Blev Osloavtalet ”ett instrument för en palestinsk kapitulation, ett palestinskt Versailles”, som den framlidne Edward Said menade. Hur kunde Norge, ett av Europas mest proisraeliska länder, åstadkomma en magisk formel? Eller berodde resultatet enbart på PLO:s svaga position?

Instrument för palestinskt Versailles

Hur lyckades Norge, ett av Europas mest proisraeliska länder, övertyga en bred opinion i omvärlden att just det genom avtalet mellan Israel och PLO 1993 kommit på en magisk formel för en framgångsrik fredsprocess i Mellanöstern? Nyare facklitteratur har avslöjat hur en lång rad ledare inom norsk politik, utrikesförvaltning, försvar, näringsliv och forskning sedan över femtio år regelrätt stått i Israels tjänst. I början av 1990-talet blev det känt att norsk polis tillät israeliska underrättelseagenter leda förhör med palestinier som sökte asyl.

Av INGVAR RYDBERG

Det uppseendeväckande vid en tillbakablick nu när denna fredsprocess gått i kras är hur denna säregna närhet till Israel fullt ut fortsatte under 90-talet och att den bara kunde skylas över genom en sällsynt skicklig och hycklande retorik.

Redan från början fanns det kritiker som klart såg hur skevt detta avtal var och hur mycket det utelämnade. Edward Said skrev i en artikel i The Guardian den 9 september 1993:

”Många palestinier undrar varför vi efter så många år av eftergifter mot Israel och USA ännu en gång ska retirera mot obestämda löften och små förbättringar av ockupationen, som inte kommer att förverkligas förrän i ‘slutstatusförhandlingarna’ om tre till fem år och kanske inte heller då.” En månad senare kallade Said rentut Osloavtalet för ”ett instrument för en palestinsk kapitulation, ett palestinskt Versailles”.

PLO hade redan då sedan åtskilliga år försvagats. Det hade drivits ut ur Libanon i samband med den israeliska invasionen 1982 och tvingats till exil i Tunis. Under Gulfkrisen 1990–91 satsade PLO på Irak. Efter detta lands nederlag i kriget våren därpå blev praktiskt taget alla palestinier utvisade ur Persiska vikens oljestater. Så det var ett närmast desperat PLO som gick in i förhandlingarna i Oslo och lockades skriva under ett avtal, där alla för Israel anstötliga krav sköts på en osäker framtid.

Norges roll i detta spel har nu kritiskt analyserats av Arne Örum i boken Fred i vår tid – retorikken bak Oslo-prosessen. Örum är ursprungligen teolog och studerade vid Near East School of Theology i Beirut för att sedan arbeta i olika organ för hjälp åt palestinaflyktingarna. Han anlitades av norska myndigheter i diverse expertsammanhang och fick på så vis en särskilt nära inblick i den s k Osloprocessen. Hans bok är en svidande vidräkning med Norges roll och i synnerhet den välsmorda, bestickande retorik som kom att byggas upp på avtalets grund – om Norges unika förutsättningar att överbrygga motsättningar, om dess nya roll som humanitär stormakt efter det kalla krigets slut.

Örum ägnar som kontrast några uppskattande sidor åt Sverige, vars mellanösternpolitik på 80-talet under Olof Palme och sedan Sten Andersson innebar en mycket genuinare opartiskhet. Men Sverige gjorde sig snart omöjligt i Israels ögon genom att tack vare sina nära kontakter med Arafat hjälpa fram palestinierna och PLO till en ny höjdpunkt av internationellt erkännande och genomdriva det s k Stockholmsdokumentet 1988, som föreskrev upprättande av en palestinsk stat vid sidan om Israel. Detta retade israelerna, även arbetarpartiet, omåttligt vid denna tidpunkt och Shimon Peres kom under ett besök i Stockholm med vad Sten Andersson kallat ”hätska utfall mot den svenska socialdemokratin”. Sverige var ute ur förhandlingsspelet.

Norge, som alltid stått närmare både Israel och USA, har officiellt försökt hävda att Osloavtalets åtminstone inledande framgång var en följd av landets nära, nästan symmetriska förhållande till de båda parterna. Detta har alltså forskningen visat vara i grunden falskt. Att Norge likväl lyckades bli en katalysator för fredsansträngningarna berodde betydligt mer på PLO:s ovannämnda försvagning samt på en glidning i USA:s hållning, som tagit sin början redan under Jimmy Carter och nådde sin slutpunkt under Clinton, bort från internationella avtal och erkänd rättspraxis till ett blint stöd för Israel. Från 1994 har USA röstat mot alla FN-resolutioner som fördömer Israels ockupationspolitik. Redan tidigare började Washington kalla Västbanken och Gaza ”omstridda” områden istället för ockuperade.

