Fill Full The Mouth Of Famine(1) var den engelska titeln på John Laughlands artikel om Darfurkrisen i Sudan, som publicerades den 26 juli 2004 på nätsidan Sanders Research, där han medarbetar - http://sandersresearch.com. Han är också rådgivare till ICCWATCH

Kolonialkrigets altruistiska mask

Det som kanske slår en mest med nyhetsmeddelandena om att Storbritannien tänker sig att skicka trupper till Darfur i Sudan är tigandet från den vanliga antikrigsopinionen. Fastän det hette i tidningen Guardians reportage den 22 juli att en “humanitär intervention” i Sudan vore till hjälp för att efter bakslaget med Irak återupprätta Tony Blairs rykte i fråga om moraliska aktioner – som om ett bra krig vore lösningen på ett dåligt – har saken inte blåsts upp av de personer man vanligtvis skulle misstänka.

Av JOHN LAUGHLAND

Och inte ens fastän den amerikanska kongressen den 22 juli formellt beslutade att “folkmord” pågår i Darfur –“folkmord” är ju ett internationellt brott som folkrättsligt utlöser intervention – har någon hittills framhållit att folkmord på samma sätt åberopades för att rättfärdiga Natos angrepp mot Jugoslavien 1999. Tystnaden är desto underligare som Darfur är ett område rikt på olja genom vilket oljeledningar skall byggas. Dessutom är den stora investeraren i den sudanesiska oljeindustrin Kinas Nationella Petroleumkompani och Kina är också generellt Sudans största handelspartner.(2)

Det har hävdats att det finns kinesiska soldater i Sudan som skyddar kinesiska oljeintressen där och att dessa trupper har deltagit i skärmytslingar med rebellerna.(3) Även om det finns en rad utländska oljebolag i Sudan, är det dessutom just i södra Darfur som det kinesiska Nationella Petroleumkompaniet har sina koncessioner. USAID, den amerikanska humanitära myndigheten, har varit behjälplig med en karta över Sudan som visar exakt var oljekoncessionerna finns. (Den sågs på nätadressen: http://www.usaid.gov/locations/sub-saharan_africa/sudan/map_oil.pdf men är nu borttagen - red.)

Det är nu säkert oundvikligt att det blir en militär intervention av Sudans forna kolonialmakt Storbritannien. (En av historiens kostliga ironier är att det var just i Kina som en av de mest berömda kolonialisterna av alla, general Gordon av Khartoum, utmärkte sig innan han blev guvernör i Sudan, där han intervenerade just för att skydda de svarta i söder från muslimerna som sålde dem som slavar.(4)

Tony Blair försökte efter vad som påstås att tona ner nyhetsrapporterna vid sin månatliga presskonferens den 22 juli. Men samtidigt som premiärministern säger att inget beslut har tagits – som han sade när det gällde Irak – har han också hemfallit åt sitt vanliga moralistiska språkbruk. En fråga (en planterad?) gjorde jämförelsen mellan Sudan och Kosovo och Blair svarade: “Jag tror att vi har ett moraliskt ansvar att ta itu med detta och att göra det med alla medel som står till buds. (min kursiv).(5) Det betyder krig.

Blair hoppas uppenbarligen att ett humanitärt krig kommer att få minnena av ”kriget för olja” i Irak att träda i bakgrunden. Då oppositionen mot Kosovokriget var minimal och det internationella stödet för ett anfall mot den sudanesiska ”folkmördar”-regeringen är utbredd, är det troligt att hans satsning kommer att betala sig. Det verkar inte ha någon betydelse för antikrigsaktivisterna att samma moralistiska språkbruk användes för att rättfärdiga alla de andra militära interventionerna i Blairs förvånande militaristiska premiärministerperiod. (”Desert Fox-bombningarna mot Irak i december 1998, bombningarna av Jugoslavien 1999, interventionen i Sierra Leone 2000, anfallet på Afganistan 2001, invasionen av Irak 2003.) Tyvärr är det troligt att den enkla vädjan att skicka trupper för att hjälpa fattiga svarta mot härjande muslimer kommer att vara alltför stark för de flesta antikrigsaktivister att övervinna.

