Hans O. Alfredsson var på besök hos Helmer Grundström i Svanabyn 1974. Den store ”myrarnas och moarnas dikatare” hade återvänt till sina rötter i södra Lappland efter hårda år i Stockholms Klarakvarter.

”Dom som är bra dör ju så fort”

Myrarnas och moarnas diktare brukar han kallas, och här i utkanten av Svanabyn, södra Lappland, breder myrarna ut sig. Det är nästan bara myrmark, vattensjuka tegar som kransas av låga buskar och snårskog. Den tidigare öppna åkermarken håller på att växa igen.

Jag stannar vid Icabutiken. Byn är inte stor, men här finns ännu två affärer (ja, faktiskt tre, en sorts klädaffär också). Hur de kan löna sig begriper jag inte.

Av HANS O ALFREDSSON

Dörren är stängd. Jag tittar på klockan. Kvart över tolv. Lunchstängt. Jag åker tillbaka och sneddar över vägen, till Konsums snabbköp, en förvånansvärt modern och stor butik i en by av den här storleken. Nej, stängt här också.

Jag åker vidare. Intill ett garage strax bortom vägskälet mot Grundsjö, där Helmer Grundström föddes för 70 år sedan, står en man och mekar med en jättelik timmerbil. Vid Folkets hus hoppar en äldre man av sin moped, som han ställer mot väggen. Jag stannar och vevar ner rutan.

Hej, säger jag. Vet du var Helmer Grundström bor?

– Nog vet jag det, svarar han. Han bor på andra sidan Svanavattnet. I en röd torpstuga. Det går en väg till höger här uppe.

Jag tackar och fortsätter upp genom byn, förbi ett par gårdar, tills jag hittar vägen. Den skyms av några byggnader. Det är en smal väg, som drar rakt in i skogen. Efter en lång raksträcka blir det en kurva till höger. Sen en ny raksträcka, och så öppnar sig skogen i en glänta ner mot sjön.

Närmast möter jag ett stort vitt hus med en välansad trädgård, buskar och häckar. På gårdsplanen en kvinna, böjd över en blomrabatt. I ett garage med öppen dörr står en man och pysslar med något. Han tittar upp. Genast ser jag, fast han är okänd för mig: det måste vara en bror till Helmer Grundström.

Framför den prydliga vita byggnaden breder åkrar ut sig. Bortanför gården skymtar jag en röd torpstuga, som hukar sig i backen ner mot sjön.

Just där skogen öppnar sig möter jag Helmer. Jag kan inte ta fel. Han går med sviktande steg på vägens vänstra sida. Axlarna är runda, kroppen svagt framåtböjd. Jag får genast känslan att han hör ihop med naturen här.

Jag stannar bilen och kliver ur. Han vinkar åt mig och ler.

Hej Helmer, säger jag.

- Hej, svarar han.

Jag tänkte få köpa en bok, säger jag.

– Vilken bok? Jaså min senaste. Ja men vad synd, jag har inte en enda. Men jag kan skaffa en. Jag har just fått veta att dom har börjat trycka en ny upplaga.

Han är klädd som vilken annan skogsmänniska som helst i den här trakten. Blårutig arbetsskjorta av tjock kvalitet, grova byxor. På huvudet en grön skärmmössa.

– Vad heter du? frågar han. Och var är du från? Jaså Junselevallen. Jag träffade en pojke från Junselevallen i Umeå nyss. Mats Rosin. Han jobbar på Folkbladet. Jag var i Umeå och signerade böcker på Domus. Nu har jag fått brev från honom. Han vill att jag ska skriva på Folkbladets litteratursida när dom går över till offset. Och det tänker jag göra. Häromdan skrev han för resten om Grigorenko. Jag tror jag ska bemöta det där. Jag tycker inte om Grigorenko. Han var inte så bra som dom säger.

Så frågar han hur han ska göra med boken. Ska han skicka den? Eller kan jag komma hit och hämta den sen?

