En faktaspäckad bok om Jugoslavien som korrigerar svenskt ”korrekta åsikter” skulle Bonniers eller något annat stort förlag aldrig ha vågat ge ut.

Bok som korrigerar korrekta åsikter

Som ni minns utbröt en tumultartad debatt på förvintern i år sedan den vänsterinriktade tidskriften Ordfront dristat sig att intervjua Diana Johnston, vänsterintellektuell i Noam Chomskys anda; hon bor i Paris.

Av KURT LUNDGREN

Intervjun var ett intensivt försvar för Jugoslavien som federal statsbildning, för serberna och för Slobodan Milosevic, den av alla förhånade skurken, som nu står inför tribunalen i Haag.
Eftersom intervjun inte hade försetts med dödskallemärkning och efterföljdes av ett redaktionellt fördömande av de förgripliga åsikterna råkade redaktören illa ut och han sparkades, ty att låta en person fritt tala för den serbiska saken gör man bara inte i Sverige. Det är inte i överensstämmelse med vår gemensamma uppfattning och åsikter vid sidan av hör inte hemma här.

Dagens Nyheter hade i vanlig ordning den största pekpinnen och se, den rappade tidningen med som Ingmar Bergmans hemska lärare Caligula.

Jag måste erkänna att jag från min utsiktspunkt i Borgholm under 1990-talet visserligen intresserat, men ändå ganska förstrött, följde de invecklade turerna på Balkan och jag minns också ett redaktionellt bevakningsuppdrag på norra Öland i början av 90-talet där en grupp Kosovoalbaner hade gått i strejk eftersom tvättmaskinerna inte fungerade på flyktingförläggningen, maten var visst också dålig, nåt sånt var det. Ja, det var ett flyktingelände där på norra Öland. Ståendes mitt i den kosovoalbanska flyktingskaran ställde jag frågan:
– Var det inte bättre på den tiden när Tito styrde och höll samman alla statsdelarna? Då var det åtminstone fred och det fanns mat och jobb för alla. Eller vad säger ni?

Min fråga möttes med en isande tystnad och kosovoalbanerna lämnade mig ensam med anteckningsblocket. Jag skrev aldrig om detta lilla nordöländska intermezzo i Ölandsbladet, men det borde jag ha gjort förstår jag nu. För så enkel är frågan: Var det inte bättre under Tito och var det fel av Slobodan Milosevic att försöka hålla samman den Jugoslaviska statsbildningen. Varför måste den krossas?

Diana Johnston är i mitt tycke allt för konspiratorisk, men hon har bra poänger i vissa stycken. Tyskland spelade en märklig roll för sönderbrytandet av Jugoslavien, EU gjorde ingenting utan åsåg passivt hur det skedde. Men eftersom den övergripande målsättningen för EU är ett regionernas Europa och inte ett Europa förenat av suveräna stater var måhända den jugoslaviska sönderslitningen önskvärd i ett längre perspektiv. Serberna kom genom en massiv propaganda och undermålig journalistik att spela skurkrollen.

Diana Johnstone tillbakavisar med väl underbyggda resonemang påståendena om 20 000 våldtäkter utförda av serber, hon tillbakavisar att det förekommit folkmord och hon kan inte finna att Milosevic gjort sig skyldig till några som helst krigsförbrytelser.

Den hjälteförklarade Isetbegovic i Bosnien-Hercegovina var i grund och botten en islamisk fundamentalist och den fula fisk som inbjöd muslimska terrorister att delta i ”befrielsekampen”, hävdar Johnstone. Till Kroatien strömmade de fascistiska Ustasjaanhängarna tillbaka under president Tudjman, allt detta såg serberna och de förfärades av den historia som på nytt upprepades inför deras ögon, det blodiga Balkan, som fick en kort period av fred under Tito.
Den jugoslaviska federationen var en mångkulturell stat med flera religioner som levde samman i harmoni, det var en mångetnisk stat med fredlig samexistens mellan folkgrupperna. Det anses märkligt nog som ett europeiskt framsteg att denna statsbildning, som också uppnått en relativt god ekonomisk standard, slogs sönder efter etniska och religiösa linjer och att nya småpluttestater grundades på ras och religion. Vad för slags framsteg är det, är det inte mörksvart reaktion, tillbakagång?

Vad som är rätt och vad som är fel i ”Dårarnas korståg” kan säkert diskuteras i sina detaljer, men den övergripande bilden som Diana Johnstone målar upp, att sanningen är komplicerad och mångfasetterad och att allt inte var serbernas fel, de drevs av ärliga motiv och ett rent uppsåt när de försvarade federationen, kommer man inte längre runt. Ty fakta sparkas.

Överst på de pressreleaser som Hägglund förlag i Klavreström skickar ut finns några rader av poeten Elmer Diktonius: ”Om konstens mening vore att bedöva, att få oss att glömma livet, så vore ett hammarslag i skallen den enklaste och bästa konsten.” Förlaget ger ut böcker enligt den principen. Diana Johnstones Dårarnas korståg är en i raden som utmanar ”main Stream”. Sådant förlag skall man vara glad för att det finns. Bonniers eller något annat stort förlag hade aldrig vågat sig ut med en bok av detta slag.

Kurt Lundgren är redaktionschef för Ölandsbladet

TfFR 3-4/2004

Diana Johnstone: Dårarnas korståg. Jugoslavien, Nato och västliga villfarelser. 349 sidor. Översättning: Karin Wegestål och Christer Lundgren. Förord av Björn Kumm. Hägglunds Förlag, Klavreström.
Beställ här: best@hagglundsforlag.se
Läs mer om boken här >>>