Sannerligen, Darfur-krisen följer ett mönster som nu är så nött att det nästan har blivit rutin. Ett överflöd av reportage från ett krisområde, nödrop utsända genom etermedier (som nyligen i programmet Today i BBC Radio 4), TV-sända bilder av flyktingar, ohyggliga berättelser om ”massvåldtäkter” som säkert är utformade lika mycket för att kittla som för att framkalla upprördhet, förebrående påminnelser om det rwandiska folkmordet, krav att någonting måste göras (”Hur kan vi stå vid sidan av och se på?” osv), ledare i Daily Telegraph som uppmanar oss att återvända till Rudyard Kiplings tid med dess välvilliga imperialism(6) och slutligen kungörelsen att man nu verkligen planerar intervention.

Faktum är att rutinen nu är etablerad till den grad att det verkliga livet imiterade satiren i och med att Daily Telegraph sände ut sin 90-årige före detta redaktör Bill Deedes för att göra reportage om situationen i Sudan. Deedes står själv modell för William Boot, figuren i Evelyn Waughs roman ”Scoop” vilkens reportage från en fiktiv östafrikansk stat om ett krig som mer eller mindre hittades på av pressbaronen Lord Copper i London inspirerades av den unge Deedes reportage från Abessinien för Morning Star 1935.

Enligt arabiska källor citerade av den informativa turkiska tidningen Zaman är det oljan som är grunden för krisen i Darfur.(7) Enligt dessa källor utbröt nya strider just när man skulle till att underteckna en fredsöverenskommelse som skulle ha avslutat 21 år av konflikt. Detta är också förvisso var den sudanesiska regeringen själv hävdar. Om det är så, skulle det överensstämma med det mönster som etablerats i Bosnien och Kosovo, när det internationella samfundet ingrep för att sänka fredsuppgörelser och valde att uppmuntra krig som ger förevändning för intervention.

Den sudanesiska regeringen, som nu står i skottgluggen för västvärldens överväganden om intervention, medger att det pågår strider och att det råder en humanitär kris. Men den anklagar västvärldens humanitära organisationer och medier för att överdramatisera situationen i syfte att skapa en förevändning för militär intervention. Washingtonambassaden har gjort följande uttalande: ”Politiseringen av situationen i Darfur och dess utnyttjande som redskap för att destabilisera regeringen i Sudan måste betraktas som den främsta faktorn för den humanitära katastrofen i området.”(8) Men regeringen fördömer helt riktigt mediernas förvrängningar och kallar dem propagandistiska.(9) Den protesterar också mot påståendena att den ger stöd åt Janjaweed-milisen, som sägs orsaka så mycket bekymmer; detta påstås gång på gång med samma obarmhärtighet som när det gällde det liknande påståendet att Serbien bedrev etnisk rensning i Kosovo. I verkligheten har Janjweed-milisen utsatts för fasaväckande bestraffningar av sudanesiska domstolar, bland annat amputation.(10)

Zaman hävdar också att vissa av de grupper som bekämpar centralregeringen i Khartoum stöds av Sudans grannländer, av USA, europeiska regeringar och av Israel. Men USA sägs ha givit 20 miljoner dollar till Sudanesiska Folkets Befrielsearmé, som leds av en man som stämmer perfekt med modellen för en amerikanska agent. Jahn Garang är en hänsynslös mördare som doktorerat vid ett universitet i Iowa och som är före detta marxist som fjäskar för stöd från amerikanska kristna fundamentalister. (De amerikanska välgörenhetsorganisationernas stöd till “de kristna” i södra Sudan har ingått som en del av konflikterna där nu under ett antal år, även om de lokala stammarna, liksom John Garang, dyrkar antingen himlen eller olika djur.(11) Garangs rörelse stöds av det sudanesiska kommunistpartiet; kommunister är, paradoxalt nog, amerikanska bundsförvanter över hela Östeuropa och i många sydafrikanska stater. Man kan misstänka att en intervention kommer att uppmuntra södra delen av Sudan, inbegripet delar av Darfur, att röra sig i riktning mot oberoende, som grannlandet Eritrea gjort i förhållande till Etiopien, och liksom Eritrea bli ett territorium för amerikanska baser. Etiopien har för sin del slussat över bistånd från Israel och USA till SPLA.