Är det där du bor, frågar jag och pekar bort mot den röda stugan.

Ja, svarar han och vandrar genast iväg. Kom med. Jag kan gå till posten sen. Det var inte alls viktigt. Det var bara ett infall jag fick. Jag kan gå dit i morgon.

Han stegar iväg med samma lugna, jämna gång utan att se sig om. I ena handen bär han en liten blå kasse.

Jag parkerar bilen och går efter honom utför backen ner mot sjön. Han står och väntar på mig i dörren. Är det här Svanavattnet? frågar jag och tänker på allt jag har läst om Helmer Grundström och hans Svanavattnet.

Ja, säger han stilla och tittar ner mot sjön strax nedanför torpet, det här är Svanavattnet.

Vi går in. Först genom en smal gång, nästan en korridor, genom farstun, in i köket. Han lämnar alla dörrar öppna. Fåglarna sjunger. Det fläktar svagt i träden utanför. Svanavattnets klarblå yta är lätt skrynklig.

Köket är ett vanligt litet torpkök med två fönster. Till vänster innanför köksdörren ligger kammaren, som det hette förr. Rakt fram en annan dörr. Där finns nog en skrubb av något slag. Vid bortre väggen står en bred säng. Den är bäddad men saknar överkast. Rakt framför farstudörren står järnspisen. Ovanför den en vit kåpa. Vid fönstret mot sjön ett stort skrivbord. Mitt på golvet ett annat bord. I övrigt skåp och stolar. Överallt böcker och tidningar.

Helmer sätter sig vid bordet. Han lägger handen på en svart transistorradio som står på bordsskivan. Jag tar fram en stol och sätter mig på motsatta sidan.

Han börjar prata. Jaså, du vill köpa en bok, säger han. Synd att jag inte har någon. Men jag ska skaffa en. Nu när dom trycker en ny upplaga måste jag väl få nya exemplar. Jag ska ringa ner till förlaget redan i morgon.

Så börjar han tala om förlaget, LT.

Det verkar inte vara någon ordning alls där numera, säger han. Det var en flicka där i höstas som jag pratade med. Hon var bra. Hon hette Dette. Hon verkade veta vad hon ville. Hon hörde av sig och sa att hon ville ha manus till min bok. Jag skrapade ihop det jag hade liggande och skickade ner. Sen skrev hon och sa att det var bra. Men nu är Dette ledig, eller om hon har slutat. När jag var där nere sist var det ingen som hade något ansvar. LT är inte som det var förr. Dom vill inte ge ut lyrik och skönlitteratur längre.

Han talar hela tiden, fort och intensivt. Han berättar om sina kontakter med tidningen Land, med Nils-Eric Björsson, kulturredaktören, och med föregångaren Jordbrukarnas Föreningsblad, med Henning Petersson och Ragnar Oldberg.

– Men dom är döda nu, säger han. Dom som är bra dör ju så fort.

Han tycker att Land har blivit så rörig. Den har inte mycket utrymme för litterärt material. Men Björsson är bra, tycker han.

– Jag har aldrig haft några pengar, säger han plötsligt. Jag har varit utan pengar jämt. När jag besökte Stockholm frågade jag Björsson om jag kunde få ett litet förskott. Får jag ett par hundra kronor, sa jag. Han gick till Davidson, redaktionschefen. Det var han som bestämde. Det gick bra. Jag fick pengarna på en gång.

Det var LT som publicerade urvalet Lappmarksdikter 1959 och de diktsamlingar han gav ut närmast dessförinnan. LT var bra så länge Karl-Fredrik Björn var där, tycker han. Men när Björn tog tio författare med sig och gick till Askild & Kärnekull gick musten ur LT.

– Min senaste bok har gått hemskt bra, upprepar han. Dom har skrivit om den överallt. Se här!

Han öppnar en låda i skrivbordet och håller fram en bunt med urklipp.

