Den här domen ställer flera saker på huvudet. Att rättstjänare skulle sakna uppfinningsrikedom och att det skulle saknas temperament i norr. För den italienske läkare som dårförklarade en mängd norrlänningar för deras inbundenhet bör saken framstå i ett annat ljus och kräva revidering av diagnosen.

En enkel tillställning på hôtel Standard i den norrländska polarnatten

DOM
meddelad av Jukkasjärvi och Karesuando tingslags häradsrätt å stadshuset i Kiruna den 27 april 1965 i mål mellan nedannämnda parter.

Åklagare: åklagarmyndigheten i Kiruna.

Tilltalad: schaktmästaren Tage Bernhard Ullenius, född den 22 augusti 1910, Bergmästaregatan 22 B, Kiruna C.

Saken: ofredande.

Åklagaren har vid häradsrätten yrkat ansvar å Ullenius jämlikt 4 kap. 7 § brottsbalken för ofredande och härom påstått: Ullenius antastade måndagen den 1 februari 1965 omkring klockan 00.30 på Mangigatan utanför Domus varuhus i Kiruna handgripligen smörjaren Tord Välitalo, Kiruna C, genom att draga omkull denne på gatan, sätta sig grensle över honom och samtidigt fatta ett strupgrepp på honom.
Ullenius har förnekat varje avsikt att ofreda Välitalo men vidgått, att han och Välitalo, då Ullenius sökte hindra Välitalo att inlåta sig i bråk med med en annan person i Ullenius’ sällskap, båda ramlat omkull på gatan med Ullenius ovanpå Välitalo. Han har bestämt förnekat, att han tagit strupgrepp på Välitalo.

Domskäl
Söndagen den 31 januari 1965 avslutade Kiruna AIF seriesäsongen i ishockey med hemmamatch mot Bodens BK. AIF hemförde en lysande seger med icke mindre än 19-0. På söndagkvällen firade AIF:s spelare och ledare, bland vilka sistnämnda sektionsordföranden Ullenius, säsongens lyckosamma avslutning med en enkel tillställning på hotell Standard i Kiruna. Stämningen var glad och hjärtlig, icke så mycket på grund av rusgivande drycker, vilka endast förekommo sparsamt, som fastmera på grund av hänförelsen över dagens viktoria. Strax efter midnatt bröt Ullenius upp, åtföljd av tre andra, bland dem brandförmannen Östrén. På vägen hem fingo de syn på en man, som kom emot dem på gatans andra sida. Mannen var berusad. Då han fick syn på dem, höjde han armarna över huvudet till segertecken och i nattens stillhet dånade fram: AIF, AIF är bäst! Ullenius, som befarade, att en hängiven AIF-anhängare skulle komma att få sova segerruset av sig i polisarresten, begav sig, besjälad av den kamratskapets glöd, som värmt hans afton, över gatan för att tala mannen till rätta. Östrén följde efter honom, medan de två andra i sällskapet begåvo sig mot ett korvstånd i närheten. Innan Ullenius hann fram, hade mannen ånyo gjort segertecknet och hävt upp hyllningsropet. Framkommen till mannen grep Ullenius, i den föreställningen, att segergesten ofelbart utlöste de dånande ropen, tag i hans armar och höll fast. Ullenius bad mannen vara tyst och framhöll för honom vådan av att polis lockades till platsen. Under samtalet fick mannen syn på en av de två korvköparna. Han kände tydligen denne och ropade något till honom. Det svar han fick behagade honom uppenbarligen ej och utlöste några högljudda kommentarer om att IFK – AIF:s lokalkonkurrent – kanske trots allt hade sina företräden framför AIF. Därpå slet sig mannen lös ur Ullenius’ grepp och sökte springa över gatan mot den andre. Härvid stötte han till Ullenius, så att båda miste balansen. Ullenius – något förfaren jämväl i brottarkonsten – slog då ett nacksving på honom, dock endast för att undvika att få mannen över sig. Båda hamnade i gatan med Ullenius ovanpå den andre. Efter några ögonblick reste sig Ullenius, uppmanad därtill av Östrén, medan mannen springande begav sig från platsen.
Så ha Ullenius och Östrén, vilken på begäran av Ullenius vittnat i målet, berättat för häradsrätten. Åklagaren har icke haft några andra invändningar att göra mot uppgifterna än att han funnit dem icke lämna tillfredsställande besked om händelseförloppet vid Ullenius’ och Välitalos fall i gatan. Åklagarens frågor lika litet som rättens ha dock förmått skingra det dunkel, som onekligen råder härom. Enär emellertid anledning icke finnes antaga att Ullenius’ ingripande mot Välitalo skett i annan avsikt än att med lugna och välvilliga ord bringa denne till tystnad, anser häradsrätten, att Ullenius, även om han använt mer våld och varit mer aktiv för ändamålets vinnande än hans och Östréns berättelser ge vid handen, icke förfarit på sätt, som föranleder ansvar för honom.

Domslut
Häradsrätten frikänner Ullenius

Fullföljdshänvisning
Vad i brottmål; sist tisdagen den 18 maj 1965.
På häradsrättens vägnar/Fredrik Rekke

Rättsfallet uppspårat av Kalle Hägglund

TfFR 1-2004