Så det var i denna nya konjunktur Norge trädde fram och kom att spela sin roll. Den uppblommande fredsretoriken, som Örum ägnar sitt speciella intresse, betonade till att börja med det förtroende och de positiva personliga relationer som upprättats mellan förhandlingsdeltagarna. ”I en process präglad av kriser tjänade denna retorik till att vidmakthålla uppslutningen kring en fredsprocess utan fred och utestänga kritiker så att obehagliga frågor kunde ignoreras”, skriver Örum.

Fredsengagemanget fick också stor betydelse internt i Norge. Från 80-talets mitt hade Arbeiderpartiet präglats av avideologisering och en administrativ attityd till politiken, personifierad av Gro Harlem Brundtland. För detta partis självbild räckte det dock inte att bara förvalta den nyrika oljestaten Norge. Det fanns ett behov av visioner och något att tro på, nu när demokratisk socialism och liknande ideologiska begrepp försvunnit från vokabulären. Men det nya internationella engagemanget byggde mindre på solidaritet med de förtryckta eller ens fattiga runtom i världen än på en humanitarism som dels inriktade sig på brandkårsutryckningar till krishärdar där nöden var mest akut (i varje fall så som nyhetsmedia framställde det), dels på en flummig målsättning om att bidra till att förhindra framtida konflikter, kriser och nya flyktingströmmar.

De kretsar som fångade upp detta engagemang och gjorde politik av det förlitade sig dock inte på någon öppet verkande opinionsbildning. En viktig förutsättning för det norska fredsengagemanget i Mellanöstern var de slutna rummen och närheten till maktens utövare. Med Oslokanalen skaffade sig en liten grupp ur socialdemokratins elitskikt ett unikt handlingsutrymme. Nyckelpersonerna var dessutom kreativa, ambitiösa och handlingskraftiga. Med korta beslutskanaler och hemlighetsfullhet kunde denna kreativitet och handlingskraft smälta samman med politiska och personliga ambitioner.

Denna nya karriärlystna grupp trängde undan de mellanösternkännare och folkrättsexperter som dock fanns i den norska utrikesförvaltningen och på universiteten. Genom propagering av största möjliga konsensus gavs möjligheter till deltagande även på ett vidare individuellt plan. Samarbetet med det civila samhället, frivilliga organisationer och forskningsinstitutioner gav upphov till en fredsintelligentia, som här fick arbete, karriärmöjligheter och en identitet knuten till processen. Detta samarbete, kallat « den norska modellen », bidrog till att etablera en bred enighet kring fredsengagemanget. Men detta sattes inte in i något politiskt sammanhang, som de ytterst ansvariga inte hade något intresse av att kasta ljus över. Politisk opportunism präglade rapporterna och fältundersökningarna om palestiniernas förhållanden, t ex vattenfrågan. Solid forskning på akademisk nivå underordnades politiska hänsynstaganden.

En nyckelroll kom här att spelas av den fackliga forskningsstiftelsen Fafo. Den framlade 1993 en (redan före Osloavtalet beställd) studie om levnadsförhållandena i Gaza och på Västbanken, som kom med diverse synpunkter men inga egentliga analyser av existerande nödhjälps- och utvecklingsprogram eller av framtida behov. Det mest uppseendeväckande var att den inte hade någonting att säga om ockupationens verkningar på den palestinska ekonomin. Den palestinske sociologen Elia Zureiq, som ledde den palestinska delegationen i den multilaterala arbetsgruppen för flyktingfrågor, påtalade i en kritisk anmälan i Journal of Refugee Studies att rapporten inte ens kunde ge en hållbar definition av fattigdom och därför slapp att närma gå in på problem som levnadsstandard och hjälpbehov. Den blev likväl ett dokument som kom att mobilisera en mängd engagerade personer i Norge i vad som snart kom att kallas fredsintelligentian.

I en sådan roll passade Fafo väl in. Stiftelsen tyngdes inte av några egna erfarenheter av Mellanöstern eller från några s k områdesstudier. Akademisk forskning om Mellanöstern, t ex inom konfliktstudier, eller en uppföljning i samarbete med lokala organisationer av hur de mänskliga rättigheterna respekterades sågs som hinder för stiftelsens politiska roll. I en fredsprocess, som i realiteten bestämdes av maktpolitik och asymmetrin mellan parterna, bidrog Fafos ”neutrala fredsforskning” till att ge legitimitet åt föreställningen om fredsprocessen som en konsensusdiplomati – mellan ockupant och ockuperad.

