Anclow ur tiden

Mina möten med Per Anclow ägde rum när vi ideligen i åratal sprang på varandra i Posten i Gamla Stan i Stockholm. Det var på den tiden Stockholm 2 (Stockholms äldsta postkontor) låg i slutet av Stora Nygatan. Men efter att Posten sålt huset till fastighetsskojare hade man inte råd att betala hyran utan fick hålla tillgodo med ett hål i väggen i början av samma gata.
”En unik färgstark profil i domstolsväsendet har gått bort. Per Anclow blev aldrig pensionär. Han dog två månader innan han skulle lämna posten som president vid Kammarrätten i Stockholm”, skriver arbetskamraterna i DN den 24 november.
Färgstark var ordet. Kvällspressen vadade i detaljer när den gode Anclow avfyrade ett skott i taket på sin arbetsplats. Skottet gav eko. Vi som stötte på honom beundrade den reslige presidenten efter detta. Beundran blev inte mindre när kvällspressen skvallrade om att han slagit en man på käften i krogkön utanför jazzpuben Stampen. Det indikerar att en vekling försökt tränga sig förbi i kön och att presidenten tog saken i egna händer och rättvisa skipades.
Hans forordnande till Justitieombudsman gick därmed i stöpet.
I min egen framgångsrika vandring genom det svenska rättssystemet har jag inte träffat på en like till Anclow. Därför kommer jag att minnas och sakna honom.

Rex

TfFR 3-4/2004