Kurt Lundgren, chefredaktör för Ölandsposten, skrev i förra numret om journalistik och arbetet på en landsorttidning. Han tog upp olika exempel på artiklar: bilder av en strippa i Mörbylånga, Margareta Winberg som fånade sig om Taubes kvinnosyn och pastor Åke Grens predikan som nu mals i den juridiska rikskvarnen.

Yttrandefriheten är absolut

” Jag avskyr vad du säger, men jag är beredd att ge mitt liv för din rätt att säga det.“
Det är ett yttrande som tillskrivs Voltaire. Den inneboende betydelsen i sentensen är att yttrandefriheten är absolut, inte relativ i förhållande till rådande värderingar och politiska moden. När Jan Myrdal försvarade den antisemitiske historierevisionisten Faurissons rätt att uttala sina förgripliga åsikter om förintelsen försvarade han självklart inte åsikterna utan den grundläggande rätten att framföra dem.

Av KURT LUNDGREN

Lagstiftning mot vissa åsikter leder inte till att åsikterna upphör utan att de försvinner ner i underjorden, frodas och tillväxer där och efter en period kan de välla fram som en stor brun flod, fylld av smuts. Det är enbart åsiktsbrytningar i en öppen debatt, som kan förhindra fördomar.

När pastor Green i Borgholm nu dras inför rätta för sina åsikter om homosexualiteten, framförd i en predikan och refererad i Ölandsbladet, innefattades också Ölandsbladet i den polisanmälan som lämnades in av en åsiktshysterisk person från Kalmar. Men utan Ölandsbladets publicering av predikan hade det inte funnits något att diskutera, inget att anmäla.
Pastor Greens synpunkter hade varit helt okända utanför den lilla krets, som lyssnade på pastorns predikan. Det är också detta som är dilemmat för åklagaren och tingsrätten. Det var blott en liten grupp som lyssnade till pastor Green och därmed kan inte rekvisitet allmän spridning av fördomarna och hetsen anses uppfylld. Och tidningen kan heller inte fällas för att den återgav predikan eftersom ett sådant återgivande naturligtvis faller inom ramen för vad tryckfrihetsförordningen tillåter, vilket också JK fann efter en kort granskning. Pastor Green har bestämda och delvis besynnerliga åsikter om homosexualitet, men det är ingen juridisk fråga utan något som bör debatteras under en skarp offentlig belysning.

Vi är på väg mot ett trångt och instängt debattklimat, som är rätt obehagligt. Ta exempelvis arbetsmarknadsminister Hasse Karlssons diskussion med centerledaren Maud Olofsson i Agenda.

Arbetsmarknadsministern efterlyste stillsamt några enkla övergångsregler inför EU-utvidgningen i sommar för att undvika lönedumpning varpå Maud Olofsson kastade sig över honom med anklagelser för främlingsfientlighet och rasism. Högt tonläge, illasinnade beskyllningar, smattrande anklagelser. Maud Olofsson vet att Hasse Karlsson inte är rasist och främlingsfientlig. Men varför säger hon då som hon gör?

Mycket vidunderligt har man väl både sett och hört under en lång tid i tidningarnas fantastiska värld, men aldrig att kommunfullmäktiges möten skall bedömas efter en vinprovarskala med kategorierna Sötma, Fyllighet och Syrlighet, vilket nu sker i vår fastlandskollega Barometern. Cirklar skall ifyllas, eller är det vinglas, och de ackompanjerar själva fullmäktigereferaten. Vågar vår nykterhetsivrande vän, fullmäktigeledamoten Kjell E Johanson i Mörbylånga, yttra sig om han skall bedömas efter en sådan måttstock?

Detta är alltså inget Grönköpingsskoj utan infört på fullaste allvar, på helt nykter kaluv...

”Hets mot folkgrupp” är ett av våra 18 yttrandefrihetsbrott, och i flera avseenden det mest problematiska. Inte bara aggressiva yttranden – ”hets” – förbjuds med denna bestämmelse. Det kan räcka med att ”uttrycka missaktning” för t ex invandrare vilket kan ske även i det mest lågmälda tonläge.

 

… med 18 undantag

Är pingstpastorn Åke Green i Borgholm en brottsling? Han är inte dömd ännu men har goda förutsättningar att bli det. Hur en domstol bedömer saken ska inte föregripas här. Ett frikännande med hänvisning till religionsfriheten är tänkbart. Greens uttalanden om homosexuella kvalificerar sig dock med god marginal som ”hets mot folkgrupp” enligt brottsbalkens definition. (Jag utgår från det ”utkast till predikan” som han skickat ut till pressen.) Gör man tankeexperimentet att ersätta ”homosexuella” i texten med ”judar” känner man håret resa sig.

Av ANDERS R OLSSON

Fallet Green illustrerar hur det politiska klimatet i Sverige försämras, att medvetenheten om yttrandefrihetens värde och praktiska betydelse försvagas.