En sådan attityd har aktualiserat ett dilemma som alltmer uppmärksammats inom mellanösternforskningen. I den rörligare situation som uppstått efter det kalla krigets slut är de politiska beslutsfattarnas behov av detaljerad kunskap stort. Men därvid har man kunnat märka hur gränserna mellan akademisk forskning och den politiska sfären blivit mer porösa. I linje med en tendens där forskning i större utsträckning utnyttjas för att genomdriva politiska förändringar, har tyngdpunkten förskjutits bort från det akademiska i riktning mot s k policy-orienterade discipliner eller ”strategisk forskning” där reella politiska maktrelationer tas för givna. Formulerat på annat sätt är problemet inte att politikerna rätt och slätt har behov av forskning utan att de stöder sig på forskningsinstitutioner som anpassar sin forskning efter politiken. Och där var Norge och Fafo ingalunda först på plan.

Avgörande för utformningen av Oslokonceptet var Israels dåvarande vice utrikesminister Yossi Beilin och Tel Aviv-professorn Yair Hirschfeld. De hade 1990 grundat The Economic Cooperation Foundation som en NGO (non-governmental organization), i realiteten en think-tank knuten till Peres fraktion inom israeliska arbetarpartiet. En central utgångspunkt för Beilin och Hirschfeld var att ett israelisk-palestinskt samarbete borde sättas igång där en intressegemenskap förelåg, nämligen på det ekonomiska området. Först därefter skulle man gå över till konfliktens viktigare politiska problem. Väsentligt för detta fredsengagemang var också Beilins övertygelse att Israel kunde uppnå fler medgivanden från PLO än från det lokala palestinska ledarskap som företrätt palestinierna vid Madridkonferensen hösten 1991 (då Israel, styrt av Likud, ännu inte ville ha med PLO att göra). The Economic Cooperation Foundation, som fortfarande leds av Beilin, sysslar trots den pågående intifadan med olika israelisk-palestinska projekt och stod bl a bakom det omtalade s k Genèveinitiativet i höstas (2003).

I USA spelar det proisraeliska Washington Institute for Near East Policy en motsvarande roll. Det har band med det politiska etablissemanget och påverkar USA:s politik även i förhållande till Irak och Iran. Också här förekommer en ständig trafik mellan politik och forskning, upprätthållen av aktiva f d amerikanska israelambassadörer som Martin Indyk och Dennis Ross. Med tanke på Oslokonceptets utveckling och den därmed sammanhängande fredsretoriken, tycks det ha rått nära samstämmighet mellan dessa policyformulerande miljöer i Tel Aviv, Washington och Oslo.

Men den stora illusionen eller det stora bedrägeriet var att det inte fanns någon vilja att gå vidare på den högsta politiska nivån hos den mäktigare parten, Israel. ”Gräsrötterna” kunde inte påverka någonting mot en så målmedveten fiende. Och Osloprocessens tillskyndare ville inte knyta an till den gamla palestinaagendan och köra fast i den. Reella konfliktfrågor sade Osloavtalet inget bestämt om. De fick inte störa det man menade var ett nytt förtroende mellan parterna och en revolutionerande ny konfliktlösningsdynamik. Priset som palestinierna fick betala härför var att den folkrättsliga grundvalen för deras kamp för frihet och självständighet, som den nedlagts i en lång rad FN-resolutioner, ignorerades. Under fredsprocessens täckmantel kunde Israels ockupation och kolonisering av de ockuperade områdena intensifieras.

I efterhand har det visat sig att Israels ”erkännande” av PLO inte kom att få någon betydelse, eftersom PLO och det palestinska självstyrets institutioner inte hade någon självständig rättslig förankring, legitimitet, makt eller myndighet som låg utanför och var oberoende av Osloprocessen. Det blev allt tydligare under åren 1996-99, när Likud som aldrig bejakat denna process under Benjamin Netanyahu återtog regeringsmakten i Israel.
Örum vill ogärna verka skadeglad nu när den länge så lovordade Osloprocessen ligger i spillror. Han är inte emot idealismen som sådan. Vad han genom hela sin bok kritiserar är när idealismen utnyttjas för att legitimera och bli språkrör för maktpolitik. Som aktör i fredsprocessen brast Norge när det gällde att bidra till en bättre organiserad värld baserad på folkrätten, är hans slutsats.

Och i området självt, Mellanöstern, förknippas Oslo inte längre med succédiplomati och fred. Palestinierna har för länge sedan inkluderat den norska huvudstaden i den långa raden förbannade namn och begivenheter som kantat deras tragiska historia.

Arne Ørum: Fred i vår tid – retorikken bak Oslo-prosessen. Tapir Akademisk Forlag, Trondheim.

TfFR 1-2/2004