– Det här är bara vad jag har kommit över själv, säger han. Dom har skrivit om mig i Lyrikvännen och Författarförlagets Tidskrift också. Och nu tycks alltså första upplagan vara slut. Den var på tolvhundra exemplar. Nu ska dom trycka femtonhundra till. Det är mycket för en diktsamling. Det finns diktsamlingar som har sålts i bara 20 exemplar. Det betyder mycket att bli uppmärksammad. Har man otur hörs det inte ett ljud. Lena Larsson skriver i Vi att Helmer Grundström har ju gett ut böcker sen 1929. Varför blir han uppmärksammad först nu, undrar hon. Är det gröna vågen eller vad är det?

Den diktsamling, När skogens källa sinar, som Helmer Grundström gav ut till sin 70-årsdag i februari är den första sedan 1956, förutom Lappmarksdikter. Han har alltså trätt fram igen efter 18 års tystnad.

Genast när vi sätter oss frågar han om jag vill ha något. Jag svarar sanningsenligt att jag nyss har ätit. Nu frågar han igen. Han öppnar dörren till skrubben. Jag svarar att vi kan dela på en dricka. Han slår i ett glas och ger mig. Själv dricker han det som är kvar direkt ur flaskan.

Han tittar ut genom fönstret mot den blå vattenytan. Sjön ligger bara femton tjugo meter från stugan. Här har han bott precis tio år nu. Han kom tillbaka från Klarakvarteren i Stockholm när grävskoporna hade börjat riva sönder stamkrogarna och kaféerna, när tidningarna drog sig tillbaka därifrån och sedan Nils Ferlin (han dog 1961), Emil Hagström, Tor Bergner och de andra bröderna hade tvingats hitta andra platser att vistas på.

Helmer Grundström återvände till Svanabyn 1964 efter många hårda år i Klarabohemernas livskarusell. Han flyttade tillbaka till föräldrarnas enkla dagsverkstorp vid Svanavattnet, till myrarnas och moarnas rike, som han under avståndsåren diktade om med blandad kärlek och som han har förärat en plats i den svenska litteraturen.

– Det börjar bli besvärligt att vara här på vintern, säger han. Kallt och dragigt. Men nu har jag fått löfte av kulturnämndens ordförande om en lägenhet i Dorotea. Det skulle gå bra, sa han. Då kan jag ju bo där på vintern. Sen kan jag vara här på sommarn. Jag har ju så mycket böcker här. Det är också bra att komma härifrån ett tag. Då först ser man hur det ser ut här.

Medan vi resonerar pilar svalor ut och in genom gången från farstun. Tvärvänder i köket och störtar ut igen. De vill liksom titta in och se att ’n Helmer mår som vanligt.

Han talar om det litterära stråk som drar fram på andra sidan skogen, på Grundsjösidan, ner mot Ådalen. Det är bara några kilometer till Grundsjö, men på den sidan är det en helt annan tåga i folk, säger han. Där finns det människor som skriver och håller på med andra konstnärliga övningar. Så är det inte på den här sidan.

Han nämner några skribenter i Fjällsjö och Junsele, och han talar om skogsarbetaren Alf Stefan Olofsson i Granåsen, granne till Svanabyn, som skriver dikter och noveller.

– Han har gjort rätt bra saker ibland, säger han. Han skulle nog kunna ge ut en samling, om man fick slipa på hans dikter. Men de måste slipas.

Vi talar om böcker och författare. Helmer visar en bok av en finländare, Lehtonen. En förbaskat bra bok, säger han. Handlingen tilldrar sig inom ett dygn. Boken är skriven innan James Joyce kom med sin berömda bok med samma grepp. Joyce var alltså inte först, säger han.

Han visar också ett dedicerat exemplar av Kerstin Ekmans senaste bok, där det till hans förtjusning står om hembränning. Hon verkar kunna tekniken själv, säger han.

Vi resonerar om Stockholm och Författarförbundet. Han brukar alltid åka ner till förbundets årsmöten. Det är nämligen så fint ordnat att medlemmar som bor mer än tio mil från Stockholm får resan gratis och ett rätt bra traktamente. Han besökte också Stockholm och läste dikter när det var stor poesidag i Riksdagshuset i våras. Han hade halmhatt på sig, stod det i DN efteråt.

