerliga rättigheter gäller ”om ej annat stadgas i lag”.

Om nu lagstiftning införs som innebär att delar av Bibeln – och Koranen för den delen – straffbeläggs, så är det självfallet en ny och allvarlig inskränkning av religionsfriheten.

Det sker i namn av en ny statlig tro där föreställningen om homosexualitet orsakad av genetiskt styrd ”läggning” är den som ska gälla i alla sammanhang och samfund.

Den som läser utskottsutlåtandet där riksdagen behandlar krav på att transvestiter ska komma i åtnjutande av samma skydd som homosexuella, får genast klart för sig hur långt tankerötan har gått.

Transvestiter ägnar sig åt ett sexuellt ”beteende” säger riksdagsmännen, medan de homosexuella anses ha en nedärvd ”läggning”. Man får förmoda att denna ”läggning” uppstått genom någon sorts mutationer. Det innebär att Sveriges Riksdag nu upphöjt en sorts vulgärlamarckism till påbjuden svensk biologisk-genetisk doktrin. Motståndare riskerar – precis som en gång motståndare till den sovjetiska lysenkoismen – att hamna i fängelse.

Stefan Lindgren


I KU:s betänkande 2001/02:KU23 formuleras den påstådda princpiella skillnaden mellan homosexuella och transvestiter. I det förra fallet skulle det alltså vara fråga om nedärvd “läggning” och i det senare fallet om ett sexuellt “beteende”. Där finns också JK:s definition av hur Bibeln får och inte får förkunnas i Sverige. Greens predikan finns på <gluefox.com/min/kontr/greenpredikan. htm> och domen på <dagen.se/pdf/Dom13.pdf>
Jean Baptiste Pierre Antoine Lamarck 1744–1829
Trofim Denisovitj Lysenko 1898-1976

– Red


Replik om Green-fallet

Stefan Lindgren (SL) är arg på alla, såväl de som dömt pastor Green för hets mot folkgrupp som de som kritiserat domen och lagregeln som sådan. Först förstår jag inte varför.

Min artikel publicerades alltså ursprungligen i Barometern/OT, den största dagstidningen i Greens hemtrakter. Texten är naturligtvis utformad mot bakgrund av vad jag tidigare har sett av den lokala debatten. Jag beskriver hur tillämpningsområdet för hetsbrottet i flera steg har utvidgats på ett för yttrandefriheten skadligt sätt, och att det nu t o m har börjat fungera inskränkande på religionsfriheten. Om jag inte har uttryckt detta på ett för SL tillräckligt militant sätt så är det väl en oenighet vi kan leva med.

Att SL har en del problem med att förstå rättsläget borde heller inte bli någon stor sak. Tingsrättens dom mot Green är inte någon ”ohållbar konstruktion” som SL hävdar. Som lagregeln ifråga formulerats (Brottsbalken 16:8, som har sin motsvarighet i TF 7:4) är det svårt att motivera något annat än en fällande dom. Den bedömningen gör också Ingemar Folke. Det är riksdagen som har beslutat om inskränkning i religionsfriheten, inte Kalmar tingsrätt.

SL klagar över att jag inte försvarar Green, och det är vid omläsning av hans text på jakt efter vad han egentligen menar med det som jag börjar förstå att vi faktiskt är oense om något viktigt. Jag påminns om att yttrandefrihetens vänner många gånger fått onödigt svårt att hävda sig i debatterna just därför att de inte gjort tillräckligt tydlig skillnad mellan att ha rätt att yttra sig och att ha rätt i sak. Om inte minnet sviker finns exempel från både Faurisson- och Rami-affärerna. Tydligen är vi där igen.

Det visar sig att det försvar för Green som SL efterlyser också innebär att man ska om inte försvara så åtminstone anstränga sig med att kasta ett försonlighetens ljus över de mest stötande åsikterna. Så drar SL paralleller mellan kyrkans fördömande av heterosexuella som ger efter för sexuella impulser i vissa situationer och dess fördömande av homosexuella som ger efter för sexuella impulser överhuvudtaget – som om det vore samma sak, något man ”får finna sig i”. Att underkänna en människas moraliska val (t ex att vara otrogen) likställs med att underkänna en människas hela känslo- och driftsliv. Försvaret av Greens yttrandefrihet halkar över i förståelse för djupt inhumana ståndpunkter. Med sådana vänner behöver yttrandefriheten knappt några fiender.

När pastorn själv inte nöjer sig med att påstå att homosexualitet måste förkastas p g a vad som står i bibeln utan börjar fabulera om hur det är i djur- och växtriket finns all anledning i världen att upplysa allmänheten om att han har fel i sak. Här ställer han sig, pikant nog, vid de icke-troende homofobernas sista försvarslinje: att det är ”onaturligt” eftersom djuren inte gör det. Med det argumentet kunde Green få gehör även utanför sin lilla bokstavstroende församling och därmed göra större skada än om han hållit sig till Gamla Testamentet.

Men djuren gör det alltså.

Eftersom SL har så svårt att förstå det jag skrev i Barometern/OT – han lyckas t o m tolka in ett bejakande av inskränkt religionsfrihet – ska jag gärna sammanfatta min ståndpunkt kort och tydligt.

Inom överskådlig tid lär vårt samhälle inte kunna klara sig helt utan rättsliga förbud mot yttranden, men förbud kan bara accepteras om två villkor är uppfyllda. Det yttrande som förbjuds måste skada allvarligt eller framkalla uppenbar risk för sådan skada, och förbudet får inte inskränka andra viktiga rättigheter. I fallet Green tycker jag inte att det första villkoret är uppfyllt, även om det naturligtvis kan diskuteras. Det andra är definitivt inte uppfyllt, eftersom förbudet inskränker religionsfriheten. Alltså borde vi hålla oss till huvudregeln. Även djupt fördomsfulla och potentiellt skadande yttranden ska bemötas med yttranden som rymmer kunskap och förnuft, inte med polis och fängelse.

Anders R Olsson

TfFR 3-4/2004