Enligt ett enhälligt beslut av riksdagen bör Sverige motverka att det inom EU fattas beslut som kan inskränka yttrande- och tryckfriheten. Kommissionens förslag från 2003 angående tillämplig lag för utomobligatoriska förpliktelser blir ett sådant beslut om inte den svenska regeringen utnyttjar sin vetorätt.

Hotet från EU mot tryckfriheten

Sommaren 2003 kom ett förslag från EU-kommissionen till en förordning om tillämplig lag för utomobligatoriska förpliktelser (KOM 2003 427). Genomförs förslaget, får EG-domstolen makt att bestämma om svenska domstolar skall tillämpa tryckfrihetsförordningen (TF) i mål där käranden är bosatt i ett annat land. Det kan i värsta fall bli så, att svenska domstolar i sådana mål måste sätta grundlagen åt sidan och i stället döma enligt lagen i kärandens hemland. Om inte regeringen säger nej till att låta det civilrättsliga EU-samarbetet bli tillgängligt för majoritetsbeslut, kan detta förslag tvingas på Sverige.

INGEMAR FOLKE

Skyldighet att betala skadestånd i anledning av ärekränkning är en sådan utomobligatorisk förpliktelse som den föreslagna förordningen är avsedd att tillämpas på. Det följande är en typisk situation då de föreslagna reglerna kan aktualiseras.
En korrespondent för en svensk tidning är verksam i ett sydeuropeiskt land. Tidningen publicerar vad han skrivit om en korrupt politiker i stationeringslandet. Politikern känner sig kränkt och vill söka upprättelse. Hur kan han gå tillväga idag?
Idag anses, enligt domar från EG-domstolen, att den kränkte politikern får kräva skadestånd vid sitt hemlands domstolar bara för skada som drabbat honom i det landet. Då tillämpar domstolen lagen i sitt eget land. Vill han ha ersättning för all skada, även sådan som drabbat honom i andra länder, måste han vända sig till en domstol i landet där utgivaren är etablerad. Och om nu det landet är Sverige, får den svenska domstolen tillämpa svensk lag.
Enligt motiven till kommissionens förslag gäller dock detta bara beträffande skada som drabbat den kränkte politikern i domstolslandet, i vårt exempel Sverige.
Om däremot den svenska domstolen skall bestämma ersättning åt honom för skada som drabbat honom i hans hemland eller i något annat land, så måste enligt kommissionen domstolen följa lagen i varje land där skada uppstått.
Det här sista stämmer dock inte när det gäller Sverige. Eftersom vår TF är grundlag, så har den företräde framför andra – svenska och utländska – lagar.
Den kränkte politikern kan i svensk domstol inte få något skadestånd av en meddelare som korrespondenten, även om den sydeuropeiska lagen tillåter det. För enligt TF åtnjuter artikelförfattaren meddelarskydd.
Inte heller kan den förorättade statsmannen kräva skadestånd för ett yttrande som inte är brottsligt enligt vår TF, t ex att han färgar håret.
Sådant är läget idag. Kommissionens påstående att domstolen i en sådant här fall måste tillämpa utländsk lag är inte korrekt som beskrivning av rättsläget i Sverige.
Skälet för förslaget är ”de praktiska svårigheterna med att tillämpa flera länders lag”. Som vi kan se, finns inga sådan svårigheter hos oss i tryckfrihetsmål. Sverige har ingenting att vinna på att kommissionens förslag antas.
Hur blir det då om förslaget antas?
Huvudregeln i förslaget är att det är lagen i det land där skadan uppkom som skall tillämpas, oavsett var den skadevållande händelsen, dvs. publiceringen, skedde. Det betyder att det i det tänkta exemplet är lagen i politikerns hemland som skall gälla.
Sverige protesterade mot denna idé på sommaren 2002. EU-kommissionen har nu gått Sverige tillmötes en bit. Handlar det om ”kränkning av privatlivet eller personlighetsskyddet”, skall nämligen domstolslandets lag tillämpas, om det skulle strida mot domstolslandets ”grundläggande principer om yttrande- och informationsfrihet” att döma enligt en utländsk lag.
Vem bestämmer om det finns en så skarp konflikt med den utländska lagen?
I första hand är det den svenska domstolen. Skulle svenska domstolar kunna tänkas bortse från meddelarskyddet och enligt en utländsk lag tvinga korrespondenten i vårt exempel att betala skadestånd till den kränkte politikern? Kanske inte, men säkra kan vi inte vara. Man kan jämföra med HD:s bedömning av Odd Lindberg-fallet 1998. Det handlade om en person som medverkat i en TV-film. Med svenskt synsätt var han meddelare. En norsk domstol hade dömt honom att betala avsevärda belopp till sälfångare. HD tillät att domen fick verkställas i Sverige.
I andra hand – och i sista instans – är det EG-domstolen som skall bestämma vilka våra grundläggande principer om yttrandefrihet är och hur långt de kan tänjas. Eftersom det handlar om att tillämpa en EG-rättslig regel, så skall den svenska domstolen i vissa fall inhämta förhandsavgörande från EG-domstolen. Och hur mycket förståelse kan vi begära av EG-domstolen för så exotiska företeelser i vår TF som ensamansvar, anonymitetsskydd och efterforskningsförbud?
Fastän antalet domar per år är litet i svenska tryckfrihetsmål, uppfattas avgörandena som viktiga markeringar av yttrandefrihetens gränser. Frekvensen av målsägande från andra länder i svenska förtalsmål har hittills varit försumbar.
Antas EU-kommissionens förslag, kan en gräddfil öppna sig för utländska målsägande. De kan ju gå till svensk domstol och kräva tillämpning av sitt eget lands lag. Måste svenska domstolar tillmötesgå sådana krav, uppstår en situation där utländska målsägande kan framstå som gynnade framför målsägande som bor här. Att utjämna denna ”orättvisa” går inte, med mindre TF ändras så att yttrandefriheten inskränks.
Förordningsförslaget kan liknas vid en trojansk häst. Det är beskedligt till uppsynen. Genomförs det, kan det på sikt skada kärnan av svensk yttrandefrihet.
Vad kan den svenska regeringen göra åt förslaget?
Än så länge har Sverige vetorätt mot förslaget i ministerrådet. Men vetorätten är tänkt att avskaffas. Efter den 1 maj 2004 skall nämligen ministerrådet enhälligt fatta ett generellt beslut om att den här typen av civilrättsligt samarbete i fortsättningen skall ske genom majoritetsbeslut.
Vill Sveriges regering förhindra att vår tryckfrihet inskränks genom EU-lagstiftning, så räcker det alltså inte att säga nej till det liggande kommissionsförslaget.
Regeringen måste också utnyttja sin vetorätt och sätta sig emot att generellt göra den här typen av frågor tillgängliga för majoritetsbeslut. För annars kan liknande förslag dyka upp när som helst, och då kan de tvingas på oss.
Det kan ta emot för regeringen att på det här sättet ta tillbaka vad man ställde i utsikt i Amsterdamfördraget. Men det liggande kommissionsförslaget måste ha öppnat ögonen hos många som i Amsterdam inte kunde tänka sig att fördraget skulle kunna användas mot vår demokratis stolthet, TF.
Regeringen har stöd i ett enhälligt beslut av riksdagen förra året. Enligt beslutet bör Sverige motverka att det inom EU fattas beslut som kan inskränka yttrande- och tryckfriheten.
(TfFR 1-2/2004)