En annan nyckelfigur är Hassan Turabi (Hasan al-Turabi), ledare för Folknationella kongressen, en gång ledare för Muslimska brödraskapet och en gång allierad med president Hassan al-Bashir. Turabi är känd som en inflytelserik islamist som sägs ha givit Usama bin Laden en fristad. Fastän Turabi fördöms (särskilt av den sudanesiska regering han angriper) som muslimsk fundamentalist, betraktar andra muslimer honom som ett redskap för västvärlden.(12) Amerikanska kommentatorer har berömt honom för att vara upphovsman till Sudans liberala och republikanska version av islam.(13) Turabis Rörelse för Rättvisa och Jämlikhet har sin bas i det av USA kontrollerade Eritrea, varifrån den utfärdar sina officiella kommunikéer. Som före detta allierade till presidenten och kappvändare, passar Turabi perfekt in i kategorin personer som ofta utnyttjas av makter utifrån (särskilt USA) för att främja regimförändringar. Den pinsamma möjligheten att en gammal vän till Usama bin Laden kan vara amerikansk bundsförvant i Sudan ger bara näring till det slags spekulationer som Michael Moore hänger sig åt i Fahrenheit 911 när han uppehåller sig vid affärskontakterna mellan familjen Bush och rika saudier som bin Laden-familjen.

En intervention kommer att ge kontroll till västmakternas styrkor över ett oljerikt område och kanske tränga ut dem som för närvarande innehar koncessionerna. Det faktum att den största av dessa är Kina, och att USA:s andra utrikes äventyr också tycks ha som mål att kontrollera energiförsörjningen för denna strategiska rival, ger ett bara mer pikant drag åt det som annars är ett bara alltför banalt fall av modern imperialistisk inblandning.

John Laughland är författare, föreläsare och journalist. Han föreläser f n vid Marne-la-Vallée-universitetet utanför Paris. Böcker: The Death of Politics: France under Mitterrand, 1994; The Tainted Source: the Undemocratic Origins of the European Idea (Little, Brown, 1997), översatt till franska, spanska, tjeckiska, polska och kroatiska (anmäld i Tffr nr 1-2/1997 av Lars-Gunnar Liljestrand under rubriken Det skamliga ursprunget).

NOTER:
1. Ur Rudyard Kiplings “The White Man’s Burden,” där han klagar över infödingarnas otacksamhet när de drar nytta av den brittiska imperialismen
2. Intervju med president Bashir i China People’s Daily dec 2003: http://english.peopledaily.com.cn/200312/24/eng20031224_131143.shtml
Bashir sade att Sudan stöder Kinas politik av återförening med Taiwan.
3. http://www.newsmax.com/articles/?a=2000/8/26/204458
4. http://www.cis.upenn.edu/~homeier/interests/heros/gordon.html
5. Se Tony Blairs presskonferens 22 juli 2004, http://www.number-10.gov.uk/output/Page6153.asp
6. “Britain must not turn its back on Sudan’s plight”, The Daily Telegraph, 19 juni 2004
7. “Oil Underlies Darfur Tragedy,” Cumali Onal, Zaman, 7 juli 2004. http://www.sudan.net/news/posted/8991.html
8. 19 juli 2004 http://www.sudanembassy.org/default.asp?page=viewstory&id=288
9. “The Darfur Crisis: Looking beyond the propaganda”, Embassy of the Republic of Sudan, Washington DC, 13 juli 2004, se särskilt “Propaganda distortions,” http://www.sudanembassy.org/default.asp?page=viewstory &id=285
10. “Sudan jails Darfur militiamen, orders amputations,” Nima Elbagir, Reuters, 19 juli 2004.
11. Se BBC om Garang 2002: “Africa’s enduring rebel” av Gray Phombea, http://news.bbc.co.uk/2/hi/africa/2134220.stm
12. Fördömandet av hans västvänliga idéer i en intervju i Foreign Affairs 1995: http://www.allaahuakbar.net/individual_callers/hasan_turabi.htm
13. http://www.espac.org/religion_sudan/religion _in_sudan.html

TfFR 1-2/2004