– Då hade jag lite pengar för en gångs skull, säger han. Så jag tänkte vara flott och bo på nybyggda Continental, mitt emot Centralen. Det kostade 101 kronor natten. Reso har börjat bli så där nu. Likadant med Kramm i Kramfors, där Harald Forss, Tor Bergner, Thorstein Bergman och jag var i höstas när vi turnerade med ABF och berättade om gamla Klara. Harald Forss är närking och därför gnidig. Han ville inte bo på Kramm. Därför for vi till Bollsta och bodde på ett trivsamt litet hotell där. Värdinnan visste allt om Erik Nyhlén, som ju kommer från Ådalen. Hon var van vid konstnärer. Skådespelarna bodde där när dom spelade in Ådalen 31.

Han talar varmt och länge om Thorstein Bergman, som har tonsatt flera av hans dikter. Thorstein är hemskt osäker på sig själv, säger han, men när han har bestämt sig för att göra något blir han stark och säker. Då kan inget hindra honom.

Du har en granne här, säger jag.

– Ja, svarar han lågt. Det är min bror. Vi umgås inte. Han är besvärlig. Han har nog aldrig läst en bok. Det är han som rår om marken här. Men jag måste ju få bo här så länge jag lever.

Så går vi ut. Vi tittar ut på Svanavattnet och bort mot Svanabyn, på andra sidan viken. Vid bryggan ligger en liten eka. Lite längre bort en annan och nyare eka. Den har en båtsnickare i Svanabyn gjort åt honom i år.

Han visar också ett litet potatisland. Blasten är hög och kraftigt grön, fårorna raka och väl kupade, rena från ogräs.
– Här nere har jag gjort en liten stuga, säger han, och vi vandrar ner mot sjöstranden.

Det är en prydlig stuga, med en kombinerad båtbrygga och veranda som går ända ner till vattnet. Stugan består av ett rum, målat i ljusa färger. Där finns en säng, ett bord, några andra möbler. På väggarna hyllor med böcker, förstås.

Här kan jag låta besökare ligga, säger han. Jag fick hjälp med resverket, annars har jag gjort allt själv.

Vi går tillbaka uppför backen mot torpstugan. Jag måste återvända. Lappmarkens diktare vinkar adjö, med den gröna mössan på huvudet. Vinden river i lövträdens kronor, fåglarna sjunger. Jag tänker:

Detta är det land där du hör hemma
Detta är det land där du skall bo

Så börjar Doroteasången. Den är så sentimental, tycker upphovsmannen. Kanske det. Men nog är detta det land där Helmer Grundström hör hemma, trots vad han har sagt i ett radioprogram om att han vantrivs i Svanabyn, att han längtar bort varje dag.
Som de flesta konstnärer bär han på en ständig längtan. Men han vet inte vad han längtar till.

Helmer Grundström 100 år
Helmer Grundström (1904–1986), mest bekant som ”lappmarkens diktare”, skulle i år ha fyllt ett hundra år. I anslutning till jubileet har två nya böcker kommit ut, dikturvalet Det är nog (Kvints) och ett urval av hans tidiga och tämligen okända journalistik, Skogens talan (Ord & Visor).
Helmer Grundström växte upp i Svanavattnet, Dorotea socken, södra Lappland. Större delen av sitt vuxna liv bodde han i Stockholm och rörde sig i Klarakvarteren, tillsammans med andra så kallade Klarabohemer. 1964 flyttade han hem till sin barndoms dagsverkstorp vid Svanavattnet.
Efter många års litterär tystnad återkom Helmer Grundström som författare 1974, när han fyllde 70 år. Här berättar journalisten Hans O Alfredsson om ett besök hos honom hemma i Svanabyn i juli samma år.

Se också:
www.helmergrundstrom.com/

TfFR 3-4/2004