Det som oroar mest är alltså inte pastor Green själv. Visst är han en svavelosande homofob, och därtill djupt okunnig. Homosexualitet är en ”abnormitet” skriver han i sin predikan, och hävdar att ”Varken i djur- eller växtriket förekommer några abnormiteter”. Detta är nonsens. Den senaste siffra jag såg var att forskarna konstaterat homosexuellt beteende hos 450 djurarter – och då har flertalet djurarter aldrig studerats med sikte på den sortens kunskap. (Pastorn är nog inte intresserad, men övriga rekommenderas boken Biological Exhuberance: Animal Homosexuality and Natural Diversity av Bruce Bagemihl. Stonewall Inn Editions, 2000.)

Bokstavstroende kristna blir nu alltid stollar, men varför skulle vi inte kunna leva med sådana? I ett samhälle präglat av upplysning och förnuft utgör stollen inget problem. Antingen han hävdar att jorden är platt eller att homosexualitet är ett Djävulens påhitt så komprometterar han bara sig själv.

”Hets mot folkgrupp” är ett av våra 18 yttrandefrihetsbrott, och i flera avseenden det mest problematiska. Inte bara aggressiva yttranden (”hets”) förbjuds med denna bestämmelse. Det kan räcka med att ”uttrycka missaktning” för t ex invandrare – vilket kan ske även i det mest lågmälda tonläge – för att ett brott ska vara begånget.

Ett yttrande kan mycket väl vara straffbart som ”hets” även om det inte fått någon effekt, dvs utan att den utpekade folkgruppen faktiskt har utsatts för missaktning. Orden är brottsliga i sig. De egenskaper hos en folkgrupp som inte får behandlas negativt är dess ras, hudfärg, nationella/etniska ursprung, religiösa övertygelse och (efter en lagändring 2003) dess sexuella läggning.

Yttrandefriheten inskränktes i flera avseenden 2003, men just hetsreformen är den mest oroande. Problemen har diskuterats i vart fall sedan nu gällande Tryckfrihetsförordning, TF, antogs 1948, men inte förrän 50 år senare ser vi ett skov, ett brott med det som länge varit svensk tradition.

I lagens förarbeten betonas hur viktigt det är att slå vakt om åsiktsfriheten. Man får hysa, och tala om att man hyser, t ex nazistiska åsikter. Kärnan i hetsförbudet är avsikten att förhindra våld eller trakasserier mot vissa grupper, d v s att förbjuda framkallandet av fara. Den gräns TF sökt dra mellan att uttala sig som en politisk idiot och att framkalla fara har förvisso varit svårbestämd, men att denna åsiktsfrihet fanns och respekterades ansågs länge vara av central betydelse för demokratin. Man skulle få säga ”jag är nazist” men inte t ex ”judar är en cancersvulst på samhällskroppen, den bör avlägsnas”.

Under 1990-talet har bestämmelsen dock genom ändrad rättspraxis utvecklats till att bli just ett åsiktsförbud. 1996 dömde Högsta Domstolen en 17-åring för hets mot folkgrupp enbart därför att han visat sig offentligt med nazistsymboler på kläderna. Med märken istället för ord sade han ”jag är nazist”. (Mål B3202/96. Se Tffr nr 3/1996 - red.)

Hetsförbudet har kritiserats från såväl praktiska som teoretiska utgångspunkter, även av debattörer som starkt engagerat sig i kampen mot sådant som rasism och homofobi. Hur ska man skilja religiös tro från åsikter? Åsikter får självfallet kritiseras. Men om en katolik hävdar att ”Abort är mord!” – är det uttryck för en tro eller en åsikt? Praktiskt taget alla viktiga religiösa urkunder – bibeln och koranen t ex – innehåller påståenden och direktiv i ”världsliga” frågor. Att mer exakt fastställa gränsen mellan tro och åsikt är omöjligt.

Med fallet Green hamnar denna motsättning mellan religionsfrihet och yttrandefrihet sannolikt i tingsrätten. Det är uppenbart att såväl bibeln som koranen ”uttrycker missaktning” mot homosexuella. Ingen av de riksdagspolitiker som argumenterade för – och beslutade om – reformen gick med på att den skulle utgöra en inskränkning i rätten att offentligt argumentera för de religiösa urkundernas budskap. Ingen kunde heller förklara hur det skulle ske på ett lagligt sätt. Tingsrätten får en svår och obehaglig uppgift att lösa.

Regeln om hets mot folkgrupp illustrerar generellt svårigheterna med att – även i de ädlaste syften – inskränka yttrandefriheten. Släpper man inte fram homofobers eller främlingfientligas argument kan de inte mötas med motargument. Tvivelaktiga faktauppgifter kan inte bemötas med fakta som är bättre belagda eller mer relevanta. Frågorna blir inte allsidigt belysta. Myter och osanningar fortsätter att florera och fördomarna frodas.

Anders R Olssons artikel trycktes även i Barometern 9/2 2004

TfFR 1-2/2004